- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
701-702

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petrarca, Francesco

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

701

Petrarca

702

ofta uppsökte för att finna hvila från världens
larin och behöflig ro för sina arbeten,
fick han där samtidigt från universitetet i
Paris och senaten i Kom kallelse att mottaga
lagerkröningens stora utmärkelse. Han valde Rom,
och med stor högtidlighet samt under folkets
jubel kröntes han 8 apr. 1341 på Capitolium, där
han var den förste, som i nyare tider erhållit
denna hedersbevisning. Efter denna tidpunkt blef
P. alltmera en offentlig man, som stod nära den
tidens mäktiga samt af dem erhöll utmärkelser
och gåfvor. Han begagnade sig däraf för att
rikta sitt bibliotek med afskrifter af latinska
och äfven grekiska auktorer, ty han bibehöll
alltjämt sitt lifliga intresse för det antika
Rom och dess författare, och bättre än någon
före honom hade han lärt sig deras språk samt
gjort sig förtrogen med deras arbeten. Hans djupa
och lifligt kända sorg öfver Italiens dåvarande
belägenhet föranledde honom dock äfven att söka
främja dess sak genom att med råd och böner
vända sig till dem, som därpå kunde ega något
inflytande. Det ideal, som han drömde sig, var
att åter realisera det antika Rom under antingen
republikens eller kejsardömets form. Han blef en
varm beundrare af Cola di Rienzi och hoppades
i det längsta, att ur den rörelse, som denne
framkallat, skulle framgå en romersk republik
efter antikt mönster. Sedan ställde han sitt
hopp på kejsar Karl IV och uppmanade honom
ifrigt att söka skapa ett verkligt romerskt
kejsardöme. Med båda dessa personer och många
andra, som då mer eller mindre egde Italiens öde
i sina händer, stod han i liflig förbindelse,
utan att han dock på händelsernas gång kunde
vinna det minsta inflytande. De voro smickrade
af att bland sina vänner få räkna den ryktbare
mannen, men som råd gifvare föreföll han dem att
vara en patriotisk drömmare, som tog föga hänsyn
till verkligheten. Den senare delen af sitt lif
tillbragte P. hufvudsakligen i norra Italien,
där han egde flera mäktiga gynnare. Med sina
studier sysselsatte han sig ifrigt, så mycket
förhållandena det med-gåfvo; sina sista år
framlefde han hos en oäkta dotter och hennes
make. - Som lärd man och skald intog P. bland
sina samtida främsta platsen, och han har utöfvat
ett stort inflytande på hela den följande
kulturen. Man har kallat honom "humanismens
fader", och han eger äfven rätt till denna
hederstitel. Han bröt med medeltidens skolastik
och lade grunden till den kultur, som framgått
ur ett vidsträckt och sorgfälligt studium af den
antika klassiska litteraturen. Med Greklands
stora författare kunde han visserligen göra
blott en ytlig bekantskap, ty han fick aldrig
tillfälle att grundligt lära deras språk. Så
mycket ifrigare studerade han de latinske, bland
hvilka företrädesvis Cicero och Vergilius, men
äfven Seneca af honom valdes till mönster för
hans skriftställar-skap. Han vann därigenom en
dittills okänd förmåga att på klassiskt latin
uttrycka sina tankar, och alla hans på latinsk
prosa författade arbeten röja till både form och
innehåll ett starkt inflytande från Cicero. Bland
dessa må nämnas De viris illustribus, De rebus
memorandis, De con-temptu mundi, Invectivæ
in medicum samt hans stora bref samlingar,
hvari ingår hans själfbiografi Epistola ad
posteros. Efter Ciceros och Senecas föredöme
höjde han nämligen brefskrifvandet till

en verklig konst; man skattade sig lycklig
att få bref från honom, och smaken för den
epistolära stilen holl sig sedan kvar hela
humanismen igenom. I sitt latinska skaldskap
sökte han däremot efterlikna Vergilius; han
skref ekloger och ett stort epos, Africa,
hvari han ville förhärliga Roms nationalhjälte
Scipio Africanus. Därtill kommer äfven ett antal
latinska skaldebref af skiftande innehåll. Med
hela detta författarskap bidrog han kraftigt
att höja den litterära smaken; han rensade den
från medeltidskulturens sjukliga öfverdrifter
och ledde den tillbaka till antikens sundare
klarhet. - Under seklernas lopp har intresset
för hans latinska skrifter sjunkit undan
till rent litteraturhistoriskt, hvilket
däremot ingalunda är fallet med det enda
han efterlämnat skrifvet på hans modersmål,
nämligen II canzoniere, om hvars ännu växelvis
menliga och goda inflytande på Italiens
lyriska poesi se Italienska litteraturen,
sp. 1084. Denna canzoniere utgör en samling
italienska skaldestycken, som han ansåg värda att
bevaras, och år 1886 lyckades man konstatera,
att ett i Vatikanska biblioteket befintligt
sådant manuskript är delvis autografiskt och
fullständigt genom-sedt af honom själf. Däri
ingå 317 sonetter, 29 canzoner, 9 sestiner, 7
ballater och 4 madrigaler, hvarjämte man äfven
brukar räkna dit I trionfi, ett dussin på terza
rima författade allegoriska dikter från hans
sista åldersskede. Med utgångspunkt från den
tidigare italienska och provensalska lyriken
har han själfständigt utvecklat sin diktkonst
till en stundom så till form som stämning
mönstergill fulländning och med nyvunnen förmåga
att fint analysera och poetiskt skildra alla
skiftningar i eget känslolif; han blef därigenom
en föregångare till den moderna lyriken. Den
kärlekskult han egnade Laura före och efter
hennes död har framkallat flertalet af dessa
sånger; några äro dock hållna i annan tonart,
t. ex. canzonen "Italia mia", hvari han med
glödande patos skildrar sin sorg öfver Italiens
sönderslitenhet. I sin behandling af språk och
meter nådde han en höjdpunkt, som länge togs
till föredöme af Italiens lyriska skalder. -
Sådan P. framstår i sina skrifter, sådan
tyckes han äfven i verkligheten ha varit. Hans
temperament var koleriskt, men han var ädel och
vänfast samt mäktig af varm entusiasm. I hans
begåfning ingick mera fantasi än djupsinne;
hans känslolif var starkt, men hans karaktär
röjde svaghet, åtminstone i det hänseendet,
att han var ytterligt känslig för såväl beröm
som för klander. - Bland de talrika editionerna
af "II canzoniere" torde de bästa vara den af
Mestica (1876) samt den af Carducci och Terrari
(1899). - Till svenska ha T. Hagberg öfversatt
"Sonetter till Laura" (1874) och K. A. Kullberg
"Canzoner, ballater och sestiner" (1880) samt
"P:s sonetter till Laura efter hennes död",
införda i Sv. akad:s handl. från år 1886 (del 9,
1895). I "Nord. tidskr." 1898 har Jul. Petersen
publicerat "P., hans forhold til lægekunst
og lægevidenskab". 1897-1910 har Fr. Wulff
riktat den svenska Petrarcalitteraturen med
talrika bidrag, bland hvilka må särskildt
framhållas "P:s Italia mia i svensk och
italiensk dräkt", inträdesföreläsning 29
nov. 1901, samt "En svensk Petrarcabok
till jubelfesten 1304- 1904" (1905-07).
P. A. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:34 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free