Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pius. 10. P. X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på annat sätt sökte han göra den katolska
gudstjänsten värdigare (officiums reformering
nov. 1911, breviariets förenkling 1914);
mycket omstridd blef hans af italienska
social-ekonomiska skäl motiverade reformering
och inskränkning af helgdagarna (motu proprio
2 juli 1911), där han 1912 nödgades medge
lokala modifikationer. P. använde till det
katolska själfmedvetandets stärkande kyrkans
stora historiska minnesfester (öfver Gregorius
den store 1904, Chrysostomos 1907, Anselm
1909, Borromeo 1910, kristendomens seger
genom Konstantin april–dec. 1913, med bl. a,
omkr. 800,000 pilgrimer i Rom och insamling
till ett jubileumsmonument). – Det katolska
prästerskapets religiositet ville P. skydda
genom en rad förbud, t. ex. mot att förestå
sociala organisationer (1910), bankinstitut
o. d., mottaga kandidatur till politiska val
(1912) eller besöka statsuniversitet (1908)
i Frankrike, deltaga i bjudningar, där damerna
uppträda dekolleterade (1912) o. s. v. – Den
mest betydande sidan af P:s reformarbete torde
emellertid vara den rättsorganisatoriska. Ett
motu proprio dec. 1903 förlade biskopsvalen
till inkvisitionskongregationen, och
påfvevalen nyreglerades genom en konstitution
i dec. 1904. Genom motu proprio Arduum sane
19 mars 1904 igångsattes den kodifiering af
den kanoniska lagen, som satt P:s regering i
jämbredd med de store medeltida juristpåfvarnas
och hvars hittills mest observerade detaljer äro
den nya äktenskapslagstiftningen (konstitutionen
Provido sapientique jan. 1906 och det viktiga
dekretet Ne temere 2 aug. 1907) samt kurians
stora omorganisation genom dekretet Sapienti
consilio 29 juni 1908.
P:s inre kyrkopolitik
gick ut på att till det yttersta koncentrera all
makt inom katolska kyrkan till Rom och påfven
och att under värn om den romersk-katolska
trons renhet undertrycka alla tendenser till
kyrkopolitisk eller andlig opposition. "Sapienti
consilio" organiserade kurian i kongregationer
(se d. o.), domstolar och förvaltningsbyråer,
hvarigenom förenkling vanns i ämbetsapparat
och förhandlingsordning, liksom aflönings-
och beskattningsväsendet reformerades, så att
dekretet öfver hela den katolska världen känts
som en välgärning. Men det lade också de facto
domstolarna (äfven den högsta, Rota romana)
under kardinalkongregationerna, liksom dessas
relativa själfständighet ytterligare kringskars
till påfvemaktens förmån, så att en i historien
nästan enastående centralisering genomfördes. Den
jesuitiska ultramontanismens system visade sig
äfven i den energi, hvarmed P. bekämpade alla
symtom till protestantisk tanke eller modernism;
denna kamp karakteriserade mer än något annat
hans regering. Dit syftade dekretet "Ne temere"
med sitt angrepp på blandade äktenskap. I denna
kamps tjänst står "Commissione pontifica per gli
studî biblici", som vakar öfver bibelstudiet
i läroverken och som genom P:s motu proprio
1907 och 1910 (för doktorer) uttryckligen fått
rätt att med en katolikernas samvete bindande
auktoritet afgöra bibelkritiska frågor (den
beslöt sålunda, juni 1913, att pastoralbrefven
äro af Paulus själf). Index har varit i flitig
verksamhet (däraf drabbades Fogazzaro 1905,
katolicismens främste kyrkohistoriker Duchesne,
dess främste exeget och Palestina-arkeolog
Lagrange 1912 m. fl. betydande forskare).
Interdikt användes åter (senast öfver Genua
1913). Med oböjlig stränghet gick P. fram mot
katolska rörelser, som kunde misstänkas för
själfständighetstendenser; så exkommunicerades
1906 och 1907 de polske mariaviterna (se
Polen, kyrkl. förhåll.); 15 aug. 1910 upplöstes den
franska Sillon (se d. o.). Men främst riktade
P. angreppen mot den katolska modernismen (se
d. o.); de viktigaste voro syllabus Lamentabili
3 juli och encyklikan Pascendi 8 sept. 1907,
Borromeoencyklikan Editæ sæpe 26 maj 1910 och
motu proprio Sacrorum antistitum 1 sept. 1910
om en antimodernist-ed för alla klerici och
lärare. (De båda senare framkallade en stark
storm i Tyskland, som hindrade den reformationen
och reformatorerna smädande Borromeoencyklikans
offentliggörande där, men ej kunde afvärja
antimodernist-edens genomförande 1911 äfven för
katolska universitetslärare.) Genom dekretet
Maxima cura 20 aug. 1910 fingo biskoparna rätt
att på administrativ väg utan laga rannsakning
och dom afsätta för modernism misstänkta
präster. Denna omstörtning af en tusenårig
ordning liksom allehanda öfvervakningspåbud
(senast till dominikanorden hösten 1913)
ha skapat en andlig terrorism, som söker sin
like. Ännu mera uppseende väckte P:s motu
proprio Quantavis diligentia 9 okt. 1911 om
klerus’ privilegium fori, hvarigenom troende
katoliker hindras att i civila och kriminella
mål draga andliga inför världslig rätt utan
de kyrkliga myndigheternas tillåtelse; för
Tysklands och Belgiens sändebud nödgades dock
Merry del Val tillkännage, att det ej gäller
för länder, där annan rättspraxis råder. I
den långa striden i Tyskland, om katoliker
få tillhöra interkonfessionella kristliga
arbetarföreningar ("Köln-riktningen") eller
blott rent katolska ("Berlin-riktningen"), tog
P. i en encyklika sept. 1912 parti för Berlin,
om än med stor försiktighet, hvarpå fred
påbjöds på katolikdagen i Metz aug. 1913,
visserligen ännu utan resultat. P. stödde
också försöket i Bajern 1912 att återinföra
jesuiternas verksamhet och 1913 att få hela
jesuitlagen upphäfd i Tyskland. – P:s utrikes
kyrkopolitik har väsentligen karakteriserats
af ett närmande till trippelalliansen och
till Förenta staterna. För en förbättring i
förhållandet till Kvirinalen arbetade P. med
växlande framgång. Problemet syntes för
P. gälla ett afvecklande af påfvedömets kraf
på Kyrkostaten. Äfven i England hade P. att
anteckna framgångar för sin kyrkopolitik,
bl. a. i kröningsedens ändring och den irländska
home-rule-frågans återupptagande. I Belgien fick
han se den vid Leopold II:s död 1910 hotade
ultramontantana regimen parlamentariskt räddas
och religiöst stärkas. Likaså hade han glädjen se
katolicismen gå framåt i Holland, där de katolska
högre skolorna 1905 fingo statsunderstöd. –
Däremot kunde P:s oböjliga politik ej undgå att
skärpa frågan om statens eller påfvens högsta
makt öfver katolikerna till svåra kriser i det
romanska Väst-Europa. Om skilsmässan mellan stat
och kyrka i Frankrike 9 dec. 1905 se
Frankrike, sp. 1172. I encyklikan Vehementer nos
febr. 1906 och en ny bulla hösten s. å. fördömde
P. energiskt skilsmässolagen och förbjöd
Frankrikes katoliker att i någon form foga
sig efter lagen och bilda kultföreningar. Hans
afvisande af alla kompromissförsök förde till
seger, så till vida som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
