Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska litteraturen - Persiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Persiska språket
574
ternas skattkammare), innehållande mer än 3,000
biografier. För den parsiska sektens historia
är den ryktbara Dabistän (Bildningsställe) af
största vikt (Troyer, "The Dabistän or school
of manners", 1843). - Inom öfriga vetenskaper,
särskildt geografi, matematik, medicin,
astronomi och teologi, eger Persien en ganska
rik litteratur, nästan h o. h. stödjande sig
på arabiska källor och ofta äfven skrifven på
arabiska. - Inom språkvetenskapen ha perserna
utmärkt sig genom en hel mängd på arabiska
skrifna förträffliga arbeten rörande detta
språks grammatik och lexikografi. Af arbeten, som
behandla deras eget språk, utgöra följande för
vetenskapen oumbärliga källor: Ferheng-i-schu*üri
(Ordbok till den poetiska litteraturen, utg,
på persiska och turkiska, Konstantinopel,
1743), Burhän-i-käti* (Afgörande bevis), en
persisk ordbok af Muhammed Husain (Bombay,
1800) samt Heft kul-züm (Sju haf), af hvars
sju volymer en innehåller persiska språkets
grammatik och retorik (utg. af Pertsch 1874) och
de öfriga dess ordförråd. - Äfven den persiska
öjversättningslitteraturen är ganska betydande,
och särskildt värdefull är den äldre från
klassiska sanskritverk (Mahäbhärata, Rämäyana,
Bhagavad-Gitä, talrika Puräna och Upanishad
m. fl.), för hvilka vi ha att tacka stormogul
Akbar och hans "runda bord". - Jfr Bar-bier de
Meynard, "La poésie en Perse" (1877), Pizzi,
"Storia della poesia persiana" (1894), Horn,
"Geschichte der persischen litteratur" (i "Die
litteraturen des Ostens in einzeldarstellun-gen",
bd 6, 1901), Ethé, "Neupersische litteratur"
(i Geiger och Kuhn, "Grundriss der irani-schen
philologie"; bd 2, 1904), och Browne, "Li-terary
history of Persia" (1-2, 1902-06). H. A.*
Persiska språket tillhör den iranska grenen
af de ariska språken (se d. o.) och delar sig
efter sin historiska utveckling i tre skeden:
fornpersiskan, medelpersiskan (äfven kallad
pehlevi) och nyper-siskan, eller persiskan i
vanlig bemärkelse. F o r n-persiskan har bevarats
åt oss i de akemenidi-ska kilinskrifterna
(520-350 f. Kr.) i Persepolis’ ruiner, på
klippväggarna vid Behistan, Naksch-i-Kustem
(nära Susa) och annanstädes (jfr K i
1-skrift). Efter akemenidernas fall (331) ega
vi intet minnesmärke af persiskt språk under 5
århundraden, till dess under arsacidernas och
sasa-nidernas tid medelpersiskan uppträder med
eget alfabet först i inskrifter, sedermera i den
s. k. pehlevilitteraturen (se Pehlevi). Efter
Persiens underkufvande af araberna (650) följer
åter en nästan litteraturlös period af öfver 200
år, hvarefter den med arabiska bokstäfver skrifna
n y p e r s i-s k a n med Hanzala Rudagi, Belami
och Firdausi fr. o. m. 800-talet framträder
med ungefär samma grammatiska formbyggnad,
som den eger i våra dagar. Den språkliga
utvecklingen från forn- till nypersiska (om
deras förhållande till sanskrit och zend se
Zend) karakteriseras i fonetiskt afseende
hufvudsakligen af slutvokalernas bortfall
jämte följande ljudskridningar: tonlösa k, t,
p, c (tsch) bli tonande g, d, b, z (lent s),
t. ex. fornp. mahrka, död, pehl. mark, märg,
nyp. märg-, av. xvatõ, själf, pehl. xvat,
nyp. xud-, fornp. äpi, pehl. äp, vatten, nyp. äb;
fornp. raucah, dag, pehl. ro/, nyp. röj. rõz;
/, $ och stundom d bli h (d, ö äfven y, i),
t. ex. fornp. kaufa, berg, pehl kõf,
nyp. kõh; fornp. gäõué (i st. f. -tus],
plats, pehl. gås, nyp. gäh; fornp. dadämi,
jag ger, nyp. diham; av. päõa, fot, nyp. päy,
päi, fot. I formläran står fornp. ungefär på
samma ståndpunkt som sanskrit. Nomen (men
ej verbet) har dualform, och af sanskrits
8 kasus saknas blott dativ. Verbet har både
konjunktiv och optativ, samma rika utbildning
af presensstammen .och ungefär samma tempora
som sanskrit. Medelpersiskan visar en total
ombildning, och dess formbyggnad är redan i
allt väsentligt identisk med nypersiskans med
mindre skillnad än mellan forn- och nysvenska,
under det att fornpers. skiljer sig ungefär så
som fornisländska från svenska. Nypersiskan har
alla svenska konsonantljud (äfven tj = c) samt
dessutom / (dj), tyskt ch (efter a), z (lent s)
och z (franskt j). I språkets äldre tid voro
vokalerna: dö korta a, i, u, och’de långa ä,
i, u, e (urspr, ai) och ö (urspr, au), men nu
uttalas a som öppet e (1. ä), ä som å (eng. a
i all) samt e och ö som i och u, t. ex. förr
Eran, nu Iran, förr kõh, rõz, nu küh, rüz. Denna
fonetiska förändring är, jämte arabiska språkets
ständigt växande och nu oerhörda inflytande
på språkbruk och ordförråd, nästan den enda
utveckling nypers, genomgått under de sista 900
åren. I formbildningen har persiskan näst efter
engelskan blifvit det fattigaste, d. ä. det
"lättaste" af alla indo-europeiska språk. Alla
gamla kasusändelser och dualformer äro försvunna,
men språket har utbildat en ny genitiv med i
(af fornpers. relät, och art. hya) mellan det
styrande och styrda, t. ex. bi-rädar-i-pidar,
"broder-faderns", samt en objektivform
(dat.-ack.) med postpos. -rå (fornp. rad,
väg) ofta med ordet mar före, t. ex. (mar)
mard-rä, åt mannen. Pluraländelser äro -än,
uppkommen ur gen. pl. -än-äm för lefvande
\asen och -ha för döda ting (men i nuvarande
umgängesspråket alltid -ha), t. ex. mardän, män,
gul-hä, rosor. Ingen bestämd artikel finnes,
men en obestämd med ändeisen -e, t. ex. gulë
(eller yakë gul), en ros. Adj. är oböjligt,
men förenas med sitt föregående subst, genom
det genit, -t-, t. ex. mardän-i-bah, de gode
männen. Komparering sker genom ändelserna -tar
och -tann, t. ex. bahtar, bättre, bahtann,
bäst. Pronomina person, böjas som nomina,
t. ex. man, jag, tu, du, pidar-i-man, min
fader, pidar-i-bah-i-tu-rä, åt din gode
fader, eller ock uttryckas dat.-ack. samt
possessiva som i semitiska språk genom
suffix, t. ex. pidar-am, min fader, burd-at,
han bar dig. Demonstr. böjas som nomin.: in,
denne, inan och inhä, dessa. Kelat, ki, som,
är oböjligt. Verbets tempora bildas dels
af presensstammen: imper. bar, bär, pres.:
bar-am, jag bär, fut. biba-ram, jag skall
bära, bar-än, bärande; dels af perfektstammen:
burd-am, jag bar, burd, han bar, burda, buren
(burit), burd-an, att bära. Flera andra tempora,
liksom hela passivet, bildas med hjälpverb,
t. ex. burda-am, jag har burit, burd(a)-ast,
han har burit, och sedan detta lagts till grund
för en bildning burdast-am, jag har burit; burdä
büd-am, jag hade burit, burda savam, jag är buren
(= bäres). Accenten ligger i de flesta fall
på sista stafvelsen. - Utom i Persien nyttjas
persiskan af bildade muhammedaner i Turkestan,
Afganistan och Indien som det finaste skrift-
och umgängesspråket. Som folkspråk sträcker det
sig öfver hela Persien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
