Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pietistiskt påverkade blefvo J. Folcker, senare
professor i Dorpat, D. Djurberg och L. Molin,
som snart jämte Svedberg åt Uppsala teologiska
fakultet gåfvo en tolerantare prägel.
Samtidigt hade i Finland genom magistrarna
Ulstadius och Schæfer, som studerat Schwenckfeld
och Weigel, framträdt en radikal pietism med
dess vanliga lära om den inre upplysningen,
sakramentens och läroämbetets obehöflighet m. m.,
allt under skarp kyrkokritik. Ulstadius dömdes
1692 till döden, men benådades till lifstids
straffarbete. Schæfer flydde utrikes, återkom
1701, framträdde som förut 1707, dödsdömdes,
men benådades till lifstids straffarbete. Båda
voro begåfvade och intressanta religiösa
personligheter med rätt stort inflytande,
särskildt under 1720-talet.
Den finska radikalismen, som ej fick
tid att sprida sig, föranledde ingen
religionslagstiftning mot pietismen, utan
kom denna genom J. F. Mayer, som 1691 blifvit
öfverkyrkoråd öfver Sveriges tyska provinser
och förmådde Karl XI att 1694 för de tyska
provinserna utfärda ett edikt mot pietismens
hyllande, vid äfventyr af afsättning (för
ämbetsman) och eventuellt landsförvisning.
Den konservativa pietismen framträder i sin
utpräglade form med konventiklar af lekmän först
i Stockholm 1702 ff., under direkt inflytande
från Halle och Francke och ledning af kamreraren
E. Wolker, adlad v. Walcker, och deltagande af
de tyske studenterna Groth och Willkommen samt
de svenske A. Kock och Hiärnes vän A. Brodin
(d. 1710), snart Stockholms och Sveriges förste
kände pietistiske präst. Trots konsistoriets
förbud mot konventiklarna holl sig rörelsen, som
till sitt omfång starkt öfverdrefs och därför,
trots Uppsalafakultetens lugnande yttrande,
genom Mayers bedrifvande framkallade
Karl XII:s bedröfliga edikt från Lusuc
1706, med skarp näpst mot dylikt svärmeri:
landsförvisning af utlänningar, afsättning
af inländska. Franckes besök i Altranstädt
1707 hos Hermelin och hofteologerna gjorde
ett godt intryck, men mäktade ej hafva Mayers
inflytande öfver konungen. Laurbeck i Finland,
Krüger i Riga och Folcker i Dorpat föllo offer
för det ortodoxa nitet. Sorgeåren 1709 och 1710
med nederlag och pest skapade i Stockholm en
stark botstämning och jordmån för en starkare
pietistisk rörelse. Konventiklar höllos åter,
mest hos Wolker, och både präster och lekmän
deltogo. Bland deltagarna voro G. Lybecker,
utgifvare af den svenska pietismens första
sångbok "Mose och Lambsens wijsor" (1717),
J. Rothof, G. Carelberg m. fl. Till pietismens
vänner bland prästerna hörde K. och S. Kjellin,
A. Hilleström, den orädde Giedda, förut i
Göteborg, samt den utmärkte J. G. Conradi, i
tyska kyrkan sedan 1710. I Umeå får pietismen
en utmärkt representant i N. Grubb, under
1720-talet anklagad, efter sin död, 1724,
frikänd. Hilleström kom 1714 till Karlskrona,
1716 till Göteborg, där han senare blef
domprost. 1710-talets pietism är af hallesk
kyrklig prägel. På konventiklarna följde dock,
på bedrifvande af vår svenske Schelwig,
hofpredikanten G. A. Humble, varning af
konsistoriet, hvarpå rådet konfiskerade papper
och böcker, förordnade rannsakning inför en
prästerlig kommission under ledning af gamle
Spegel och 1713 utfärdade bestämdt förbud mot
konventiklar. Men hvarken detta eller
antipietistiskt smädeskrifveri kunde utrota den
nya rörelsen.
Med 1718 och enväldets fall vaknar ett starkare
behof äfven af större religiös frihet, och
den konservativa pietismen upplefver under
1720-talet sin högsta blomstring samt blir en
makt i hufvudstadens lif. Dess nya prästerliga
vänner äro Båld, Eneberg, Bergner, nära står
H. Schröder, senare biskop i Kalmar. Främst var
Sveriges Francke, den unge berömde predikanten
Eric Tolstadius, 1723 kyrkoherde i Skeppsholmen,
hvars lilla träkyrka (intill nuv. Nationalmuseet)
för årtionden blef Stockholms religiösa
medelpunkt. Till det muntliga ordet kom en rik
engelsk och tysk litteratur i original och
öfversättning, bl. a. Bunyans "En kristens
resa". Pietismens prägel är alltjämt, med
bevarande af dess grundkraf på omvändelse,
lefvande kristendom, andligt prästadöme,
konventikelfrihet, dogmatiskt sedt ortodox
och kyrklig. Konventikelväsendet växer
starkt med v. Walckers hus som medelpunkt,
men undgår icke ett fariseiskt kotteriväsen
och omvändarsjuka. Dock höjer sig 1720-talets
svenska pietism öfver konventikellifvet och
börjar, inför det uppenbara förfallet hos både
präster och församlingar, ett storartadt arbete
vid riksdagarna för en religiöst sedlig reform
i stort af den svenska kyrkan. Den konservativa
och ganska aristokratiska pietismen kunde det, ty
den egde inom adeln och det högre borgarskapet,
inom högre förvaltning, riksdag och regering
många inflytelserika anhängare eller vänner
med hög bildning och klar blick för kyrkans
sak. Vi nämna blott riksrådet J. Cederhielm,
landshöfding N. Reuterholm, amiral H. v. Lieven
och den berömde rättsläraren P. Abrahamsson. Dess
värre kunde föga uträttas. Då reformprogrammet
kräfde någon religionsfrihet, ny kyrkoordning
samt en som Gustaf II Adolfs Consistorium
generale ordnad kyrkoöfverstyrelse af präster
och lekmän och därmed rätt för de senare att
deltaga i kyrkostyrelse och afgörandet af
lärofrågor, afvisades detta jämte öfriga
föreslagna åtgärder till kyrkans sedliga och
religiösa förnyelse med harm af ortodoxien, som
genom riksdagens prästestånd nått höjdpunkten af
makt och under striden mot pietismen utvecklas
till en bornerad ortodoxism. Väl genomdrefs
mot prästeståndets vilja både 1723 och 1726
en ecklesiastik deputation för att ta hand
om kyrkofrågan, men utan afsedt praktiskt
resultat. Ortodoxien drifver sin vilja
igenom. Intet af en orimlig vorden myndighet
öfver lekmännen eftergifves. Tvärtom skärpes det
religiösa tvånget ytterligare. En konventikel
1723 i Sickla medförde en lång undersökning inför
en kommission af präster och jurister. Ehuru
ingen villfarelse förelupit, lyckades ortodoxien
slutligen förmå K. M :t att 12 jan. 1726 utfärda
det sorgligt ryktbara konventikelplakatet
(se d. o.), som vid äfventyr af dryga böter,
ev. fängelse och landsförvisning, förbjöd både
präst och lekman hvarje privat andaktsöfning
utom med sitt eget husfolk. Senare försök
till mildring misslyckades. Den konservativa
pietismen var krossad.
Följden blef en kyrkofientlig, separatistisk
vändning och en hastigt framväxande radikal
pietism, förut representerad blott af Ulstadius
och Schæfer samt Lundastudenterna Leopold
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
