Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrnhutismen gå emellertid på några orter ned
till folket och utvecklar sig utan prästerlig
ledning, såsom i den småländska åkeanismen och
Norrlands gamla och nya läseri. Men beröfvade
teologisk ledning, förlora dessa rörelser alltmer
pietismens ursprungliga art, fastna i någon
detalj och sjunka gärna tillbaka och ned i den
gamla folkfromhetens extatiskt visionära och
profetiska former, såsom 1840-talets sydsvenska
ropare, den norrländska Erik-Jansismen och
læstadianismen. Den gamla pietismen har här
öfverlefvat sig själf.
3. Den moderna pietismen i Tyskland. Efter
den gamla pietismens tillbakaträngande under
rationalismens tid framträder en
ny pietism med den stora väckelsen efter de
napoleonska krigen. Den hade den gamlas
subjektivistiska och individualistiska
grunddrag, får efter sin frigörelse från
den samtida mysticismen och teosofien
en evangelisk prägel, försonar sig,
själf dogmatiskt väsentligen ortodox,
under rationalismens angrepp med kyrkan och
blir genom att upptas i denna, som nu i sin
religiösa förkunnelse och i inre och yttre
mission realiserar det mesta af pietismens
gamla kraf, i vidsträckt mån inomkyrklig och
förlorar därmed i betydelse som själfständig
rörelse bredvid kyrkan.
4. Den moderna pietismen i Sverige.
Ojämförligt själfständigare och starkare
är den svenska moderna pietismen, som litterärt
hör tillsammans med den äldre och behärskar de
stora folkväckelserna 1840–80 och den därunder
grundlagda frikyrkligheten. Liksom den
gamla går äfven den moderna hos oss från ett
konservativt till ett radikalt stadium. I det
förra står den under ledning af den framstående
lekmannapredikanten K. O. Rosenius
(d. 1868) och ett antal präster. Sin organisation
för inre och yttre mission fick
den i Evangeliska fosterlandsstiftelsen 1856.
Dogmatiskt ortodox och kyrklig, hade rörelsen
på detta stadium till större delen – vi bortse
från baptismen – sannolikt kunnat inorganiseras
i kyrkan. Nu skapas i stället af den
episkopala kyrkoledningens oförstående
hållning, af förföljelsen och den gamla
religionslagstiftningen en kyrkofientlig
stämning. Blott småningom och under hård strid
vanns, med stöd af liberalismen, religionsfrihet
genom konventikelplakatets upphäfvande 1858 och
församlingsfrihetens införande 1860, närmare
bestämd genom de senare dissenterlagarna.
Kyrkans hållning mot lekmannakrafvet på religiös
myndighet, reformerta inflytanden, särskildt
genom baptismen, samt den egna åskådningens
konsekvenser väcka krafvet på församlingar
af enbart troende med rent nattvardsbord.
Omfattandet af den väsentligen dippelska, om ock
själfständiga försoningslära, som framställdes
af rörelsens nye ledare P. P. Waldenström, och
tillbakavisandet af krafvet på frigifning af
nattvardsförvaltningen inom kyrkan medförde,
bortsedt från tidigare och senare af mindre
omfång, den stora separationen från kyrkan genom
bildandet af Svenska missionsförbundet 1878.
Hvad angår den moderna svenska pietismens
religiösa karaktär kan om denna liksom om den
tyska sägas, att den i allmänhet företräder
den gamlas riktning till subjektivism och
individualism, ehuru åtskillnaden är stor mellan
den konservativa och radikala, mellan de fastare
organiserade reformerta samfunden å ena
och de ur lutherdomen framgångna
(Missionsförbundet och Helgelseförbundet)
å andra sidan.
Subjektivismen är dock ingenstädes så
stark som i den gamla independentismen och
radikala pietismen, t. ex. i den svenska
dippelianismen. Främmande för kvietismen,
känner man icke det inre ordet i konkurrens
med Skriftens, utan Andens vittnesbörd blir
en besegling af detta. Därigenom frigjorde
den moderna pietismen sig ock från 1840-talets
extatiskt profetiska yttringar af den primitiva
folkfromheten, äfven om enstaka återfall skett,
såsom i de sista årens tungomålstalande. Som
herrnhutismen känner den sig bunden vid
den positiva uppenbarelsen i Skriften,
blir därför evangelisk, helst den ock i
stor utsträckning reglerar sitt kristliga
omdöme genom af de evangeliska kyrkornas
teologi vägledd litteratur. Hos Rosenius,
som utgått från Norrlands lagiska läseri,
men dels genom herrnhutisk litteratur, dels
genom metodistpastorn G. Scott, liksom förut
Zinzendorf fann tröst och religiös visshet
i den objektiva försoningen, blef läran om
denna den centrala idé, som inifrån gestaltar
hela troslifvet. Det var försoningstron,
som gjorde den gamla lagiska pietismen
"evangelisk", medan åter den af Waldenströms
försoningslära behärskade eller påverkade ansetts
"hyperevangelisk". I den radikala pietismen
finner man icke såsom i den roseniusska någon
central, samlande, hela lifvet gestaltande
religiös eller teologisk idé, såvida man icke
som sådan kan anse omvändelsekrafvet eller
Jesustron, utan den moderna radikala pietismen
rör sig kring det praktiska utbredningsarbetet
som det sammanhållande elementet. Här ges
det heller ingen formulerad bekännelse, utan
man häfdar biblicismen, d. v. s. bibelns
tillräcklighet äfven som läronorm. Detta är
dock en fiktion. Till följd af sitt ursprung och
första ledning är den moderna svenska pietismen i
sina samtliga större förgreningar dock i dogmats
centrala delar ortodox och i förhållande till
modern teologi och fri forskning f. n. mera
konservativ än den kyrkliga teologien samt för
öfrigt ännu teologiskt vetenskapligt ointresserad
och ofruktbar. Det gamla starkt subjektiva
draget framträder därför i den moderna svenska
pietismen, äfven där denna är som mest utpräglad,
i regel knappast i något annat än i krafvet
på personlig omvändelse och egen erfarenhet,
hvilka båda, med förkastande af "theologia
irregenitorum", anses nödvändiga för det andliga
kallets utöfvande. Den ögonblickliga ingifvelsen
spelar väl ock i vissa samfund en roll.
Starkare än subjektivismen är individualismen,
och detta såväl i samfundens förhållande
till staten och kyrkan som i de enskildes
till det egna fria samfundet, ehuru
åtskillnaden äfven här är stor. Typiskt
är här Svenska missionsförbundet. Andra,
såsom Helgelseförbundet, gå än längre. Men
äfven inom Fosterlandsstiftelsen häfdas
lekmannens andliga prästadöme med rätt att
lära i församlingen. I Missionsförbundet
tillkomma, dock utan prästerligt ämbete, äfven
sakramentsförvaltning och numera kraf på rätt
till alla kyrkliga handlingar. I en del samfund,
såsom Helgelseförbundet och Frälsningsarmén,
är kvinnan lika eller nära lika berättigad med
mannen. Sålunda har under det starka engelska
inflytandet independentismens församlingsform
i väsentlig mån slagit igenom, dock med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
