Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pingvinerna - Pinheiro, bot. Se Araucariaceæ - Pinheiro Chagas, Manuel - Pinicola, zool. Se Tallbitsläktet - Pinie, bot. Se Pinje - Pinit, miner. - Pinje (Pinie), bot. Se Tallsläktet och pl. II till art. Coniferæ - Pinjeöarna. Se Pityuserna - Pinka, sjöv. - Pinkcolour, kem. tekn. - Pinksalt, kem. tekn. - Pinmo. Se Mo 2, sp. 761 - Pinna - Pinna, zool. - Pinnacidier. Se Astronomiska instrument, sp. 287 - Pinnatorp l. Pinntorp. Se Eriksberg 2 - Pinneberg - Pinnhöftadt kors, veter. Se Kors, sp. 1082 - Pinnipedia, zool. Se Säldjur - Pinnkapell, artill. Se Kapell 4 - Pinnkompass, sjöv. - Pinnmo. Se Bottengrus och Mo 2, sp. 761 - Pinnoteres, zool. - Pinntorp. Se Eriksberg 2 - Pinntorpafrun (Pintorpa-) - Pinnulæ, zool. Se Hårstjärnor - Pino, Marco. Se Siena, M. da - Pinoideæ, bot. Se Pinaceæ - Pinolen. Se Hartsoljor - Pinos, Isla de - Pinos - Pins, Ile des, l. Kunie - Pinsback, tekn. - Pinscher, Se Hunden, sp. 1315 samt pl. III, fig. 6, 7, 8 o. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommer vid västra Syd-Amerikas och Afrikas
sydspets. – Pingviner, större än någon nu
lefvande art, uppges ha lefvat redan under
eocentiden. L-e.
Pinheiro [pinjéYro], port., bot. Se A r a u c
a-r i a c e æ.
Pinheiro Chagas [pinjéYro ja’gaj], Manuel,
portugisisk författare och statsman,
f. 1842, d. 1895, egnade sig tidigt åt
tidningsmannayrket, var 1871-92 deputerad och
sedan 1892 pär. Diktsamlingen Poema da Mocidade
(1865), teaterstyckena A morgadinha de Val Flor
(1869) och Licäo crucl (1894), den historiska
romanen Cörte de D. Joäo V (1867) och det stora
historiska verket Historia de Portugal (S bd,
1867) kunna nämnas bland hans många litterära
arbeten. Han var äfven akademiens ständige
sekreterare och professor i klassiska språk vid
Curso superior de lettras.
Pini’cola, zool. Se Tallbitsläktet.
Pinie, bot. Se Pinje.
Pinit, miner., ett vattenhaltigt lerjordssilikat,
som anses vara en pseudomorfos efter andra
mineral, i synnerhet cordierit (se d. o.). Ant. S
j.*
Pinje (Pinie), bot. Se Tallsläktet och pl. II
till art. Conif e r æ.
Pinjeöarna. Se Pityuserna.
Pinka, sjöv., under 1500-talet vanlig
benämning på ett mindre fartyg.
C. K. S.
Pinkcolour [pi’nk ka’le], eng., kem. tekn.,
en till porslinsmålning använd nejlikröd
färg, som beredes genom glödgning af
tennoxid, krita, ka-liumdikromat (surt
kromsyradt kali), kiselsyra och lerjord.
P. T. C.*
Pinksalt (af eng. pink, nejlikefärg),
kem. tekn., ett i färgerier användt
dubbelsalt af tennklorid och klorammonium.
P. T. C.*
Pinmo. Se Mö 2, sp. 761.
Pinna, fornitaliensk stad. Se Pen ne.
Pinna L., zool., ett till musslornas (Acephala
1. Lamellibranchiata) ordning bland blötdjuren
hörande släkte med många lefvande och utdöda
arter. Dessa djur utmärkas genom långdraget
tresidiga skal och mjuk, sidenglänsande
byssus. En del arter når betydlig storlek (50-70
cm.). Bland arterna må nämnas P. nobilis L. och
P. squamosa Gm. från Medelhafvet, hvilkas långa,
guldglänsande byssus i Neapel m. fl. ställen
i Italien spinnes tillsammans med silke
och arbetas till handskar, börsar o. s. v.
R- L-*
Pinnacidier. Se Astronomiska instrument, sp. 287.
Pinnatorp 1. P i n n t o r p. Se Eriksberg 2.
Pinneberg, stad i preuss,
reg.-omr. Schleswig, vid Elbes biflod Pinnau och
Altona-Kiel-järnvägen. 6,812 inv. (1910). Bredvid
staden låg det 1720 rifna, fasta slottet P.,
hufvudort i herrskapet P., som 1297-1640
innehades* af en gren af den grefliga ätten
Schauenburg.
Pinnhöftadt kors, veter. Se Kors, sp. 1082.
Pinnipëdia, zool. Se S ä l d j u r.
Pinnkapell, artill. Se Kapell 4.
Pinnkompass, sjö’v., en kompasskifva af trä med 8
koncentriska cirklar, en för hvarje halftimme af
vakten (4 timmar), i hvilka borrade hål finnas
för alla kompass-streck. I skifvans medelpunkt
sitta 8 snören med vidfästa pinnar. Yid
bidevindseg-ling, då fartygets kurslinje blir
ganska bruten,
sätter rormannen eller styrmannen efter
hvarje halftimme en pinne i hålet för det
kompass-streck, som styrts. Vid vaktens slut
sammankopplas kurserna därigenom, att de yttersta
pinnarna parvis flyttas mot hvarandra, till
dess, om möjligt, alla pinnarna stanna på samma
radie 1. streck, som då utvisar medelkursen för
vakten. Nedom denna runda skifva finnes oftast
en upprutad och uppborrad rektangulär skifva,
på hvilken loggade farter för resp. timmar
äfvenledes med pinnar utmärkas. R. N.*
Pinnmo. Se Bottengrus och M o 2, sp. 761.
Pinnotëres, zool., ett släkte af
fam. Catome-topa, afd. Brachyura af dekapodernas
underordning och ordningen Podophthalmata bland
kräftdjuren (Crustacea), utgöres af små krabbor
med afrundad, nästan klotrund cefalothorax. Fem
arter äro kända från Europa och Afrika. De
lefva i manteln hos åtskilliga musslor (Pinna,
Cardium, My-tilus m. fl.). Detta var kändt
redan af de gamle grekerna, som därför gåfvo
den lilla krabban dess namn ("Pinna-väktare"),
emedan de ansågo, att den varnade den blinda
musslan för dess fiender. De mest bekanta
arterna äro P. veterum Bosc. från Medelhafvet
och den äfven vid Sveriges västkust förekommande
P. pisum Penn., som lefver hos musslorna Modiola
och Mytilus. R- L-*
Pinntorp. Se Eriksberg 2.
Pinntorpafrun (Pintorpa-), en i många
svenska sägner omnämnd, hjärtlös och snål
slottsfru, hvars hem förlagts till än den ena, än
den andra östsvenska herrgården, bl. a. Eriksberg
(se d. o. 2) i Södermanland.
Pi’nnulæ, zool. Se Hårstjärnor.
Pino [pīnå], Marco. Se Siena, M. da.
Pinoideæ, bot. Se Pinaceæ.
Pinolen. Se Hartsoljor.
Pinos, Isla de [i’sla de pi’nås],
ö i Västindien, utanför södra kusten af
Cuba, administrativt hörande till denna ö,
hvarifrån den skiljes genom Matamanoviken. 3,138
kvkm. Omkr. 3,500 inv. Ön omgifves af korallref,
genomdrages i sin midt af en bergskedja (Pico la
Daguilla, 467 m.) och har präktiga betesmarker
och barrträdsskogar (däraf namnet). P. exporterar
utmärkt marmor, trä, socker och tobak. Ön
upptäcktes 1494 af Columbus. Hufvudort är Nueva
Gerona nära norra kusten. Vid Santa Fé i det
inre lifligt besökta termer. J. F. N.
Pinos [pi’nås]. 1. Bergsstad i mexikanska
staten Zacatecas, 2,370 m. ö. h. 7,667
inv. (1900). Guld- och silfvergrufvor. – 2.
P.-Puente, stad i spanska prov. Granada,
vid järnvägen Granada–Bobadilla. 4,814
inv. (1900). 1 o. 2. J. F. N.
Pins, Ile des [il dä pä’], l. Kunie,
fransk ö i Stilla hafvet, s. ö. om Nya
Kaledonien, till hvilken den administrativt
hör. 150 kvkm. Omkr. 600 inv. Till denna
ö deporterades 1871–72 3,900 kommunarder.
J. F. N.
Pinsback (eng. pinchbeck, hvaraf sv. namnet är
en ombildning), tekn., en af de många mer eller
mindre guldliknande legeringarna af koppar
och zink, sammansatt af 2 delar koppar och
l del mässing, således af 90 dlr koppar och
10 dlr zink. Legeringen har sitt namn efter
uppfinnaren, den engelske mekanikern Pinchbeck
(d. 1783). C. A. D.*
Pinscher (eng. pincher, af pinch, knipa, hårdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
