Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peru - Peru, städer i Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklade landets hjälpkällor, införde
ångbåtskommunikation längs Stilla hafvet och
byggde en järnväg mellan Callao och Lima. Efter
en period af inbördes krig blef han i jan. 1855
ånyo president och innehade makten till
1862. En ny författning antogs 1856, enligt
hvilken bl. a. slafveriet och den indianska
tributen afskaffades. Under öfverste Juan
Baltas presidentskap (1868–72) byggdes ett
storartadt järnvägsnät, men statsskulden steg
ock till 49 mill. pd st. Balta efterträddes
af Manuel Pardo, P:s förste civile president
(1872–78), som med mycken energi sökte bringa
ordning i statsfinanserna och förde en frisinnad
styrelse. Under hans efterträdare, general
Mariano Ignacio Prado (1876–80) invecklades
P. (april 1879) i ett olycksbringande krig
med Chile, emedan det understödde staten
Bolivias försök att till Chiles förfång
monopolisera salpeter- och guanohandeln i
det omtvistade Atacamaområdet mellan 24° och
23° s. br. (Se om detta krig närmare Chile,
sp. 195–196.) Chilenerna bemäktigade sig den
peruanska provinsen Tarapaca, som var värderik
på grund af sina guano- och salpeterlager, sedan
de redan förut vunnit obestridt herravälde på
hafvet. Presidenten Prado flydde till Förenta
staterna, men general N. de Pierola
lät i början af 1880 utropa sig till diktator
och yrkade på ett energiskt fortsättande
af kriget. 26 maj 1880 segrade chilenerna
emellertid vid Tacna och togo 7 juni hamnstaden
Arica, ödelade därpå hela kuststräckan, vunno
ytterligare två drabbningar (vid Chorrillos
och Miraflores 13 och 15 jan. 1881) samt
intågade i Lima (17 jan. s. å.), hvilken stad
icke utrymdes förr än 22 okt. 1883. Under
denna tid förde general A. A. Cáceres med
växlande framgång ett modigt försvarskrig
i bergstrakterna. En provisorisk styrelse
under general Miguel Iglesias undertecknade
ändtligen ett fredsfördrag i Ancon 20 okt. 1883,
hvari bestämdes, att provinsen Tarapaca
skulle afträdas till Chile och att städerna
Tacna och Arica skulle af chilenerna hållas
besatta i 10 år, hvarefter en folkomröstning
skulle afgöra, om de skulle tillhöra P. eller
Chile. Salpeterlagren behöllos af Chile. Iglesias
lyckades aldrig bli ordentligen erkänd i de inre
provinserna och tvangs i slutet af år 1885 att af
gå. Den genom sin under kriget visade tapperhet
populäre generalen Andrés Avelino Cáceres
(se d. o.) öfvertog därpå regeringsmakten
och blef i juni 1886 formligen vald till
president. Under hans ämbetstid (1886–90)
blef efter krigsårens anarki ordningen i landet
hjälpligen återställd. Nya oroligheter inträffade
1894, då Cáceres’ efterträdare som president,
Morales Bermudez (1890–94), plötsligt
afled. Cáceres lyckades (aug. s. å.) ånyo bli
vald till president, men oroligheterna fortforo,
och följande år måste han träda tillbaka och gå
i landsflykt. Resningar förekommo äfven under
hans efterträdare N. de Pierola (1895–99)
och E. Lopez de Romaña (1899–1903), hvilken
sistnämnde, en i England utbildade ingenjör,
bildade ett s. k. civilparti, som vid de följande
presidentvalen fick öfverhand öfver de maktlystne
och inbördes rivaliserande generalerna. Till
detta parti hörde presidenterna Manuel Candano
(1903–04), José Pardo y Barreda (1904–08)
och Augusto B. Leguia (1908–12). Ett revolutionsförsök af
expresidenten Pierola misslyckades (maj 1909),
trots att presidenten först genom öfverrumpling
blef Pierolas fånge. Gränstvisterna med Ecuador
(om det gummiproducerande Putumayoområdet)
samt med Bolivia (om Acreområdet) liksom en från
kriget med Chile kvarstående konflikt med denna
stat (om provinserna Tacna och Arica) hotade
flera gånger att leda till krig, men ha i någon
mån utjämnats genom fredliga förhandlingar och,
i ett par fall, skiljedom. Mest segsliten
har tvisten om Tacna och Arica visat sig
vara. Den folkomröstning efter 10 år, som enligt
fredsfördraget mellan P. och Chile 1883 skulle
bestämma deras öde, har ständigt uppskjutits,
och Chile har de senaste åren vägrat medge
en sådan för Aricaområdet; tvistefrågan har
ytterligare intrasslats genom Bolivias sträfvan
att i dessa trakter vinna en "korridor" ut
till hafskusten, och äfven med Colombia och
Brasilien har P. varit i gränskonflikter. Under
Guillermo E. Billinghursts ämbetstid (1912–14)
lät frågan om "gräsligheterna i Putumayo"
mycket tala om sig. Ett engelsk-peruanskt bolag
för exploatering af nämnda distrikts rikedom
på gummi anklagades redan 1909 offentligen
för att hålla sina indianska arbetare i
det ohyggligaste slafveri. Anklagelsernas
riktighet uppvisades slående genom en af engelske
generalkonsuln i Rio de Janeiro, sir R. Casement,
verkställd undersökning (1912), och en engelsk
parlamentarisk undersökningskommission ej blott
skarpt klandrade de engelske bolagsdirektörernas
försummelser, utan riktade äfven skarpa
anklagelser mot bolagets peruanska direktörer
och tjänstemän (för barbarisk och systematisk
misshandel mot indianerna). I England väckte
"Putumayoaffären" oerhördt uppseende, och
peruanska regeringen kom att framstå i dålig
dager genom sina ämbetsmäns uppenbara försök
att försvåra anställandet af en ordentlig
undersökning. Presidenten Billinghurst störtades
i febr. 1914 genom en plötsligt utbrytande
resning i Lima och fick då öfverste Oscar
Benavides till provisorisk efterträdare.
Litt.: Prescott, "History of the conquest
of P." (1847; ny uppl. i 3 bd, 1868; "Perus
eröfring", 2 bd, 1878), M. F. Paz-Soldan,
"Historia de P. independiente" (3 bd, Lima
1868 ff.), M. de Mendiburn, "Diccionario
historico-biografico de P." (Callao, 8 bd,
1874–90), Cl. Markham, "The war between
P. and Chili 1879–82" (1882; 3:e uppl. 1883),
"The history of P." (1892) samt ett par med
rikhaltig bibliografi öfver äldre historisk
litteratur om P. försedda uppsatser i Winsors
"Narrative and critical history of America",
I–II, R. Brehm, "Das inkareich" (1887), De las
Casas, "De las antiguas gentes del P." (Madrid
1892), V. M. Maurina, "The question of the
Pacific" (1901), P. Sarmiento de Gamboa,
"Geschichte des inkareiches", utg. af
R. Pietschmann (1906), och Th. A. Joyce,
"South american archæology ... with special
reference to the early history of P." (1912).
A. B. B. (V. S-g.)
Peru [pərō’]. 1. Stad i nordamerikanska staten
Illinois, vid floden Illinois, 3 km. nedanför
La Salle. 7,984 inv. (1910). Kolgrufvor,
spannmålshandel. – 2. Stad i staten Indiana,
120 km. n. om Indianapolis. 10,910 inv. (1910).
J. F. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
