Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pisano. 2. Giovanni P. - Pisano. 3. Andrea P. - Pisano. 4. Nino P. - Pisano. 5. Antonio P. l. Pisanello - Pisarasen, husdjurssk. - Pisarev, Dmitrij Ivanovitj - Pisatis. Se Elis - Pisaurum. Se Pesaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
941
Pisarasen-Pisaurum
942
statyetter (Kristus, lärjungarna,
helgon). Relieferna (Jesu födelse, Barnamordet,
Korsfästelsen in. fl.) äro idel liflighet,
lidelse, rörlighet, dramatisk handling,
kompositionen, ofta oklar och rörig, gör intryck
af improvisation. De antika reminiscenserna i
faderns verk äro hos sonen bortstrukna. P:s
uttryckssätt är uppenbart påverkadt af
miniatyrer, hans reliefers böljande linjer
ha sitt upphof i fransk gotikskulptur, liksom
hans madonnastatyer ansluta sig till franska
förebilder. – Madonnan är framställd stående
med barnet på sin arm, men hon har ej de franska
madonnornas elegans och behag, har så mycket mera
tungt och djupt allvar och svårmod i uppsyn och
blick. Madonnabilder af P. finnas i Arenakapellet
i Padua, i domen i Pra-to, i Pisas baptisterium
och i Campo santo. Sibyllorna på predikstolen
i Pistoja äro föregångare till Michelangelos
rufvande kvinnor i Sixtinska kapellet. I
Giottos målningar skönjes inflytande af P. -
3. A n d r e a P., f. omkr. 1270 i trakten af
Pisa, d. efter 1349, var Giovannis lärjunge
och en af 1300-talets märkligaste skulptörer
i Italien. Han utförde de äldsta bronsportarna
till baptisteriet i Florens (1330-36, gjutningen
utfördes af en venezi-ansk sakkunnig) med 20 inom
gotiska fyrpass omslutna reliefer ur Johannes
döparens historia - kompositio-narna, med helt
få figurer, äro hållna i mycket låg relief,
"guldsmedsstil" - samt nederst 8 "dygder" i
kvinnogestalt, behagfulla med vackra, känsligt
uttryckta rörelser. Efter Giottos död, 1337,
ledde P. byggandet af Kampanilen vid domkyrkan,
och af de reliefer, som där uppsattes under denna
tid, äro med all sannolikhet de flesta af hans
hand, särskildt personifikationer af olika slags
arbete, konst, vetenskap - bilder, hållna i enkla
linjer af omedelbar och osökt karaktär, ofta af
ädelt behag, figurer i släkt med antikens, utan
att likväl vara efterbildningar. Relieferna högre
upp på Kampanilen ha tillkommit senare. Från
1347 ledde P. bygget af domkyrkan i Orvieto. -
4. N in o P., den föregåendes äldre son, d. före
1368, medverkade vid bronsportarna i Florens
och var en tid domkyrkoarkitekt i Orvieto efter
fadern. Bland hans säkra verk är den i form och
uttryck vackra reliefen S. Martin och tiggaren
(S. Mar-tino i Pisa) samt ärkebiskop Simone
Salterellos graf-monument i S. Caterina i Pisa
(1342). Hans madonnor (en i S. Maria Novella i
Florens, en i Maria della Spina i Pisa) ha ett
genreartadt älsk-värdt drag. - Mindre betydande
var hans yngre broder, Tommaso P. (ett tabernakel
i Campo santo i Pisa).
5. Antonio P. 1. P is an el lo (af
Vasari oriktigt kallad Vittore), målare och
medaljkonstnär från Verona, f. 1397 antagligen i
Verona, d. 1455, var verksam i Verona, Venezia,
Pavia, Rom, Ferrara, Rimini, Milano, Mantua och
Neapel. Som målare utmärkes han af en kraftig na-
turalism af originell art. Bland hans målningar
är en fresk i S. Anastasia i Verona, en liten
rundbild med konungarnas tillbedjan i Berlin,
porträtt i Louvremuseet i Paris S:t Antonius,
S:t Georg och S:t Eustacius’ vision i Londons
nationalgal-leri. Anmärkningsvärd är P:s lust för
djurframställningar af mångfaldig art. Högre än
som målare nådde mästaren i sin medaljkonst. Hans
gjutna och ciselerade medaljer, hvaribland
öfver Lionello d’Este (jfr Medalj, sp. 1375 och
fig. 3), Alfonso af Aragonien och Sigismondo
Mala-testa, utmärkas af monumental uppfattning
af porträtten och sinnrika på samma gång som
storstilade bildkompositioner på frånsidorna. De
äro att räkna bland den tidiga renässansens
yppersta små-skulptur. Litt.: A. Brach,
"Niccolõ und Giovanni P." (1904), Supino, "Arte
Pisana" (s. å.), Sauer-land, "Die bildwerke
des G. P." (1904), G. F. Hill, "Pisanello"
(London 1905), J. de Foville, "Pisa-nello et
les médailleurs italiens" (1908), och H. Graber,
"Beiträge zu Nicola P." (1911). Angående frågan
om Niccolõ Pisanos härkomst från Apulien och hans
frändskap med syditaliensk konst se E. Bertaux
i "Histoire de l’art" (1905 ff.), utgifven af
A. Michel (II, 2), samt där påpekad litteratur.
1-4. G-gN. 5. A. L. R.
Pisarasen (it. razza pisana), husdjurssk.,
en sannolikt från den stora bruna alpboskapen
härstammande nötboskapsras i Italien. Till
färgen är den svartgrå med ljus ål.
H. F.
Pi’sarev, Dmitrij Ivanovitj, rysk kritiker,
f. 1840, d. 1868 genom drunkning, studerade
vid Petersburgs universitet och började sin
litteraturhistoriska verksamhet med studier
af Gontjarov och Turgenev. Efter en olycklig
kärlek till sin kusin och upprepade s j älf
mordsförsök i dårhus flyttade han till landet
och återtog sedan sin litterära verksamhet,
men blef dömd till 5-årigt fängelse på grund
af sin kritik af den ryske diplomaten baron
Fircks (märket Schedo Ferrotis) frisinnade
skrift "Que fera-t-on de la Pologne?". Gripen
af Turgenevs roman "Fäder och söner", upptog
och fullföljde P. hänsynslöst den nihilistiske
studenten Bazarovs idéer, i det han bröt stafven
öfver all metafysik, den rena poesiens kult och
skön konst och införde den naturvetenskapliga
realismen i den ryska litteraturen. P. var
med sina bisarra, stundom motsägande, mot all
auktoritetstro upproriska idéer en synnerligen
karakteristisk representant för den våldsamma
jäsningen på 1860-talet i Ryssland och
hade på sin tid många anhängare bland den
akademiska ungdomen, men hans epikureiska
egoism och hans åsikter om personlighet,
fri uppfostran, framåtskridande m. m. voro
näppeligen originella och ha numera endast ett
historiskt intresse. Ännu hänsynslösare och
ytterlig var han i sin radikala uppfattning af
realismens betydelse i litteraturen och konsten,
med fördömande af allt slags idealism, som
saknade samband med naturvetenskapen och den
sociala verkligheten. I sitt personliga väsen
var han mycket finkänslig, svårmodig och i sitt
lefverne oförvitlig. Af hans samlade skrifter
utkom 3:e uppl. 1900-01 i 6 dlr med biografi
och litterär karakteristik af E. Solovjev.
A-d J.
Pisätis. Se Elis.
Pisaurum. Se Pesa ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
