Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pius. 10. P. X - Piusföreningar - Piusorden. Se Ordnar, sp. 836 - Piuteindianer. Se Indianer, sp. 489 ff. - Pivot. Se Pivå - Pivå, artill. - Pivågaffel, artill. Se Lavettage, sp. 1428 - Pivålager, artill. Se Lavettage, sp. 1425 - Pivålavettage, artill. Se Lavettage, sp. 1428 - Pix - Pixérécourt, René Charles Guilbert de - Pixis, Theodor - Pix pini, farm. Se Beck 2, sp. 1136 - Pix solida, farm. Se Beck 2, sp. 1136 - Pi y Margall, Francisco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsmakterna icke kunnat taga kyrkobyggnaderna från
katolikerna eller hindra den katolska kyrkan
att fungera alldeles som förut i rak strid mot
skilsmässolagen; antalet elever i de katolska
fria skolorna har hastigt ökats, och Jeanne
d’Arcs beatifikation 1909 begagnades skickligt
till att förbinda fransk patriotism och katolsk
entusiasm. – I Spanien, där påfvedömets och
jesuiternas oerhörda makt hotade att framkalla en
våldsam kulturkamp, lyckades ministerpresidenten
Canalejas finna en för både den ultramontant
fostrade Alfonso och för påfven acceptabel modus
vivendi; och mordet på Canalejas 1912 har ej helt
medfört den väntade ultramontana reaktionen. I
Portugal förde däremot revolutionen
1911 till en skilsmässolag efter Frankrikes
föredöme, med jesuiternas utdrifning, ordnarnas
sekularisering o. s. v. Genom encyklikan
Jam dudum 24 maj 1911 fördömde P. högtidligen
nyordningen; och äfven emot portugisiska
regeringens dekret
1912 om statspension för lojala präster,
äktenskapsrätt o. s. v. lyckades P. med sitt
edikt 12 okt. 1912 upprätthålla det portugisiska
klerus’ lydnad mot påfvens förordningar. –
Balkankriget och dess konsekvenser ha skapat
ökade både svårigheter och möjligheter för
påfvemakten i dessa nejder; i det maj 1914
afslutade konkordatet med Serbien hemförde P.
åtskilliga fördelar, bl. a. upprättandet af
ett katolskt ärkebiskopssäte i Belgrad.
– Till sist må tilläggas, att P.
vann framgångar för sin politik äfven i
Syd-Amerika och Öst-Asien. Litt.: Sedan
1909 utkomma alla påfliga förordningar i den
officiella Acta apostolicæ sedis (förut i den ej
officiella Acta sanctæ sedis). De viktigaste
finnas in extenso i "Rundschreiben unseres
H. Vaters P. X, deutsch und lateinisch" (1904).
Se vidare Mirbt, "Quellen zur geschichte des
papsttums" (3:e uppl. 1911), och Vigilius,
"Die neuesten päpstlichen dekrete" (1910). –
Biografier öfver P. X af A. de Waal (1903),
Schmidlin (s. å.; populär), P. M. Baumgarten
(i praktverket "Die katholische kirche unserer
zeit", I, 2:a uppl. 1904), A. Marchesan
("Papa Pio X nella sua vita" etc., 1905,
tysk uppl. 1908, öfv. till flera språk), L.
Dælli (1906), A. Hoch ("Papst P. X, ein bild
kirchlicher reformtätigkeit", 1907) och B.
Sentzer (1908). Katolska teckningar af P:s
politik ge Aventino (sannolikt pseudonym
för P:s presskommissarie, Benigni),
"Le gouvernement de Pie X" (1912), och
Pernot, "La politique de Pie X 1906–10"
(1913). Grundlig är W. Billing, "Die
reformen des papstes P. X" (2 bd, 1909–12). –
Jfr vidare B. Labanca, "Il papato" (1905),
N. Peters, "P. X und das bibelstudium" (1906),
A. Sleumer, "Index romanus", IV–V (1909–11),
J. Mc Cabe, "Decay of Rome" (2:a uppl.
1909), Hj. Holmquist, "Kyrkostyrelsen och dess
ledande män" (i "Kristendomen och vår tid",
1910), F. Heiner, "Die massregeln P:s X gegen
den modernismus" (katolsk, 1910), A. Houtin,
"Le modernisme catholique" (1913), och E. Ruch,
"Die organisation der römischen kurie" (s. å.).
1-10. Hj. H-t.
Riksföreningar (ty. Pius-vereine) kallas efter
påfven Pius IX de katolska folkföreningar,
som andliga och världsliga bildade i Tyskland
under revolutionsåret 1848 för att arbeta
på genomförandet af den katolska kyrkans
fullständiga frihet och själfständighet. Den
första föreningen bildades i
Mainz i mars och räknade omkr. 500 medlemmar,
hvarefter hastigt efter denna förebild dylika
föreningar uppstodo i en mängd sydtyska
och österrikiska städer. För att genom
sammanhållning bli starkare slöto sig dessa
föreningar redan s. å. i okt. på den första
"generalförsamlingen" i Mainz tillsammans till
en stor centralförening, kallad Katholischer
verein Deutschlands. Ultramontana politiker
begagnade sig skickligt af Piusförenin-garna,
som fingo påflig sanktion i febr. 1849. Med
anslutning till dessa föreningar bildade grefve
Josef von Stolberg en Bonifatius-verein till
understödjande af hjälpbehöfvande katolska
församlingar i de protestantiska länderna (1910
med mer än 3 mill. marks inkomst), hvarefter
en mängd föreningar för den inre missionen med
olika specialuppgifter bildades, alla dock med
hufvuduppgiften att befordra Piusföreningarnas
ändamål. Bland dem finnas icke blott student-,
utan äfven gymnasistföreningar. En gång
om året eller med några års uppehåll hålla
Piusföreningarna generalförsamlingar i olika
tyska städer. Arbetande för kyrkans befästande
och höjande, ha dessa föreningar dock gjort
till regel att icke direkt angripa, utan endast
försvara sig mot sina motståndare. Deras yttersta
mål är dock Tysklands fulla rekatolisering. -
Liknande Piusföreningar finnas i Schweiz
(sedan 1904 med andra föreningar bildande
Schweiziska katolska folkföreningen)
och i Österrike (med växande inflytande).
J-P.*
Piusorden. Se Ordnar, sp. 836.
Piuteindianer. Se Indianer, sp. 489 ff.
Pivot [pivå], fr. Se P i v å.
Pivå (af fr. pivot), artill., tapp eller
metallstift, hvarpå något kan vridas ikring;
midtpunkt. Se L a v e 11 a g e, sp. 1425.
Pivågaffel, artill. Se L a vett a ge, sp. 1428.
Pivålager, artill. Se L a vett a ge, sp. 1425.
Pivålavettage, artill. Se La vett a ge, sp. 1428.
Pjx, lat., beck, tjära.
Pixérécourt [pikserekõr], René Charles
Guilbert de, fransk dramaturg, f. 1773, d. 1844,
författade ett mycket stort antal teaterstycken,
så att han fick binamnet "melodramens fader". Af
dessa spelades många i Sverige med stor
framgång: La femme å deux maris (1802; "Två
män-ners hustru", 1804), Le chien de Montargis
(1814; "Den trogne hunden", 1822), båda öfv. af
L. Hjortsberg, Tékéli (1803; ’’Prins Tekeli",
1807) m. fl.
Pixis, T h e o d o r, tysk målare, f. 1831,
d. 1907, studerade juridik i München, egnade sig
1852 åt konsten, studerade vid akademien under
Kaulbach samt i Italien. Han målade fresker
(bl. a. scener ur Karl X :s och XI :s lefnad)
i Münchens gamla nationalmuseum (1860-62),
illustrerade tyska folkvisor och Wagners
operor, Milton och Schiller och målade äfven
genrebilder. (G-g N.)
Pix pini, farm. Se Beck 2, sp. 1136.
Pjx solida, farm. Se Beck 2, sp. 1136.
Pi y Margall [-i marga’lj], Francisco, spansk
politiker och författare, f. 1824 i Barcelona,
d. 1901 i Madrid, ingrep djupt i det politiska
lifvet alltifrån 1866, då han emellertid på
grund af sina utpräglade republikanska åsikter
måste fly till Frankrike. Redan 1868 återvände
P. som cortesmedlem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
