Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Pietism
840
det nya i reformationen. Likaväl som
ortodoxien sitter han, religiöst sedt, fast i
intellcktualismen, sökande en abstrakt enhet,
vinner därför ingen utgångspunkt i individuell
religion, ingen hållpunkt i det omedelbara
kristliga trosmedvetandet och kan därför
icke ge utvecklingen någon ny vändning. Men
behofvet af en sådan kännes. Det varslas,
under tydligt påvisbart litterärt inflytande af
puri-tanismen, starkast hos den unge pastorn
i Rostock T. Grossgebauer (f. 1632, d. 1661),
pietismens främste, omedelbare föregångare,
som i "Wächter-stimme" (1661) kräfver personlig
kristendom hos präst och lekman och - häri 1660
följd af Heinr. Muller - häfdar det allmänna
prästadömets rättigheter och plikter och slut på
det prästerliga för-mynderskapet. Den ortodoxa
lutherdomen börjar genom beröringen med det
reformerta Englands och Hollands mäktiga
religiösa rörelser lösgöras ur sin långa
isolering och dragas in i ett religiöst lif, som
återvunnit omedelbarhet och ursprunglighet. Med
pietismen kommer det af görande genombrottet.
Lutherdomens pietism är emellertid en skiftande
företeelse, som icke framträder på en gång
färdig och konsekvent, utan har sin egen inre
utveckling, hvilken liksom dess engelska och
holländska föregångare går från Speners och
Franckes kyrkligt konservativa till G. Arnolds
och J. K. Dippels separatistiskt radikala, för
att i N. L. v. Zinzen-dorfs herrnhutism återgå
till ett, religiöst sedt, mera konservativt
stadium.
Den konservativa pietismens grundläggare,
Ph. J. S p e n e r, var född och uppfostrad
i sydvästra Tysklands reformert påverkade
lutherska kyrka och hade tidigt tagit
djupa intryck af puritanismen, desslikes af
Grossgebauer och, vid besök i Geneve 1660,
af Labadie. Om än i dogmatiskt hänseende af
vilja och öfvertygelse korrekt luthersk, blef
Spener till sin religiositet och sina praktiska
kyrko-och församlingsideal väsentligen bestämd
af reformerta tankar. Sin första upprinnelse
fick pietismen genom en botpredikan af Spener
1669 i Strassburg, hvars kyrkas senior han
var, och de af honom 1670, på de reformert
påverkade uppväcktes begäran, inrättade collegia
pietatis eller privata sammankomster i hans hus
till inbördes uppbyggelse. 1675 kom hans "Pia
desideria" med utkastet till hans reformprogram,
preciseradt i r’Das geistliche priesterthum"
(1677) och "All-gemeine gottesgelehrtheit aller
gläubigen christen" (1680). Under kritik af
öfverhetens kyrkliga likgiltighet, prästerskapets
ifver blott för ren lära samt folkets invanda
förtröstan på dop, kyrkogång, absolution
och nattvardsgång äfven såsom blotta yttre
verk, häfdar han, med klar blick för själfva
grundskadan, begränsning till ett fåtal centrala
uppgifter och säkrare grepp än föregångarna
om mål och medel i sitt reformprogram: 1) Att
kristendomen icke består så mycket i vetande som
fastmera i praxis och att en förståndsmässig, på
intellektuell väg vunnen dogmatisk öfvertygelse
icke är religiös tro; 2) att därför den hetsiga
och vidlyftiga kontroversteologien och polemiken
borde begränsas, då lärans renhet tryggas icke
blott teoretiskt genom disputationer, utan
också praktiskt genom sann bot och heligt lif;
3) att de unge teologerna därför vid akademierna
borde fostras till detta såsom till något absolut
nödvändigt och
icke, som gällde det blott en oväsentlig
prydnad; studierna förty läggas praktiskt
genom läsning af bibel och religiös litteratur
såsom Thomas a Kempis, Tauler, Tyska teologien
o. a.; genom disputationer på modersmålet
och deltagande i församlingsvård ; 4) att
prästerna i predikan borde lämna lärdomsspråket
och tala till verklig uppbyggelse, drifvande
tron och dess frukter. Till dessa satser mot
ortodoxiens intellektualistiska objektivering
af religionen komma följande mot dess kyrkliga
kollekt!vism, nämligen 5) att prästerligt ledda
kon-ventiklar borde inrättas i hvarje församling
för uppbyggligt bibelstudium utöfver perikoperna
och till personligare samlif mellan pastor
och församling, samt 6) att därför det andliga
prästadömet, enligt Luthers ord till bömarna,
borde återupprättas, hvarförutan prästerskapet,
som icke borde påfviskt förbehållas alla
religiösa funktioner och ensamt betraktas såsom
andligt stånd, icke kunde fylla sina uppgifter
i församlingarna.
Först mottaget af stats- och kyrkomän med
erkännande, väckte detta reformprogram snart
ett ytterligt bittert motstånd hos ortodoxien,
som instinktivt kände faran för hela sitt
system i kritiken af dess hjärtpunkt i
kontroversen, "theologia irre-genitorum",
häfdandet af lekmännen? andliga prästadöme
samt dess förverkligande i konventiklar-na,
helst sedan Spener, tviflande på kyrkans totala
förnyelse, förordat, att hvarje rättsinnig pastor
borde utveckla konventikeln till en verklig
ecclesiola in ecclesia, d. ä. till en församling
af lefvande kristna, att verka som en surdeg i
terri-torialförsamlingens stora massa. Speners
verksamhet i det högortodoxa Sachsen 1686-91 samt
hans åskådnings framträdande vid universitetet
i Leipzig skärpte motsatserna och medförde,
helst sedan väckelsen belamrats med den gamla
folkfromhetens extatiska syner, drömmar och
uppenbarelser, 1690-talets förbittrade angrepp,
såsom i Rothes ?’Imago pietismi", Carpzovs
"Bedencken" etc., Witten-bergfakultetens
"Christlutherische vorstellung", den fanatiske
J. Fr. Mayers paskiller och den hat-fulle
S. Schelwigs skrifter, som till sist tillskrefvo
Spener 264 irrläror. Tidens ortodoxa polemik
känner väl, att något nytt föreligger, men kan
ej analysera det, vill ej heller förstå och
göra det fruktbart för kyrkan, utan upplöser
det i en oöfverskåd-lig rad af dogmatiska
detaljafvikelser, som pietismen, dogmatiskt
ointresserad som den var, ej velat.
När Spener, som 1691 kallats till Berlin, 1705
dog, låg ledningen af den nya rörelsen redan hos
den yngre A. H. F r a n c k e. Med denne, som
i motsats till den ängsligt försiktige Spener
var impulsiv, orädd, stridbar och en boren
organisatör, får den konservativa pietismen
en ny vändning, lämnar, gynnad också af tidens
friare skick, sin defensiva hållning och öfvergår
till offensiven. Äfven till sin religiositet är
Francke i viss mån af annat kynne än Spener,
som synes ha tillhört den kontinuerliga, mera
förståndsmässiga religiösa lifstypen, medan
Francke tillhör den mera vilje-och känslomässiga,
i det att hans utveckling kännetecknas af en
plötslig religiös kris, i häftig inre kamp och
ångest, följd af en omedelbar, ögonblicklig,
till tid och stund bestämbar visshet. Denna hans
omvändelse, okt. 1687, blef grundläggande för
hela den franckeska pietismen och, jämte John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
