Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilâtre de Rozier, Jean François - Pilatus - Pilatus, Pontius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Pilåtre de Rozier-Pilatus
872
Pilätre de Rozier [-lätr de råsie], Jean
Francois, fransk fysiker, f. 1756, d. 1785. Se
L u f t-ballong, sp. 1285.
Pilätus, berg på gränsen mellan de schweiziska
kantonerna Luzern och Unterwalden, v. om
sydvästra ändan af Vierwaldstättersjön, midt
emot Eigi. De nedre sluttningarna äro klädda med
vackra betesmarker och skogar, men den öfre delen
består af kala, förvittrade, i flera spetsar
uppstigande klippkolosser (därför förr kalladt
Frakmont, brutna
berget), af hvilka Tomlishorn (2,132 m.), Esel
(2,122 m.), Gemsmättli (2,052 m.), Widderfeld
(2,078 m.), Matthorn (2,040 in.) och Klimsenhorn
(1,998 m.) äro de mest bekanta. Fordom
vidskepligt fruktadt, bestiges berget numera ofta
för sin härliga utsikt, sedan värdshus anlagts på
Esel och Klimsenhorn och hufvudtopparna blifvit
tillgängliga genom goda vasar. En kuggstångsbana
(se d. o.) byggdes 1886-88 från Alpnach (441
m. ö. h.) till hotell Pilatus-kulm på Esel
(2,070 m.). Den har en spårvidd af 80 cm., en
längd af 4,G km. samt en stigning af i medeltal
42 proc. och högst 48 proc., d. v. s. nära
1:2, den högsta, som hittills medgifvits för
dylika banor. Tåghastigheten är l m. i sek.,
alltså blott 3,6 km. i timmen, och är lika i
båda riktningarna. Lokomotiv och vagn bilda
ett sammanhängande fordon med 32 platser; fyra
samtidigt arbetande kugghjul förmedla rörelsen på
banan och kunna alla vid nedfart bromsas. Enligt
sägnen bär P. sitt namn efter Pontius Pilatus,
hvars lik skulle ha nedsänkts i en brunn i
Alperna. Denna "brunn" skulle vara ett träsk
(1,547 m. ö. h.) på Pilatus-berget. Sannolikt
har berget ursprungligen benämnts Möns pileatus
(d. v. s. det i hufva klädda berget), emedan
toppen äfven vid klart väder ofta är insvept i
dimma och i trakten gäller som väderspåman. (J-
F. N.) Wbg. Pilätus, Pontius, den femte i
ordningen af de romerske prokuratorerna i
Palestina, förvaltade sitt ämbete 26/27-36/37
e. Kr. Om hans föregående lif är ingenting
med visshet bekant. De grekiskromerske
skriftställarna omnämna P. endast i samband
med Kristi död. Utförligare berättelser
lämna de judiske författarna Filon och
Josefos. Enligt dessa skall han i motsats till
de föregående prokuratorerna, som ådagalagt en
viss skonsamhet mot judarnas religiösa känslor,
i sin ämbetsförvaltning ha visat sig hänsynslös
och våldsam, i början af sin verksamhet låtit de
romerska soldaterna intåga i Jerusalem medförande
för judarna förhatliga bilder af kejsaren,
en annan gång i sitt palats där uppställt
votivsköldar med kejsarens namn och vid
ett annat tillfälle gjort ett ingrepp
i tempelskatten för att förbättra en för
hufvudstaden viktig vattenledning. Alla dessa
åtgärder framkallade hat och förbittring, som
P. ej med vidtagna straffåtgärder, utan endast
genom att foga sig efter judarnas ömtålighet
kunde lugna. Äfven N. T. vet att förtälja om
liknande våldsåtgärder af P. (Luk. 13: l, jfr
Mark. 15: 7). Om orsaken till den fiendskap,
som enl. Luk. 23: 12 ända till Jesu död funnits
mellan P. och Herodes Antipas (tetrark öfver
Gali-léen), härrörde från de i Luk. 13:
l berättade grymheterna mot de galileiske
pilgrimerna, är ovisst. En liknande våldshandling
mot samariterna, bland hvilka en profet (år 35)
hade uppträdt med löfte att på Gerissim framvisa
de heliga tempelkärlen och samlat nyfikna, blef
orsaken till P :s afsättning. Samariterna, som
visste med sig, att de icke haft några upproriska
afsikter, utan endast åsyftat en vallfärd till
sitt heliga berg, anklagade honom hos legaten
öfver Syrien, Yitellius, som i anledning däraf
sände P. till Rom att stå till ansvar för
sina handlingar. Om P :s senare öden vet man
ingenting visst. Den handling, som för alla tider
förknippat P :s namn med historien, domen öfver
Jesus Kristus, skildras utförligt i N. T. Enligt
den äldsta berättelsen (Mark. 15) har han snart
öfvertygat sig därom, att Jesus icke var någon
politiskt farlig person, och gjort ett försök
att (med användning af sin rätt att frigifva en
fånge) frikänna den anklagade, men, då folket
ville ha Barabbas frikänd, prisgifvit Jesus samt
därefter under uttalande af sin förundran, att
Jesus dött så snart, utlämnat hans kropp till
Josef af Arimatea. Hos Matteus (kap. 27) kommer
härtill berättelsen om P :s hustrus dröm och
däraf föranledd varning samt hans genom tvag-ning
af händerna ådagalagda vittnesbörd om Jesu
oskuld. Enligt Lukas (kap. 23) har P. dessutom
sökt komma ifrån hela saken genom att hänvisa den
anklagade till Herodes och gång på gång betygat
dennes oskuld (v. 4, 14, 22). Enligt Johannes
(kap. 18 ff.) visar han två gånger målet från
sig tillbaka till judarna (18: 31; 19: 6), frågar
Jesus, om han är en konung etc., förklarar, att
han ej funnit honom skyldig till något brott,
låter gissla honom för att beveka judarna och
fogar sig i deras önskan endast af fruktan att
bli anklagad hos kejsaren (jfr Apg. 3: 13, 4:
27, 13: 28). I den kristna legenden framträder
en tendens att till ytterlighet betona än P
:s mot Jesus visade vänliga stämning, än hans
skuld till dennes död. Petrus-evangeliet låter
P. ej blott förklara Jesus oskyldig, utan äfven
kalla honom Guds son. Tertullianus menar, att
han i sitt inre var en kristen. I den egyptiska
kyrkan talade man om honom rent af som martyr för
sin tro, och den etiopiska hedrade honom som ett
helgon. Inom antiokenska skolan och västerländska
kyrkan betonade man åter mera hans skuld. Här
reproducerades den från Eusebius först anförda
legenden om P :s själfmord i flera variationer
och förenades med en annan, enligt hvilken han
skulle ha afrättats af Nero eller Tiberius. P
:s hustru, som uppges ha hetat Claudia Procla
1. Procula och i en judisk legend gjorts till en
judisk proselyt, har sedan förvandlats till en
kristen och inom den grekiska kyrkan hedrats som
helgon. Se vidare art. Pil a te i J. Hastings
"Dictionary of the Bible" samt art. Pila tus i
"Herzog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
