- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
623-624

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pesne. 2. Antoine P. - Peso - Pessard, Émile Louis Fortuné - Pessarium, Lifmoderring, med. - Pessimism, filos.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

plik af det nyssnämnda ungdomsporträttet),
hans gemål och moder, åtminstone ett par af
Lovisa Ulrika-porträtten (andra ex. däraf
på Drottningholm, Eriksberg, Tureholm
m. fl. ställen), Adolf Fredrik (1743) och
bilden af dennes syster, Johanna Elisabet af
Anhalt-Zerbst
(s. å.), ett af P:s bästa arbeten,
f. n. deponeradt i Nationalmuseum, som äfven
eger ett porträtt af fröken Ch. F. Sparre,
kostymerad till "la folie" (1744).
1. (G-g N.) 2. G-g N.

Peso (sp., "vikt", "stycke"; äfven peso duro,
peso fuerte, "hårdt stycke", 1. ensamt duro),
spanska namnet på silfvermyntet piaster, som förr
var = 8 silfver-realer och = 20 koppar-realer
= 2 escudos och nu motsvarar 100 centavos =
5 pesetas (1. 5 francs = omkr. 3 kr. 60
öre). Om pesos (i svenskt mynt beräknade)
värde i några olika stater se Myntsystem,
sp. 67. (Jfr äfven Argentina, sp. 1439,
Chile, sp. 192, Colombia, sp. 558, Costarica,
sp. 779, Cuba, sp. 934, Dollar, sp. 646,
Guatemala, sp. 523, Honduras, sp. 1066,-
Mexico, sp. 354-355, Panama, sp. 1398,
Paraguay, sp. 27, och Venezuela.) Peson bildar
räkneenhet och grundval för myntväsendet i flera
af dessa stater. Dollarn är en efterbildning af
den, och i världshandeln går peson oftast under
namnet dollar. Jfr Piaster

Pessard [päsar], Émile Louis Fortuné, fransk
tonsättare, f. 1843 i Paris, vann stora Rompriset
1866 med kantaten Dalila och blef sedermera
harmoniprofessor vid konservatoriet. Han
har komponerat rätt många komiska operor,
bl. a. Tabarin (1885), Les folies amoureuses
(1891) och L’armée des vierges (1902), förutom
körverk, kammarmusik och sånger.

Pessarium, Lifmoderring, med., ett gynekologiskt
instrument, som införes i slidan och tjänar
till att återföra och kvarhålla lifmodern i dess
rätta läge. Det användes numera hufvudsakligast
vid vissa former af framfall (prolaps, se
Kvinnosjukdomar) och bör om möjligt alltid
inläggas och öfvervakas af läkare. Pessarier
finnas af alla möjliga former (ringformiga,
runda, cylindriska, hästskoformiga) och
af alla möjliga ämnen, såsom ebonit, trä,
metall (i synnerhet tenn) och kautschuk.
Bvn.

Pessimism (af lat. pe’ssimus, sämst), filos.,
den världsåsikt, som anser den gifna verkligheten
vara ett ondt, något sämre än intet. Den etiska
pessimismen
anser människan till själfva sin
natur vara moraliskt dålig, så att hon aldrig kan
bli moraliskt god. Den sociologiska pessimismen
anser samhället som sådant vara ett nödvändigt
ondt och därför den "sociala frågan" olöslig. Den
praktiska pessimismen är den lifsåskådning,
som ser allt från den mörka sidan, tyder allt
till det värsta och därför tror sig se moralisk
ondska och lidande rundt omkring sig. Pessimismen
kan gälla endast den jordiska verkligheten och
då vara förenlig med en religiös optimism med
afseende, på ett lif efter detta; eller också
kan pessimismen ha radikalare former, antingen
med förnekande af hvarje lif efter detta eller
med utsträckande af sitt uppfattningssätt till
all verklighet, i det att själfva principen för
tillvaron betraktas som ett ondt, en disharmoni
eller en meningslöshet. - Den indiska världsåskådningen,
både inom bramanismen och buddismen, är
pessimistisk. All individuell tillvaro är
ett ondt; dess förintelse i "nirvana" är
därför det enda eftersträfvansvärda. I gamla
testamentet är "Predikaren" en pessimistisk
skrift, som starkt betonar jordelifvets
fåfänglighet och värdelöshet. Den forntida
grekiska världsåskådningen var i det hela
optimistisk. För Platon och Aristoteles var
verkligheten själf gifvet ett godt, icke-varat
det onda. Men i "Antigone" förklarar Sofokles,
att det bästa är att aldrig ha blifvit
född, och ur den epikureiska njutningsläran
utdrog Hegesias Peisithanatos de pessimistiska
konsekvenserna. Tanken på de sorger och lidanden,
som vänta oss, måste störa hvarje stunds
njutning, som förunnas oss, och därför är summan
af lidande vida större än summan af njutning,
hvarför han tillråder själfmord. Kristendomen
har ofta ledt till en mörk uppfattning af
jordelifvet, både fysiskt och moraliskt, men
i stället är dess evighetshopp så mycket mera
optimistiskt, och många kristna kyrkofäder
ha af sin skapelsetro ledts till att prisa
äfven naturens skönhet som ett Guds verk. Som
en allmän tidsriktning har pessimismen först
under 1800-talet spridt sig i Europa, då skalder,
sådana som Lenau, Byron, Heine, Leopardi m. fl.,
sjungit om "världssmärtan" (ty. weltschmerz),
och filosofer som Schopenhauer och Hartmann
satt pessimismen i system. - Schopenhauer tror
sig metafysiskt kunna bevisa sin pessimistiska
världsuppfattning. Verklighetens innersta väsen
är en omedveten vilja. Men man kan intet vilja,
om man är nöjd med det nuvarande tillståndet. All
vilja förutsätter därför behof och lidande. Vi
ha ej väl nått ett eftersträfvansvärdt mål,
förrän det för oss förlorat sitt värde
och vi rastlöst af våra begär jagas vidare
till nya bemödanden för att ånyo finna det
åtråddas värdelöshet. Därför är verkligheten
sämre än intet, världen den sämsta möjliga,
i det att en ännu sämre värld ej skulle kunna
existera. Äfven empiriskt finner han denna
pessimism bekräftad. Rundt omkring oss se vi
idel elände och lidande, fattigdom, sjukhus och
fängelser, lögn och förtryck. Att inför dessa
vittnesbörd vara optimist, är ej blott dåraktigt,
utan samvetslöst. Njutningen är icke annat än
frånvaro af lidande eller, rättare sagdt, en
liten minskning i lidandet, och därför är summan
af lidande så omätligt mycket större än summan af
lycka. Blott för några korta stunder kunna vi i
den estetiska kontemplationen fly undan lidandet,
i det vi därvid stilla vår viljas sträfvan och gå
upp i rent betraktande. Det verkliga botemedlet
är icke själfmordet, hvilket blott kan upphäfva
individualiteten, men låter världsviljan med
världssmärtan bestå, utan endast ett verkligt
dödande af viljan att lefva därigenom, att
man lär sig inse verklighetens värdelöshet
och intelligensen sålunda i stället för att
vara ett motiv för viljan blir ett "kvietiv"
för denna. Endast därmed kunna vi inträda i
"nirvana", i hvilken sinnets vågor lägga sig
till ro i och med förintelsen. - Hartmann
erkänner, att världen är den bästa möjliga,
men detta innebär för honom endast, att hvarje
värld måste vara dålig. Likaså vill han erkänna
kulturens värde, men dess mål är endast att
utbreda insikten om tillvarons värdelöshet,
så att en gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:36:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free