Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piso. 4. Cajus Calpurnius P. - Piso. 5. Lucius Calpurnius P. Licinianus - Pisolit, Ärtsten, petr. - Pissarro, Camille - Pissemskij. Se Pisemskij - Pissoar - Pissodes, Kottviflar, zool. - Pist, idrottst. - Pistache (Pistachemandel), bot. Se Pistacier - Pistacia, bot. - Pistacier, Pistachemandel, bot. - Pistazit, miner. - Pistia, bot. Se Araceæ, sp. 1288 och fig. 5 - Pistill, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
947
Pisolit-Pistill
948
sakförare omtyckt man af fina seder och i det
hela ädel, ehuru med något svag karaktär,
gaf sitt namn åt den sammansvärjning,
som 65 e. Kr. anstiftades mot Nero, till
hvars efterträdare P. af de samman-svurue var
bestämd. Sedan hela saken blifvit upptäckt och
förrådd, dog P. en våldsam död. - ö. Lucius
Calpurnius P. Licinianus adopterades af kejsar
Galba, men blef kort därefter dödad jämte sin
adoptivfader. 1-5. R. Tdh. (J. C.)
Pisolit (af lat. pisurn, ärta, och grek. li’tlws,
sten), Ärtsten, petr., en art oolit,
hos hvilken de särskilda små kalkkulorna
(kalciumkarbonatkon-kretionerna), af hvilka
stenen består, äro mycket regelmässigt utbildade
och af ungefär ärters storlek. Den förekommer
i smärre aflagringar vid eller i närheten
af heta källor, såsom vid Karlsbad i Böhmen.
E- T-
Pissarro [pissärå], Camille, fransk målare,
f. 1830 på S:t Thomas i Västindien, d. 1903,
kom till Paris 1855 och förblef sedan bosatt
dels i Paris, dels större delen af året i franska
landsorten, mestadels i Pontoise och Ëragny. Han
målade till en början landskap, hufvudsakligen
påverkad af Corot, tog äfven intryck af Courbet
och Millet i sin framställning af normandisk
natur och af bonde-lifvet. En tids vistelse i
England under kriget 1871 utvecklade hans blick
för de atmosfäriska fenomenen, och på 1870-talet
öfvergick han med fasthållande af sin motivkrets
till ett impressionistiskt behandlingssätt
och analyserade först och sist solljusets och
luftens verkan på naturföremålen. Han målade
framför allt landtliga motiv, arbetet i jorden -
utan Millets mystiska läggning, men med djup
och enkelt, stort allvar - bymotiv, vidder,
trädgårdar, dessutom också stadsbilder, många
motiv från Paris, från bulevarder, kajer och
broar med män-niskovimiet liffullt skildradt,
äfven motiv från Dieppe, Rouen, London och
Rom. Han är representerad i Louvre, Luxembourg,
Berlins natio-nalgalleri, i Wien m. fl. st. -
Hans son L u c i e n P., f. 1863, är likaledes
impressionistisk målare, men mest framstående
på träsnittets och bokutstyrselns områden.
G-g N.
Pissemskij. Se Pisemskij.
Pissoär (fr. pissoir), ett på offentliga platser,
gårdar, i teaterkorridorér o. s. v. anordnadt
rum, där man får kasta sitt vatten.
Pissõdes, Ko 11 vi f l ar, zool.,
ett till viflarna, Rhynchophora, hörande
skalbaggssläkte, hvaraf några arter äro skadliga
för skogen. Släktet erinrar till sitt allmänna
utseende om snytbaggarna (se d. o.), men skiljes
lätt från dessa därpå, att antennerna sitta
fästa på midten, ej nära spetsen, af snytet;
dessutom äro kottviflarna i allmänhet mindre än
snytbaggarna och ha vanligen täckvingarnas ljusa
hårfläckar ordnade i två markerade tvärband öfver
vingen, ej strödda eller i spridda tvärstrimmor
som hos snytbaggarna. Våra vanligaste arter
äro större kottvif-veln, P. pini, och mindre
kottvifveln, P. notatus. Bägge tillhöra
barrskogen och träffas, den förra i både tall-
och granskog, den senare nästan uteslutande i
tallskog. De angripa som fullbildade insekter
unga plantor samt skott af äldre träd. För
äggläggning utvälja de dels äldre sjuka stammar
och fällda träd, dels, i synnerhet den mindre
kottvifveln, unga, 4-10-åriga
plantor och ungträd. Äggen läggas under barken,
ofta flera tillsammans, och larverna gnaga åt
olika håll stjärnformigt utstrålande gångar. En
annan art, P. validirostris, lefver som larv
inuti tallkottar och har genom detta sitt
lefnadssätt gett släktet dess svenska namn,
som ej är betecknande för flertalet arter.
G. G.
Pist (af fr. piste, it. pista, eg. spår),
idrottst., ett slags plattform, på hvilken
idrottstäflingar, t. ex. fäktning, ega rum,
skilda från och lätt synliga för åskådare.
"Pista’che (P i s t a c h e m a n d e 1), bot.
Se P i-s t a c i e r.
Pistäcia L., bot., ett släkte af hartsrika träd
och buskar, hörande till fam. Anacardiaceæ,
af hvilka 5 förekomma i Medelhafsområdet,
l i Öst-Asien och l i Mexico. Bladen äro
glatta, oftast pardelade, de små blommorna
äro dioika, med enkelt hylle eller nakna,
och sitta i klasar. Ståndarna äro 3-5,
frukten stenfrukt. Nästan alla arterna äro
af ekonomisk betydelse. Af alla arters frö
pressas olja, som användes till belysning
i Orienten eller som näringsmedel. Fröna af
P. vera (se Pistacier), P. Terebinthus cch
P. atlantica äro välsmakande. Af P. Lentiscus
erhålles mastix (se d. o.), äfven P. atlantica
i Nord-Afrika lämnar ett harts, som af araberna
användes som mastix, Genom insnitt i stammen af
P. Terebinthus erhålles en grönaktig terpentin
af angenäm lukt. Den förnämsta produkten af
denna art äro de af en bladlus förorsakade
gallbildningarna på grenarna och bladen, som
i Orienten utgöra en viktig handelsartikel
och användas till färgning af siden m. m.
G. L-m.
Pistäcier, Pistachemandel, "gröna mandlar",
bot., kallas fröna af Pistäcia vera L. Detta
träd fördes af romarna från Syrien till Italien
och är nu utbredt i Medelhafsländerna, där
kärnorna allmänt användas som dessertfrukt. De
mogna fröna äro 1,5 cm. långa, trubbigt
kantiga och af-smalnande mot spetsen samt
ha grön färg, med ryggsidans bas rödaktig
eller brunviolett. Inuti äro de vackert gröna
eller gula. Deras halt af en mild, fet olja
ger dem en behaglig mandelsmak, som därjämte
är sötaktig. De levantiska pista-cierna ha
en lifligt grön färg och föredragas därför
framför andra. Aleppopistacierna äro de
största och af god kvalitet, men färgen är
gul. Pistacier användas hufvudsakligen i glass
och finare konditorivaror. I billiga bakelser
o. d. äro pistacierna vanligen ersatta af
sönderskuren grönfärgad vanlig mandel eller
kokosnöt. Pistacieextrakt är ett slags brännvin
med lukt af bittermandel. O. T. S. (G. L-m.)
Pistazlt, miner., gulgrön till siskgrön epidot
(se d. o.). Namnet, som är lånadt från fröna
af Pistäcia vera, har afseende på mineralets
färg. Ant.Sj.*
Pi’stia, bot. Se A r a c e æ, sp. 1288 och
fig. 5.
Pistill (af lat. pistillum, mortelstöt),
bot., benämnes hos angiospermerna det honliga
könsorganet och blommans fröredningsdel, som
bildas af ett eller flera sammanväxta fruktblad
och som ensam eller flera tillsammans utgöra
gynæceum. Är pistillen bildad af l fruktblad,
kallas den enbladig, är den sammansatt af flera
fruktblad, benämnes den flerbladig I det torra
fallet äro fruktbladets kanter sammanvuxna
i en s. k. buksöm; den motsatta sidan kallas
ryggsömmen 1. ryggkanten. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
