Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pindemonte. 2. Ippolito P. - Pinden. Se Pindos - Pindos - Pinealöga. Se Öga - Pineau, Léon - Pine barrens - Pine Bluff - Pinega - Pinehas - Pinel, Philippe - Pinel, Philippe François - Pinelli, Luigi Pompeo - Pinelliska handskriftsamlingen. Se Ambrosianska biblioteket - Pinello, Nils Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Pinden-Pinello
synnerligen i den elegiska naturskildringen
(Poesie campestri, 1785, flera uppl.)- Vidare
märkas hans Prose campestri (1795), mildt
kontemplativa uppsatser, sorgespelet Arminio
(1804), Sermoni (1805; 2:a uppl. 1819), samtal,
i hvilka han med godsint humor går tidens oseder
på lifvet, Epistole in versi (1817) och Elogi
de letterati italiani (1823-26) samt en mycket
prisad öfv. på blankvers af Odys-sén. Hans Opere
complete utgåfvos 1851 (3:e uppl. 1861). Se
biogr, af Montanari (2:a uppl. 1856) och Peri
(2:a uppl. 1905).
Pi’nden. Se P i n dos.
Pi’ndos, Nord-Greklands förnämsta berg,
150 km. i längd, utgör gränsen mellan T
essalien och Epirus samt sträcker sig in.i
Macedonien. Berget eller rättare bergsystemet
består af flera parallella, olika benämnda
kedjor af tertiär kalk, i hvilka flera
floder gräft sina fåror, t. ex. Aspropotamos
(Ache-locs), Greklands största flod, åt s.,
Arachtos (Arta) åt s., Peneios (Salamvria)
och Spercheios åt ö. m fl. P:s högsta toppar
äro Katafidi på Tsumerka-kedjan (2,392 m.) och
Smolika (2,574 m.). Dess förnämsta och mest
trafikerade pass är Zygos (förr Lakmon,
1,551 m.), i närheten af Kalabaka (jfr Meteor
a). Berget är numera tämligen skoglöst, då de
flottbara floderna lockat till öfverdrifven
timmerafverkning. P. bebos af kutzovalaker.
1 figurlig betydelse är Pinden
hos våra skalder detsamma som
Apollons och sånggudinnornas hem.
J. C.
Pineälöga (af gla’ndula pineälis,
tallkottskör-teln). Se öga.
Pineau [pina], Leon, fransk litteraturhistoriker,
f. 1861 i Moussac-sur-Vienne, professor
i utländsk litteratur vid universitetet i
Clermont-Fer-rand, har författat bl. a. Les
contes populaires du Poitou (1891), Le folklore
du Poitou (1892), det grundliga och originella,
om också icke i alla sina hypoteser genomförbara
arbetet Les vieux chants populaires scandinaves
(prisbelönt af Franska akad.,
2 bd, 1898-1901) och L’evolution du roman
en Allemagne au XIX :e siëcle (1908). Han har
gett ut en samling öfv. af nordiska
folkvisor, "Le romancero scandinave" (1906).
Pine barrens [påVn bä’rens], i Förenta
staterna namn på de vidsträckta, ofruktbara
landsträckorna i låglandet \id Atlantiska hafvet
och Mexikanska golfen från New Jersey till Texas,
hvilkas lösa sandmark väsentligen är bevuxen
med barrträd (i synnerhet Pinus palustris och
Pinus tæda) samt ekbuskar. Här och där omsluta
de fruktbara oaser, där flera arter löfträd
rikligt uppträda. Områdets viktigaste produkter
äro trävaror, harts, beck och terpentin.
J. F. N.
Pine Bluff [påVn bla’f], stad i nordamerikanska
staten Arkansas, vid södra stranden af floden
Ar-kansas. 15,102 inv. (1910). P., som ligger
i bomullsregionen, är en viktig järnvägsknut,
har tillverkning af bomullsfröolja, möbler och
maskiner samt handel med bomull och trävaror. J-
F. N.
Pinëga, biflod fr. h. till Dvina i
ryska guv. Vologda och Archangelsk. 656
km. lång, hvaraf 460 km. äro segelbara.
J. F. N.
Pineha’s (hebr. Pinhas, möjl. af egypt,
ursprung), en son till Eleasar, Arons son, som,
under Israels vistelse vid Sittim i närheten
af Moab, befriade folket från en af Gud sänd
straffdom där-
Tryckt den 7/n 14
igenom, att han dödade en israelit tillika med en
moabitisk kvinna, och till belöning för denna sin
"nitälskan" erhöll försäkran om ett evärdeligt
prästadöme (4 Mos. 25: 6 ff.). Under kriget med
midjaniterna uppträder P. sedan som präst (4
Mos. 31: 6). På Josuas tid omtalas han som dennes
sändebud till Gilead i anledning af den helgedom,
som de ö. om Jordan boende stammarna upprättat
vid denna flod, och får en särskild arfvedel på
Efraims berg (Jos. 22: 13 ff.; 24: 33). B. S-e.
Pinel, P h i l i p p e, fransk psykiater,
filantrop, f. 1755(?) i Languedoc, d. 26
okt. 1826 i Paris, började först vid 30 års ålder
studera medicin, men offentliggjorde redan under
sin studietid värdefulla anatomiska arbeten. Då
en af hans vänner blef sinnessjuk, föranleddes
han däraf att egna sig åt sinnessjukdomarnas
studium. 1792 anställdes han som läkare vid
hospitalet Bicétre (i Paris) och 1795 vid la
Salpétriëre (äfven i Paris). Därefter var han
professor vid Ëcole de médecine i Paris och
blef 1803 ledamot af Institutet. P:s odödliga
förtjänst inom psykiatrien är, att han genomförde
en mänskligare behandling af de sinnessjuke
än den dittills använda. Med personlig fara
tilltvang han sig rättigheten att befria de
tillsammans med förbrytare inspärrade sinnessjuke
i Bicétre och la Salpétriëre samt öfverlämna dem
åt läkares behandling. Hans viktigaste arbeten
äro Tratte médico-philosophique sur Valiénalion
mentale (1801) och Nosographie phüosophique ou
la méthode de l’analyse appliquée å la médecine
(1798, flera uppl.). I sistnämnda verk dref han
den satsen, att medicinen är en naturvetenskap
och att forskningen inom denna måste ske enligt
den naturvetenskapliga metoden. 1885 af täcktes
i Paris P:s (af L. Durand modellerade) staty.
Pine’l, Philippe Francois, fransk dramatisk
författare. Se Dumanoir.
Pine’lli, Luigi Pompeo, italiensk skald, f. 8
maj 1840 nära Treviso, öfverlärare i italienska
litteraturen vid lyceet i Udine, är en djupsinnig
och öfvervägande svårmodig lyriker. Han är
författare till Dolori e speranze (1860),
L’Italia pre-tesca e ciarlatanesca (1867), Vita
intima (1876), Poesie minime (1880), Ritagli di
tempo (1890) och Discorsi (1891).
Pinelliska handskriftsamlingen. Se Ambrosi a
nska biblioteket.
Pinello, Nils Henrik, finsk skriftställare,
f. 17 aug. 1802, d. 9 sept. 1879 i Åbo, var
sonson till en tapper karolin Giovanni Battista
P. (f. 1682 i Genua, antagen i svensk tjänst
1698, naturaliserad svensk adelsman 1751, d. 1775
på Eamneberg i Bohus län med öfverstelöjtnants
karaktär). P. blef 1817 student i Äbo och 1823
filos. doktor där, aflade 1820 hofrätts- och
bergsexamen i Uppsala samt egnade sig därefter åt
affärsverksamhet, i synnerhet bruksrörelse. 1842
21 b. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
