Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pestalozzi, Johann Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pennan samt gaf återblickar på sitt lif och
sträfvande i skrifterna Schwanengesang (1826)
och Meine lebensschicksale als vorsteher meiner
erziehungsinstitute in Burgdorf und Iferten
(s. å.).
P:s pedagogiska system påminner mycket om
de idéer, som den märklige pedagogen Comenius
halftannat århundrade före honom framkastat. Ett
af dess hufvuddrag är, att begreppen undervisning
och uppfostran nästan uppgå i hvarandra och
att han därför uppställer ett etiskt slutmål
äfven för själfva undervisningen. Målet skall
vara ren mänsklighet, d. v. s. höjandet af
vår natur till omfattande af de välsignelser,
som människan förmår nå genom en harmonisk
sedlig, intellektuell och fysisk bildning,
då de senare båda elementen underordnas den
från tro och kärlek utgående sedligheten och
religiositeten. Att uppfostrans riktning bör
bestämmas med hänsyn till barnens individualitet
samt yttre lefnadsvillkor, erkände P., men
utan att för dessa kraf uppge tanken på en
gemensam första elementarbildning. För denna
anvisar han en verkligt psykologisk grundval,
då han framhåller, att det kunskapsförråd, som
utifrån skall erbjudas lärjungen, måste stå i
ett bestämdt förhållande till de emottagande
krafterna samt att dessa krafter ingalunda äro
blott passivt emottagande, utan i sig gömma
driften att själf verksamt tillegna sig
och bearbeta materialet. Detta vore dittills
förbisedt af pedagogiken, och därför hvilade den
för handen varande allmänna bildningen endast
på rutinmässigt indresserade ordkunskaper. Men
katekisering och sokratisering äro odugliga
metoder för elementarundervisningen, redan
därför att de förutsätta, att språket förstås och
behärskas af lärjungen. Ingendera båtar, där ej
en bakgrund finnes af åskådningar. Angelägenheten
af sådana hade före P. senast framhållits af
den filantropistiska pedagogikens skapare,
Basedow och Campe, men P. uppställer
åskådningsmetoden som den uteslutande giltiga
vid barnundervisningen, vare sig det är
fråga om den teoretiska kunskapen eller det
praktiska kunnandet, färdigheterna, på hvilkas
förvärf P. lade synnerlig vikt. Det gäller att i
naturlig ordning, från det enklare till det mera
sammansatta, tillhandahålla barnet åskådningar,
d. v. s. intryck på de yttre sinnena, under
samtidig utveckling af den språkliga förmågan;
och "vishet i ledning till åskådning" är således
uppfostringskonstens kärna. Som denna ledning
borde tillkomma redan det späda barnets moder,
blef det dess angelägnare för P. att söka
metodens enklaste hufvudformer. Han fann, att
vid det ojämförligt största antalet åskådningar,
nämligen synsinnets, uppfattningen af föremålets
konturer samt af dess enhet eller mångfald
måste vara af utomordentlig vikt för barnet vid
den bearbetning af kunskapsstoffet, som sker
genom företeelsernas inbördes särskiljande,
samt att endast språket kunde göra alla slags
åskådningar fruktbara för anden. Barnets förmåga
att vid åskådningarnas tillgodogörande mäta,
räkna och benämna borde således framför allt
öfvas och de tre faktorerna form, tal och språk
(den s. k. pestalozziska trilogien) läggas till
grund för elementarundervisningen. Som normalmått
för de båda förra uppställde P. kvadraten och
indelningar af densamma. Med tiden reducerade
han dock själf dylika ensidiga subtiliteter till
deras rätta värde. I enlighet
med den framkastade grundprincipen utarbetades
emellertid af den pestalozziska kretsen på
Burgdorf Pestalozzi’s elementarbücher (1803;
"Pestalozzi’s elementarböcker. öfversättning
af K. A. Agardh och M. Bruzelius", första
delen, med inledande uppsatser, 1812). Af de
"begynnelseböcker", som borde föregå deras
användning, utkom endast Das buchstabirbuch,
innehållande de i ordnad följd af stafvelser
uppställda språktonerna, om hvilka barnet
borde bringas till medvetande redan i
vaggan. Elementarböckerna utgjordes af
Anschauungslehre der massverhältnisse och
Anschauungslehre der zahlenverhältnisse samt
Buch der mütter. Det sistnämnda arbetet skrefs
af Krüsi, som därvid utsatte P:s metod för
berättigade angrepp genom att göra barnets
egen kropp icke blott till första föremålet
för åskådnings- och språköfningar, utan ock
till substrat för systematisk iakttagelse
och resonemang. En annan anledning att
klandra P. för inkonsekvens fann man däri,
att hans elementarböcker voro egnade att
offra uppfostrarens och lärarens personlighet
för metoden. Han hade dock själf framhållit,
att folkupplysningens dåvarande ståndpunkt
tvingade till förutsättningen att mödrarna voro
oundervisade och skolmästarna okunniga.
Ehuru den blinda tron på ofelbarheten i
P:s snäfva metodiserande snart rubbades
af de nya framsteg, som den pedagogiska
vetenskapen gjorde, kan P. med skäl kallas
småskolebildningens fader. Orsaken därtill
ligger måhända förnämligast i den gränslösa
hängifvenhet, hvarmed han, under en tid,
som var särskildt känslig därför, omfattade
uppfostrarens kall. Endast däraf kan det
fenomen förklaras, att en dålig stilist
och naiv känslomänniska ansågs ha funnit
undervisningens och uppfostrans, slagruta. P:s
arbeten ha utgifvits i olika större samlingar:
P:s sämmtliche schriften (15 bd, utg. af Schmid
1819-26; här saknas åtskilliga af P:s skrifter,
men äro däremot intagna arbeten, som ej ha
honom till författare); P:s sämmtliche werke
(12 bd, 1899-1912; utg. af L. W. Seyffarth),
i urval af Mann (4 bd, många uppl.) och Natorp
(3 bd, 1905), m. fl. "Lienhard und Gertrud" utkom
1863 med titeln "Herremannen Brahe och bönderna
i örby eller Pestalozzis Lienhard och Gertrud,
förkortad och öfversatt af professor R. Nyerup"
och i sin helhet 1890. En "Linearteckning
efter P:s method" utgaf s 1832 i Stockholm af
en hans elev, J. J. Guinchard. Af den omfattande
P.-litteraturen må nämnas arbeten om P. och hans
metod af Krüsi (1875), Schneider (1895), Kayser
(s. å.), Scherer (s. å.), "Pinloche" (1902) och
Israel (1906); jfr vidare "P.-bibliographie"
(1901-05), månadsskriften "P.-studien" (1896
ff.) och "P.-blätter" (1880 ff.). Af svenska verk
om P. må nämnas finländske folkskoleinspektören
G. Lönnbecks "Om åskådningen hos Pestalozzi"
(1886), 0. Salomon, "Läsning för uppfostrare"
(1904), H. Larsson, "Rousseau och P." (1910),
och Kastman, "P." (1911). Bland framstående
svenska män, som egnat särskildt intresse åt
P:s metod, märkas E. Z. Munck af Rosenschöld,
K. A. Agardh och R. Maclean. Hundrade årsdagen
af P:s födelse firades 1846 äfven i Stockholm,
hvarvid P. E. Svedbom och A. Nattsén höllo
föredrag (utg. s. å.). - I Schweiz och Tyskland
har man anlagt uppfostringsanstalter under namn
af Pestalozzi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
