- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
851-852

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pietism - Pietist - Pietisten - Pietrabbondante. Se Bovianum 1 - Pietra dura. Se Inlagdt arbete och Mosaik, sp. 1159-60 - Pietraperzia - Pietrasanta - Pietri. 1. Pierre Marie P. - Pietri. 2. Joseph Marti P. - Pietro Candido - Pietro d'Anghiera. Se Petrus Martyr Anglerius - Pietro di Lorenzo. Se Piero di Cosimo - Pietro Filargi. Se Alexander, påfvar 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

modifikationer, som betingas af subjektivismens
dämpande. – Beträffande lifvets etiska
gestaltning går vår moderna pietism i den gamlas
hufvudriktning, ehuru den icke är världsflyktig,
utan väl inne i förvärfs- och affärslif, liksom
i politiken, ej heller asketisk, bortsedt från
absolutismen. Men den afvisar såsom uttryck för
världslighet teater, dans och spel. Att sinne
och intresse saknas för vetenskap och konst,
kan ju knappast klandras hos en folkrörelse. Den
yttre missionen har emellertid gett de breda
lagren en vidgad kännedom om människovärlden
och civilisationsarbetet. – I sitt förhållande
till kyrkan har pietismen under de senaste
årtiondenas starka sekularisering af det
svenska samhället, i känsla af gemensam fara,
intagit en försonligare hållning. Å andra
sidan har kyrkan, också försonligare, rönt ett
lika påtagligt som betydelsefullt inflytande af
pietismen, till öfvervinnande af den äldre tidens
objektivism och kollektivism. Den har i teologi
och förkunnelse gett full rätt åt pietismens
gamla grundkraf på personlig kristendom och
ger utan tvifvel f. n. större rum åt individens
subjektiva religiösa åskådning, än man gör i den
frikyrkliga pietismen. Den kräfver lika strängt
ett af kristendomen verkligen behärskadt lif. Den
har sedan midten af 1800-talet i diakoni, annan
kärleksverksamhet och mission förverkligat
andra af pietismens kraf. Individualismen
har ock tillgodosetts i vidsträckt mån inom
den kyrkliga församlingsformens ram. Genom det
allmänna kyrkomötet, där hälften af medlemmarna
är lekmän, hälften präster, har faktiskt
realiserats pietismens gamla kraf på lekmannens
delaktighet i kyrkolagstiftning och lärofrågors
afgörande. Teologiskt lärarkall kan utöfvas af
lekman. Särskildt under senaste årtiondet ha
i det moderna kyrkliga församlingsarbetet samt
i stifts- och riksmöten införts friare former
och lekmän tagits i anspråk. Den synodala
stiftsstyrelsen närmar sig. Alltså kan det
sägas, att det mesta och bästa af pietismens
reformprogram mer och mer förverkligas inom
kyrkan. Det är oförnekligt, att kyrkan sålunda
lärt mycket af 1800-talets moderna pietism,
liksom denna för sin del har att tacka kyrkan,
dess teologi och religiösa folkundervisning
för en andlig sundhet och evangelisk prägel,
som äro ojämförligt större och starkare än
under 1700-talet. Men samtidigt måste kyrkan hos
pietismen konstatera en ensidighet och ytlighet,
som förbise viktiga uppgifter. Kyrkan måste
starkare betona den kristnes uppgift i sitt
världsliga kall och åt troheten och redbarheten
i detta, helst i närvarande tid, ge ett afgjordt
religiöst värde för den kristnes hela lif och
karaktärsutveckling. Kyrkan måste med sitt ansvar
för hela folkets religiösa och sedliga fostran
söka en mera positiv och förstående ställning
till hela samhällslifvet och särskildt till den
högre kulturen, till vetenskap och forskning,
sökande en syntes mellan dessa och kristen tro
för att förekomma en eljest oundviklig, för både
kultur och kristendom lika ödesdiger splittring
mellan tro och vetande.

Ser man pietismen som en förblifvande religiös
typ, gäller alltså, att den, som helhet
betraktad, är starkt begränsad och därför
icke kan anses som en allenagällande eller
högsta normaltyp för kristlig tro och lif. Men
detta hindrar icke, att den, särskildt inom
statskyrkorna, som alltid hotas af
förvärldsligandets fara, haft och har sin
speciella mission på det kristna lifvets
och arbetets område. – Litt.: E. J. Ekman,
"Den inre missionens historia" (I–III,
1896–1902), H. Stephan, "Der pietismus als
träger des fortschritts in kirche, theologie
und allgemeiner geistesbildung" (1908),
E. Linderholm, "Sven Rosén och hans insats
i frihetstidens radikala pietism" (1911) och
"Teologi och pietism" (i "Kyrkohist, årsskr.",
1914). Em. L-m.

Pietist, anhängare af pietismen (se d. o.);
person, som ser mörkt på lifvets glädje. –
Adj. pieti’stisk.

Pietisten, namnet på en för religiös väckelse
och uppbyggelse afsedd tidskrift, uppsatt i
Stockholm af metodistpredikanten George Scott och K.
O. Rosenius i jan 1842. Efter några månader
öfvertogs den af den senare ensam samt utgafs af
honom till febr. 1868, från 1867 i förening med P.
P. Waldenström, som efter Rosenius’ frånfälle är
ensam utgifvare för tidskriften, hvilken, som
numera Svenska missionsförbundets organ, utöfvat ett
icke oväsentligt inflytande. Aftryck ur "Pietisten"
äro äfven utgifna i Finland under titeln "Den
evangeliska budbäraren" (1855-57, 1861-65).
Äfven på danska och engelska äro utdrag
utgifna.

(G. A-n.)

Pietrabbondante [-bånda’nte]. Se
Bovianum 1.

Pietra dura [-dora], it. ("hård sten"). Se
Inlagdt arbete och Mosaik, sp. 1159-60.

Pietraperzia [-pe’rtsia], stad i italienska prov.
Caltanissetta, på Sicilien. 11,862 inv. (1911).
Handel med gips, svafvel, sydfrukter m. m.

Piëtrasa’nta, stad i italienska prov. Lucca, vid
järnvägen Milano-Genua-Pisa. 19,868 inv. (1911)
i kommunen. Staden är omgifven af gamla murar
och har en från 1200-talet härstammande märklig
kyrka med kampanil och baptisterium.

Piëtri. 1. Pierre Marie P., fransk politiker,
f. 1810 i Sartëne på Corsica, d. 1864 i Paris,
blef advokat i Paris 1831 och var under 1848
års revolution en bland folkrörelsens ledare
och i Nationalförsamlingen, där han satt som
Corsicas ombud, en af vänsterns hufvudmän. Han
slöt sig dock snart till Louis Napoleon och blef
kort efter dennes statsstreck 1851 polisprefekt,
hvilken post han beklädde till 1858, samt 1857
senator. 1863 blef han prefekt i Gironde med
uppgift att leda valen där i regeringsvänlig
riktning. - 2. Joseph Marie P., den föregåendes
broder, politiker, f. 1820 i Sartëne på Corsica,
d. där 1902, fick genom broderns inflytande 1848
en underprefektsyssla, var sedermera prefekt
i olika departement, blef 1866 polisprefekt
och egnade sig som sådan särskildt åt
unde-tryckandet af regeringsfientliga politiska
demonstrationer. Efter andra kejsardömets fall (4
sept. 1870) flydde P. till England, men återkom
1873 och var 1879-85 (bo:m-partistisk) senator.
l-2. (V. S-g.)

Pietro Candido [piëtrå ka’ndidå], italiensk
namnform för Peeter de Witte. Se D e W i 11 e 1.

Pietro d’Anghiera [piëtrå da^giëra]. Se Petrus
Martyr Anglerius.

Pietro di Lorenzo [piëtrå di låre’ndså]. Se
Piero di Cosimo.

Pietro Filargi [piëtrå fila’rdji]. Se Alexander,
påfvar 5.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:58:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfca/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free