Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pisa - Pisagua - Pisakonsiliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som består af fem öfver hvarandra stående rader
af väggkolonner, förenade genom rundbågar. Det
framför fasaden belägna baptisteriet,
grundlagdt 1153 af Diotisalvi, färdigt 1278,
är en kolossal rund kupolbyggnad med omgång
och emporer i en ännu mera förädlad och sträng
stil än domkyrkan. Största dyrbarheten i det
inre är den praktfulla marmorpredikstolen,
Nicc. Pisanos mästerverk (1260). Bakom
domkyrkan märkes det fristående klocktornet
(it. il campanile), byggdt 1174–1350 af Bonanno
Pisano, Vilhelm från Innsbruck o. a. Det är en
54,5 m. hög rundbyggnad i 8 våningar, i likhet
med baptisteriet dekoreradt med pilaster- och
bågställningar. Allmänt ryktbart är tornet för
sin skarpt lutande ställning (i det yttre afviker
det 4,3 m. från lodlinjen), som, till en början
utan tvifvel föranledd af den ej tillräckligt
fasta grunden, sedan bibehölls af böjelse för
det besynnerliga. Norr om kyrkan ligger
Camposanto, en i slutet af 1100-talet anlagd, för
jordande af förtjänta medborgare i republiken
bestämd kyrkogård, hvars jord hemfördes från
Jerusalem. Den omgifvande byggnaden, uppförd
1278–83, bildar en fyrkant (127 m. lång, 52
m. bred) och omslutes af höga hallar, som på
pelare rundbågigt öppna sig inåt, det hela ett
verk af Giovanni Pisano (jfr afbildning af det
inre i art. Camposanto). Den innehåller
ett stort antal framstående skulpturverk
och grafvårdar, och väggarna äro smyckade
med fresker, af hvilka särskildt förtjänar
framhållas den stora cykeln på norra väggen,
af Benozzo Gozzoli. Olyckligtvis äro freskerna
i Camposanto illa skadade och hotas delvis
af undergång. Af öfriga byggnader i staden
må nämnas de gotiska kyrkorna S. Maria della
Spina, S. Caterina, S. Francesco, S. Niccola
o. a., Stefaniordens palats (nu normalskola)
jämte kyrka, vid Piazza dei Cavalieri, hvilket
ligger på ruinerna af det beryktade hungertornet
(Torre dei Gualandi alle sette vie), i hvilket
grefve Ugolino della Gherardesca med sina
söner fann ett tragiskt slut (se Gherardesca),
Palazzo Lanfranchi (nu Toscanelli),
tillskrifvet Michelangelo, Pal. Lanfreducci
samt ärkebiskopspalatset. Universitetet i P.,
sanktioneradt af påfven 1343, men flera
gånger afbrutet i sin verksamhet, innan
det 1542 af Cosimo I fick rika donationer,
har fyra fakulteter med 1,100–1,200 stud.,
ett bibliotek, med öfver 200,000 bd, och en
botanisk trädgård (från 1544, den första i
sitt slag). Med universitetet äro förenade
en ingenjör- och veterinärskola och en högre
landtbruksskola. Af andra läroanstalter finnas
i P. ett lyceum-gymnasium, en teknisk skola, en
konstakademi med intressant tafvelsamling, som
i synnerhet innehåller taflor af äldre pisanska
skolan samt skolorna i Siena och Florens, samt
ett prästseminarium. – Forntidens Pisæ låg
vid föreningen af floderna Arnus och Auser,
hvilken senare nu har särskild mynning. Det
blef 180 f. Kr. romersk koloni, som af Augustus
erhöll benämningen Colonia Julia Pisana, samt
pryddes af de följande kejsarna med tempel,
teatrar och triumfbågar; med undantag af några
rester efter termer ha inga byggnadsminnen från
romarnas tid bevarats. Vid början af 1000-talet
svingade P. sig upp till en af de främsta
sjö- och handelsstäderna vid Medelhafvet. Sin
maktställning förvärfvade staden
hufvudsakligen därigenom, att den ställde sig i spetsen
för striden mot sarasenerna. Den fördref dem
från Sardinien och satte sig 1025 i varaktig
besittning af denna ö samt senare af Corsica och
Balearerna. Handel och samfärdsel uppblomstrade,
staden fylldes med främmande köpmän, dess rikedom
anfördes ordspråksvis, och dess handelsstatuter
(Consuetudine di mare), af påfven stadfästa
1075, tjänade som norm för alla medeltidens
handelsfolk. Pisanerna deltogo i första korståget
(1096–99) och vunno därigenom en mängd fördelar,
ty inom kort hade de banker, konsuler, magasin
och privilegier af alla slag i hvarje levantisk
hamn. Under 1100- och 1200-talen stod P. på
höjdpunkten af makt, dess handel omfattade
hela Medelhafvet, dess välde sträckte sig
öfver de italienska öarna och hela kusten
från Spezia till Civitavecchia. I halföns
inre strider gick staden i spetsen för det
ghibellinska (hohenstaufenska) partiet. Genom
hohenstaufernas undergång träffades den på det
kännbaraste. De långa striderna med Genua ledde
till det afgörande nederlaget vid ön Meloria
6 aug. 1284, som kostade P. Corsica och väldet
öfver hafvet. Påfven öfverlämnade Sardinien 1320
till konungen af Aragonien, och så gick äfven
denna viktiga besittning förlorad. Partifejder
försvagade staden och gjorde den till ett byte
för condottieri. Gherardo Appiano sålde staden
1399 för 200,000 floriner till Giovanni Galeazzo
Visconti i Milano. Denne öfverlät staden åt
sin naturlige son Gabriele Maria Visconti,
som 1406 afträdde den åt florentinarna. 1409
hölls i P. det bekanta kyrkomöte (se
Pisakonsiliet), som afsatte motpåfvarna Gregorius
XII och Benedikt XIII samt valde en tredje påfve
Alexander V. Vid Karl VIII:s i Frankrike angrepp
på Neapel 1494 reste sig äfven P., under Simone
Orlandi, mot florentinarna och antog franske
konungen till skyddsherre. Med dennes hjälp
tillkämpade staden sig själfständighet och
utvidgade åter sitt område. Förgäfves belägrade
florentinarna staden aug.–sept. 1499, 1504
och 1505. Först 8 juni 1509 lyckades de genom
uthungring komma i besittning af P. Sedan dess
var P. en del af Toscana och förenades jämte
detta 1860 med konungariket Italien.
1 o. 2. (J. F. N.)
Pisagua [pisa’gωa], hamnstad i
prov. Tarapacá i Chile. Omkr. 5,000
inv. Järnväg till salpeterlagren i
Pampa de Tamarugal. Export af salpeter.
J. F. N.
Pisakonsiliet (1409) var det första i ordningen
af 1400-talets stora kyrkomöten. Konsiliet
föranleddes genom den rådande schismen och
kyrkans behof af en "reformation till hufvud
och lemmar"; dess första uppgift blef att
afgöra, hvem som rätteligen skulle anses som
påfve (Gregorius XII i Rom och Benedikt XIII
i Avignon gjorde båda anspråk på den högsta
kyrkliga myndigheten). Flertalet kardinaler af
båda lägren enades 14 juli 1408 på ett möte i
Livorno om att till 25 mars 1409 sammankalla
ett allmänt konsilium i Pisa. Konsiliet blef
talrikt besökt och öppnades på utsatt dag. Det
räknade som deltagare omkr. 24 kardinaler, 4
patriarker, 80 biskopar, 87 abboter, 41 priorer,
de 4 tiggarordnarnas generaler, ombud för 102
frånvarande biskopar och 200 frånvarande abboter,
representanter för de andliga riddarordnarna
samt för 13 universitet och öfver 100 domkapitel,
vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
