Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pitt. 2. William P. d.ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
Pitt
964
Hans vid denna tid ingalunda lysande ekonomiska
ställning förbättrades genom den gamla
änkehertiginnans af Marlborough försorg,
hvilken vid sin död 1744 lämnade honom ett
legat på 10,000 pd st. som erkänsla för hans
politiska förtjänster (i kampen mot den af henne
af skydde Walpole). Mot Walpoles efterträdare
som ledande minister, Carteret, var P. om
möjligt än mer våldsam i sin opposition; han
tyckes därvid mindre ha påverkats af sakskäl än
af harm öfver, att han vid Walpoles fall 1742
ej fick någon plats i den nya ministären. Med
oppositionens ledare bröderna Pelham knöt han i
stället vänskapsförbindelser, men dessa lyckades
ej mot konungens vilja bereda honom plats i den
ministär de bildade 1744. Men då de 1746 begärde
sitt afsked, därför att konungen fortfarande
vägrade P. inträde i ministären, måste Georg
II, som hyste gammalt agg mot P., därför att
denne vid några tillfällen uttalat sig i mycket
föraktlig ton om Hannover, omsider ge efter, och
P. fick en plats i ministären (men ej i själfva
kabinettet) som vice skattmästare för Irland,
sedermera som paymaster general. Då H. Pelham
afled (1754) och som premiärminister efterträddes
af sin broder, hertigen af Newcastle, hyste
P. förhoppning om att bli underhusets ledare,
och när detta hopp sveks, började han småningom
intaga en alltmer oppositionell hållning,
tills han i nov. 1755 entledigades från sin
ministerpost. Hans inflytande i underhuset var
emellertid alltjämt i stigande, och då Newcastles
ministär föll, blef P., under hertigens af
Devonshire nominella ledarskap, dec. 1756 det nya
kabinettets verklige ledare som statssekreterare
för krigs- och utrikesärendena. I april 1757
tvangs dock P. af konungen att af gå. Det visade
sig snart omöjligt att regera utan honom, och i
juni 1757 bildade han en ny ministär, som blef
den kanske mest lysande i Englands historia och
hvars nominelle chef var Newcastle, men hvars
själ var P., hvilken ånyo som statssekreterare
ledde utrikes- och krigsärendena samt var
underhusets ledare. Vid denna tid var Englands
politiska ställning så svår, att landet af
många ansågs nära sin undergång. England var
nämligen inveckladt i Sjuåriga kriget; dess ende
bundsförvant, Preussen, var nästan nedtryckt af
öfvermäktiga fiender, den engelska armén i grund
slagen vid Hastenbeck, och kriget i Amerika mot
fransmännen fördes erbarmligt illa. Men aldrig
visade sig tydligare, hur en stor, snillrik
och kraftig man mäktar ändra händelsernas
gång. P. förstärkte den engelska armén i
Tyskland samt skaffade den en utmärkt anförare
i Ferdinand af Braunschweig. Han gaf Fredrik II
i årliga subsidier 700,000 pd st., hvilket för
denne möjliggjorde krigets fortsättande. Den af
P. till Amerika sände general Wolf e eröfrade
Canada, samtidigt med att Clive för Ostindiska
kompaniets räkning eröfrade stora delar af
Indien. Den engelska flottan vann den ena
segern efter den andra öfver Frankrikes, af
hvilken nio tiondelar alldeles förstördes, och
engelska kapare bortsopade nästan fullständigt
den franska handeln från världshaf-ven. Dessa
framgångar framkallade en allmän hänförelse i
England, och P. blef dennas förnämsta föremål. I
den inre styrelsen var han, ehuru han äfven där
utöfvade ett stort och välgörande infly-
tande, ej lika framstående som vid ledningen af
krigs- och utrikesårendena, och trots sina stora
förtjänster egde han många fiender, som han
för-värfvat delvis till följd af sin stolthet
och våldsamhet. Sedan Georg III 1760 bestigit
tronen, blef P :s ställning försvagad, enär
konungen och dennes gunstling Bute hörde till
hans motståndare. Då P., sedan Frankrike med
Spanien m. fl. makter afslutit det bourbonska
familjefördraget (1761), fordrade krig mot
Spanien, men konungen och de fleste ministrarna
motsatte sig detta, af gick P. 5 okt. 1761. Georg
gaf honom därvid en årlig pension af 3,000 pd
st., och hans hustru, lady Hester Gren ville,
fick titeln baronessa Chatham. Som ledare af
oppositionen angrep P. sedermera häftigt det
sätt, hvarpå fredsunderhandlingarna fördes
och freden afslöts (1763). I den kort därpå
utbrytande tvisten mellan regeringen och de
amerikanska kolonierna tog P. afgjordt parti
för de senare, hvilkas politiska friheter han
försvarade med glödande vältalighet. Slutligen
måste Georg III uppmana honom att bilda en
ny ministär, hvilket han, ehuru sjuk (han
led sedan unga år af tidtals mycket svårartad
gikt), likväl gjorde i juli 1766. Han öfvertog
själf sigillbevararämbetet och upphöjdes i
samband därmed till earl af Chatham. Att han
mottog denna värdighet, minskade likväl hans
popularitet och i än högre grad hans politiska
betydelse, som hufvudsakligen berodde på
hans utomordentliga inflytande i underhuset,
hvarför han också benämnts "the great commoner"
("den store underhusledamoten"). Hans tilltagande
sjuklighet, som stundom förde honom till gränsen
af sinnesrubbning, hindrade honom för öfrigt från
att taga någon verksammare del i regeringen,
och 12 okt. 1768 nedlade han sitt ämbete,
sedan hans kollegers okloka politik emot de
nordamerikanska kolonierna vållat en ny och
ödesdiger kris i förhållandet mellan dem och
moderlandet. Under de följande åren uppträdde
P. hufvudsakligen vid de tillfällen, när det
amerikanska oafhängighets-kriget var föremål för
parlamentets uppmärksamhet. Han tog i allmänhet
parti för kolonierna, men opponerade sig å andra
sidan lifligt mot monarkiens sönderstyckning
(särdeles berömda äro hans tal 9 jan. 1770, 27
maj 1774 och 20 jan. 1775). Det var äfven i denna
fråga han sista gången uppträdde i öfverhuset,
7 april 1778. Under denna debatt drabbades
han af slag; han afled något öfver en månad
därefter. P. begrofs på statens bekostnad (9
juni s. å.) i Westminster abbey. Medel anslogos
till en minnesvård därstädes; hans skulder
betalades af staten med 20,000 pd st., och åt
innehafvaren af titeln earl af Chatham anslogs
för all framtid en årlig lif ränta af 4,000 pd
st. P. var icke blott en af Englands största
statsmän, han var äfven måhända dess främste
politiske talare. Ingen har öfverträffat honom
i att göra starkt intryck på åhörarna och att
behärska dem. Detta skedde mindre genom formens
fulländning än genom den våldsamma kraft och den
öfverlägsna framställningskonst, med hvilka han
uttalade sina snillrika tankar. Men hans nervösa
retlighet förledde honom ofta till brutala utfall
mot motståndare, och hans högdragenhet gjorde
samverkan med honom ytterst svår. I sitt enskilda
lif var han sedligt ren, i be-sticklighetens
tidehvarf oåtkomlig för mutor, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
