Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petjeneger - Petjerskij, A. Se Melnikov, P. J. - Petjnikov, Alexander - Petjora - Petjory - Petkov, Dimitr - Petolahti. Se Petalaks - Petos liktornsutrotare. Se Hemliga medel - Petra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de länge bysantinernas bundsförvanter mot
bulgarer och ryssar, men sedan Östromerska
rikets gräns åter blifvit framskjuten till Donau
(efter det bulgariska tsardömets undergång för
storfursten Sviatoslav omkr. 970), fick detta
snart röna obehag af det nya grannskapet. Till
följd af inre strider öfvergick en stor del
af petjenegerna till den högra Donaustranden,
där de begärde och erhöllo nya boningsplatser
(i nuvarande Serbien och västra Bulgarien) i
egenskap af bysantinska "foederati". De började
emellertid snart uppror, hvarunder de härjande
och brännande framträngde söder ut ända till
Tessalonika, och endast med uppbjudande af alla
krafter lyckades den kejserliga regeringen kväsa
dem. Öfver de på andra sidan Donau kvarblifna
petjenegerna vann kejsar Alexios Komnenos 1091
en afgörande seger med hjälp af (de ogusiske)
kumanerna (se Kumaner), som följt sin
stams gamla fiender i spåren ända hit. Af
deras rester synes en del ha gått i tjänst
hos segraren, som bl. a. använde dem till att
"skugga" korsfararnas skaror under deras tåg
öfver Balkanhalfön; de öfrige uppgingo väl
mestadels i kumanerna. På 1100- och 1200-talen
funnos ännu petjeneger (om ock i mindre antal)
i Siebenbürgen och Valakiet. Fr. o. m. 1300-talet
försvinna de ur historien, men deras namn
bevaras ännu i de s. k. petjenegiska byarna i
södra Ryssland (guv. Charkov). – Jfr Neumann,
"Die völker des südlichen Russlands" (1855),
Vámbéry, "Der ursprung der magyaren" (1883),
Jireček, "Die überreste der petschenegen und
kumanen" (1889), Marquart, "Osteuropäische und
ostasiatische streifzüge" (1903), och Iorga,
"Geschichte des rumänischen volkes" (1905).
J. K-n.
Petje’rskij, A. Se M e l n i k o v, P. J.
Petjnikov, Alexander, rysk violinist^
f. 27 dec. 1872 i guv. Orel, utbildad vid
konservatoriet i Moskva, har sedan 1895
gjort konsertresor i Europa (i Stockholm
uppträdde han 1896 och 1901) samt länge
varit bosatt i Berlin. Han har sin egenart i
tonens förandligade skönhet och sångfyllda,
drömmande vemod samt i rik och snabb skiftning
af klangfärgerna. Därjämte inlägger han mycken
eldighet i bravurmässiga partier. Särskildt har
han blifvit beundrad som Bachspelare. E. F-t.
Petjora [-å-], flod i Ryssland, upprinner på
västra sidan af norra Ural i guv. Perm, flyter
genom guv. Vologda och Archangel samt faller ut
genom ett stort delta i Norra ishafvet. Flodens
längd är, enligt Strelbitsky, 1,483 km., dess
flodområde 329,497 kvkm. Den har ett mycket
ringa fall och blir därför segelbar redan
ett stycke från sitt ursprung. Och ehuru den
är isbelagd en tredjedel af året i sitt öfre
lopp och nära hälften af året i sitt nedre,
är den af stor betydelse som vattenväg, enär
den förmedlar varuutbytet mellan staden Tjerdyn
(spannmål och lin) och norden (skinn och andra
jaktprodukter). P. har ett stort antal bifloder,
af hvilka Ussa fr. h. och Izjma fr. v. äro
de största. P:s flodområde är till största
delen en slätt (P.-stäppen), i s. bevuxen med
Väldiga skogar, i n. betäckt med tundror,
sjöar och träsk. Den bebos af omkr. 40,000
människor (syrjäner, samojeder och ryssar).
(J. F. N.)
Petjory [-å-], stad i Ryssland, guvernementet
Pskov, 40 km. v. om Pskov. 1615 slogo svenskarna
en skans vid P. I juli 1703 gjorde K. G. Skytte med
en svensk styrka en marsch mot P., en half mil
från hvilken ort han den 14 skärmytslade med
ryssarna.
L. W:son M.
Petkov, Dimitr, bulgarisk politiker, f. 1858
i närheten af Tulcea (i Dobrudscha), mördad 11
mars 1907, kämpade mot turkarna i upproret 1876
och i rysk-turkiska kriget 1877–78 och förlorade
därunder sin vänstra hand, var under bulgariska
krisen en af Stambolovs trognaste anhängare och
egde hans organ ”Svoboda”. Han blef 1888
borgmästare i Sofia, om hvars modernisering han
inlade stora förtjänster, valdes 1892 till sobranjens
president, var 1893–94 arbetsminister i Stambolovs
ministär och öfvertog efter mordet på denne 1895
ledningen af det stambolovistiska partiet. Då Petrov
under den macedoniska krisen i maj 1903 bildade
ministär, blef P., som ansågs fortsätta Stambolovs
sträfvanden att upprätthålla godt förhållande till
Turkiet, inrikesminister, och efter Petrovs afgång
i nov. 1896 öfvertog han chefskapet i ministären.
P. var en kraftnatur i Stambolovs stil, och hans
hårdhändta sätt att upprätthålla ordningen
framkallade det revolverattentat, som kostade honom
lifvet.
H. B–n.
Petolahti [pe′tå-], fi. Se Petalaks.
Petos liktornsutrotare. Se Hemliga medel.
 |
| Fasaden af Isistemplet i Petra. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
