- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
977-978

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pius. 7. P. VII - Pius. 8. P. VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Consalvi. P:s första uppgift var att lösa den
franska kyrkofrågan. Med Consalvis hjälp fick
han efter ytterst invecklade förhandlingar
till stånd det berömda konkordatet 15 juli
1801, hvilket sedan var grunden för Frankrikes
kyrkoordning till 1905 (om dess innehåll se
Konkordat). Om kyrkan här fick den största
vinsten, så kringskars denna dock åter genom
Napoleons rent gallikanska "organiska artiklar"
1802. P. protesterade, men måste ge efter och
faktiskt medge det mesta af hvad P. VI vägrat
mot civilkonstitutionen. Så länge Napoleon
härskade, var också P. den svagare. Han begick
det svåra politiska felet att resa till Paris
och smörja Napoleon till kejsare; förödmjukelsen
där blef stor utan någon vinst. När P. 1805
vägrade upplösa Jérômes äktenskap med dennes
protestantiska gemål, fullgjorde Napoleon själf
denna akt. Spänningen blef allt större. 1808 lät
kejsaren besätta Rom, och 1809 annekterade han
genom ett dekret den redan betydligt förminskade
Kyrkostaten. När P. på Roms kyrkodörrar lät
anslå en bannbulla mot alla, som deltagit
i detta kyrkorof, blef han en natt (5 juli)
häktad och fördes jämte Pacca till Florens och
sedan till Savona, där hans fångenskap tog en
skandalös form. Nu visade sig P. ega ett vapen
af oberäknad styrka: den lidandes heroism och
det passiva motståndets oböjlighet. När intet
hjälpte, lät Napoleon 1812 föra påfven till
Fontainebleau, och där lyckades kejsaren själf
aftvinga den sjuke och marterade P. konkordatet
i Fontainebleau 25 jan. 1813, där denne indirekt
afstod från Kyrkostaten, lofvade att residera
i Avignon och ge kanonisk invigning åt de af
Napoleon tillsatte biskoparna – en fullständig
kapitulation. Men när nu Consalvi och Pacca åter
fingo träffa påfven, bragtes denne att inse det
begångna felet och återtog hela konkordatet,
hvilket Napoleon redan offentliggjort som lag. De
politiska händelserna afgjorde konflikten till
P:s förmån, och 1814 återgaf den besegrade
Napoleon P. friheten. Strax efter återkomsten
till Rom visade P., hvad han förde i skölden,
genom att på Paccas råd återställa jesuitorden
genom bullan Sollicitudo omnium ecclesiarum 7
aug. 1814. Påfvedömets framtid hängde emellertid
på de allierades goda vilja; och det lyckades
Consalvis diplomati att vid kongressen i Wien
få Kyrkostaten återställd (utom Avignon); då
P. icke fick allt, hvad han ville, protesterade
han likväl mot kongressens beslut. Denna
förnyade politiska småfurstemakt i Italien
indrog påfven i oberäknade svårigheter, enär
en nationell italiensk frihetsrörelse börjat,
som ej mera kunde utrotas. Kardinalkollegiet
splittrades också i fråga om den inre politiken
mellan två partier, de reaktionära zelanti och
de "liberale", dit Consalvi hörde. Under det
att denne med framgång ledde utrikespolitiken
(mot slutet af sin regering segrade P. i en svår
konflikt med Spanien och Portugal),
följde P. de förre i kyrkliga frågor. 1816
uppträdde han mot de evangeliska bibelsällskapens
"pest", hvarigenom "själfva religionens
grundvalar skakades", och bannlyste
dem. Inkvisition och index sattes i ny
verksamhet. I verkligheten var det P., som
gaf påfvedömets historia under 1800-talet dess
riktning till återställande af den medeltida
påfvemonarkien, genom det program för framtiden,
som låg i Kyrkostatens återupprättande,
hierarkiens nygrundande, jesuitordens
återställande och den kyrkliga tvångsmaktens
återupplifvande. P. var personligen en mild
och ädel natur, ödmjuk och from. För kulturen
hade han intresse; Rom gjordes genom honom
åter till världsstaden, där konstens främste
(Canova, Thorvaldsen, Cornelius m. fl.) arbetade
under påfvens skydd. Litt.: D’Haussonville,
"L’Église romaine et le premier empire 1800–1814"
(3 uppl., 5 bd, 1870), Fr. Nielsen, "Romerkirken
i det 19. hundredaar" (2 bd, 1876–81; 2:a
uppl. 1895–98), Fr. Nippold, "Handbuch der
neuesten kirchengeschichte" (3:e uppl. 1880),
Ch. v. Duerm, "Un peu plus de lumière sur
les commencements du pontificat de Pie VII"
(1896; med rika urkundsbilagor), Allies, "The
life of P. VII" (2:a uppl. 1897), K. Sell,
"Die entwicklung der katholischen kirche im
19:ten jahrhundert" (1898), H. Brück, "Geschichte
der katholischen kirche im 19:ten jahrhundert"
(2:a uppl.; 1902 ff.), Rinieri, "Le concordat"
(1903) och "Napoleone e Pio VII" (2 bd,
1906), Madelin, "La Rome de Napoléon" (s. å.;
"Rom under Napoleon", 1907), H. Welschinger,
"Le pape et l’empereur, 1804–1815" (s. å.), och
Mc Caffrey, "History of the catholic church in
the 19th century" I (2:a uppl. 1910). Jfr äfven
litt. till artiklarna Consalvi, Jesuitorden,
Konkordat, Napoleon I och Pius VI.

8. P. VIII (1829–30) hette eg. Francesco Xaver
Castiglione
, f. 1761, var en ansedd kanonisk
rättslärd och modig bekämpare af Napoleon
1808, hvarför han också fördes fången till
Frankrike. Han återkom vid Napoleons fall och
belönades 1816 med kardinalshatten; af P. VII
och Consalvi skattades han högt. Trots det att
de mera fanatiske zeloterna hade majoritet i
konklaven, valdes den moderate Castiglione 1829
genom access med alla röster till påfve. Äfven
han visade sig emellertid bunden af systemet;
han inledde sitt pontifikat med nytt bann öfver
bibelsällskapen och alla hemliga sällskap. Eljest
visade han sig ej alltid gå i ifrarnas
ledband. Nästan enastående var han i sin ifver
att bekämpa nepotism. De största händelserna
från hans pontifikat voro emancipationslagen
i England 1829, som framkallade omätligt
jubel öfver hela den katolska kyrkan, och
julirevolutionen i Frankrike 1830, där P. genom
att erkänna Ludvig Filip skaffade kyrkan ökadt
inflytande. P. arbetade ihjäl sig; han dog
redan 1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:30 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free