Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 1069-1070 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plevna - Plewra. Se Hemliga medel - Plexus. Se Nerver - Plexus coeliacus, anat. Se Bukhjärna - Pleyel, Ignaz Joseph - Plez. Se Flitsch - Pli - Plica, mus. - Plica polonica - Plicaria, bot. Se Peziza, sp. 739 - Plicatula, zool., paleont. - Plikt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

40,000 man och 60 kanoner. Anfallet skedde på tre
särskilda ställen, men med otillräckliga krafter
och utan sammanhang samt blef afslaget, sedan
ryssarna förlorat 15,500 man. Kyssarna inskränkte
sig därefter till inneslutning på östra sidan om
Vid-floden, och general Totleben eftersändes att
leda denna cernering. Trots det kringsvärmande
ryska kavalleriet erhöll Osman riklig
förstärkning jämte förråd, ända till dess general
Gurko med det till krigsskådeplatsen anlända
ryska gardet genom striden vid det s. ö. om
P. belägna Gornji-Dubniak 24 okt. fullständigt
inneslöt P. Sedan alla förråd tagit slut, gjorde
Osman 10 dec. ett utfall väster ut, öfver Vid,
men blef besegrad och dagtingade med 43,000
man (förutom sårade och sjuka). Därefter kunde
ryssarna företaga Balkan-öfvergången och flytta
krigsskådeplatsen till Kumilien. Se arbeten
af Muschawer pascha och Talaat bej (1889),
Herbert (1895), von Trotha (1897 och 1903),
Kuropatkin (på ty. 1899) och Martinov (1904).
C. O. N.

Plewra. Se Hemliga medel.

Plexus (lat., fläta). Se Nerver.

Plexus coeliacus [seli’akus], anat. Se Bukhjärna.

Pleyel, Ignaz Joseph, österrikisk tonsättare,
pianofabrikant i Paris, f. 1757 i Ruppersthal
vid Wien, d. 1831 på sitt gods nära Paris,
var 24:e barnet till en fattig byskollärare,
som i ett andra gifte fick ytterligare 14
barn. Som gosse vann P. en beskyddare i grefve

Erdödy och åtnjöt musikalisk utbildning hos
s j älf ve Haydn, som i honom sag sin mest
be-gåfvade lärjunge. P. blef 1783 vice och 1789
ord. kapellmästare vid Strassburgs domkyrka,
men förlorade denna befattning genom franska
revolutionen. 1792 kallades han af sällskapet
för "professional concerts" till London, där
han lät uppföra några af sina symfonier med
en framgång, så mycket mera betydande, som
samtidigt Haydn vistades och verkade i samma
stad. Han kunde nu köpa sig en landtegendom vid
Strassburg, men blef misstänkt som "aristokrat"
och räddade sitt lif genom att komponera
en stor revolutionskantat (med kyrkklockor
o. d. apparat till). Han flyttade 1795 till
Paris och öppnade där en musikhandel, genom
hvilken han spridde sina egna kompositioner,
som under 2 årtionden voro musikmarknadens mest
gångbara saker, men äfven inlade förtjänst genom
utgifvandet af "Bibliothëque musicale" (1801
ff.), som innehåller ett urval ur tyska, franska
och italienska tonsättares verk (bl. a. Haydns
och Boccherinis kvartetter). P. inrättade äfven
(1807) en pianofabrik, som sedermera öfvertogs
och utvidgades af hans son, pianisten Camille P.
(f. 1788, d. 1855), och fortfarande blomstrar
under firmanamnet Pleyel-Wolff-Lyon & c:ie. -
P. komponerade 29 symfonier, 45 stråkkvartetter
(förutom 12 otryckta), ett stort antal andra
kammarmusikverk, 2 violinkonserter, 2
violoncellkonserter, 2 pianokonserter, 12
pianosonater, en mängd vackra violinduor
m. m. Han skref lätt, flytande och behagligt,
men den blida känsla, finhet och klarhet, som
utmärkte hans tidigare verk, förtorkades alltmer,
i det att han gjorde publikgunst och ekonomisk
vinning till ögonmärke för sin alstring. -
Camille P:s hustru, Marie Felicité Denise P.,
född Moke, f. 1811 i Paris, d. 1875,
var en framstående pianist, lärjunge af Herz,
Moscheles och Kalkbrenner. 1848-72 var hon
professor vid konservatoriet i Bruxelles. E. F-t.

Plez, it. Se Flitsch.

Pli (fr., eg. "veck", af lat. plicare, vecka),
korrekt. uppträdande, hållning.

Plica (lat., "veck"), mus., namn på 2 tecken
(p. ascendens och p. descendens, "uppstigande"
och "nedstigande") i den fornkristna notskriften
(se Neumer).

Plica polonica, lat., "marlockar", ett
slags hårsjukdom eller snarare hopfiltning af
håret till följd af orenlighet. Se Mara och
W. Neumann, "Über den sogenannten weichselzopf"
(1904).

Plicaria, bot. Se Peziza, sp. 739.

Plicatula Lamk, zool., paleont., ett i närheten
af släktet Spondylus stående musselsläkte,
som började uppträda under äldre juratiden och
sedermera fortlefvat in i nutiden. Plicatula
suecica Ldgrn är karakteristisk för vissa
till rät-lias ( = Skånes stenkolsförande
formation) hörande sandstensaflagringar.
A. Hng.

Plikt. 1. Filos., den handling, som fordras
af sedelagen, eller det moraliskt rätta
handlingssättet. Då sedligheten omedelbart är
en bestämning hos viljan, gäller också plikten
närmast endast denna, den inre viljehandlingen,
och blott medelbart den yttre handlingen,
genom hvilken viljan söker omdana sin
värld. Inom filosofiens historia äro stoikerna
de förste, som behandlat pliktbegreppet,
i det de skilde mellan å ena sidan de blott
pliktenliga handlingarna, som i det yttre
öfverensstämma med naturen och förnuftet, och
å andra sidan de verkliga plikthandlingarna,
i och med hvilka själfva viljan är sådan den
bör vara. Kristendomen fattar plikterna som Guds
bud. En central ställning inom etiken har först
Kant gifvit pliktbegreppet; ja, hela hans etik är
väsentligen pliktlära. Han söker nämligen etikens
utgångspunkt i pliktens faktum, d. v. s. ej i
att någon någonsin gjort sin plikt, hvilket
ej lär kunna säkert konstateras, utan däri,
att hvarje människa eger ett pliktmedvetande,
en omedelbar inre erfarenhet af en ovillkorlig
sedlig fordran, ett oeftergifligt böra. Detta
medvetande är enligt Kant vår enda inblick i
den osinnliga världen. Från plikten sluter han
sig till sedelagen, ty "plikten är en handlings
nödvändighet af aktning för lag". Det enda
berättigade moralmotivet är denna aktning,
på grund af hvilken vi kunna handla af plikt,
för handlingens egen skull, alldeles oberoende af
hvarje hänsyn till dess följder. Därifrån skiljer
Kant skarpt de blott pliktenliga handlingarna,
som företagas af böjelse. Då han ej erkände någon
annan moraliskt berättigad känsla än aktningen
för sedelagen, förbisåg han de öfriga osinnliga
känslornas, särskildt kärlekens, moraliska
värde, och i samband därmed blef plikten för
honom utan konkret innehåll och i förhållande
till sinnligheten endast negativ. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>