- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1071-1072

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plikt - Plikt, sjöv. - Plikta, sjöv. - Pliktankare, sjöv. Se Ankare 1 - Plikthuggare, sjöv. - Pliktkollision l. Pliktkonflikt, filos. - Pliktkonflikt. Se Pliktkollision - Pliktpall. Se Kyrkoplikt - Plikttåg, sjöv. Se Kabel 1 - Pliktåra, sjöv. - Plimsoll-lagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1071

Plikt-Plimsoll-lagen

1072

egentliga plikterna äro enligt Kant fullkomliga,
i det de ej tillåta några undantag, till skillnad
från ofullkomliga, som tillåta sådana. - De
antydda bristerna i den kantska pliktläran ha
öfvervunnits framför allt af Schleiermacher samt
de svenske tänkarna Biberg, Boström och Sahlin,
hvilka också inordnat plikten i den systematiska
framställningen af sedlighetens grundformer,
vid sidan om den sedliga karaktären, sedelagen
och det högsta goda samt dygden och den goda
seden. - I en del nyare framställningar af
etiken har pliktbegreppet mera trängts tillbaka,
så t. ex. hos Höffding, som betonar, att i
pliktens begrepp alltid ligger en fordran,
en hänvisning sålunda till, att det sedliga
målet ännu ej är uppnådt, hvarför enligt hans
åsikt pliktbegreppet ej tillhör den etiska
principläran, utan kommer till användning först
vid frågan om genomförandet i verkligheten af det
principiellt erkända. - Sedlighetens karaktär af
en förening af frihet och nödvändighet framträder
med särskild tydlighet i pliktbegreppet. Å ena
sidan tillhör det detta begrepp, att den faktiska
viljan känner sig bunden af något högre, som
förpliktigar den. Å andra sidan kan endast en
fri vilja ha plikter. Den åtminstone skenbara
motsägelsen har man sökt lösa genom hänvisning
till, att det bindande är viljans eget ideala
väsen; så i Kants lära om viljans "autonomi’ . -
En ofta uppkastad fråga är den, om människan kan
göra mera än sin plikt. Kan man genom särskildt
förtjänstfull handling öfverträffa den fordran,
som sedelagen ovillkorligen fordrar? Den
katolska etiken svarar härpå ja. Den skiljer
mellan bud, som innebära ovillkorliga sedliga
fordringar, och råd, genom hvilkas frivilliga
lydande man inlägger särskild förtjänst; och
hvar-dagsmoralen torde ofta göra gällande ett
likartadt åskådningssätt och därmed söka skaffa
sig dispens från en del af det sedliga idealets
stränga fordringar. En sådan uppfattning grundar
sig teoretiskt på ett oriktigt likställande
af sedelagen med rättslagen. Den sistnämnda
lämnar individen ett område, inom hvilket den
ej bestämmer hans individuella handlingssätt,
men där detta just är bestämdt af individens
sedelag. - Bland indelningar af plikterna är den
vanligaste den i plikter mot oss själfva, mot
andra människor och mot Gud. Schleiermacher har
framhållit den tvetydighet, som härvid vidlåder
uttrycket "mot", i det att detta kan beteckna
dels förhållandet till handlingens föremål,
dels förhållandet till det förpliktigande
väsendet. Fattas uttrycket på förstnämnda
sätt, så kan man ej i egentlig bemärkelse tala
om plikter mot Gud, då människan väl ej kan
förändrande ingripa i hans värld. Fattas åter
uttrycket som betecknande förhållandet till
det förpliktigande, så kan det sättas i fråga,
huruvida man omedelbart kan ha plikter mot en
annan människa, ehuruväl medelbart genom det
samhälle, i hvilket de båda ingå. Indelningen i
fråga visar sig därför lida af det logiska felet,
att man ej bibehållit samma indelningsgrund. En
annan indelning skiljer mellan positiva
(befallande) och negativa (förbjudande) plikter;
men sedelagen är väsentligen en befallande lag
och alla sedliga plikter därför positiva. Det
visar därför en lägre moralisk ståndpunkt att
fatta de sadliga plikterna i första hand som
förbud. Man har äfven skilt mellan omedelbara
plikter, som afse själfva det sed-

liga ändamålet, och medelbara, som afse medlen
för detta.

2. Jur. Plikt var ursprungligen liktydigt
med straff. Denna betydelse eger ordet ännu i
sammansättningarna kyrkoplikt (se d. o.) och
kroppsplikt (kroppsstraff). Sedermera betecknade
plikt detsamma som böter (se d. o.). Särskildt
brukar detta uttryck användas för sådana böter,
hvilka ådömas för s. k. polisförseelser.
1. S-e. 2. J- n-r.*

Plikt (holl. plecht), sjöv., ett i endera af en
båts eller annan farkosts ändar (dock mestadels
för-ut) befintligt rum, till hvilket man kommer
ned genom en lucka. Plikten är afsedd till såväl
förrådsrum som tillfällig bostad (beroende på
storleken). R. .N.*

Plikta, sjöv., loda.

Pliktankare, sjöv. Se Ankare 1.

Plikthuggare, sjöv., den främste eller de båda
främste roddarna i en båt, som ros af flera
man. Se Bog-åra och B å t g a s t.

Pliktkollision iaf lat. collidere, sammanstöta)
eller Pliktkonflikt, filos., det förhållande, när
två hvarandra uteslutande handlingar samtidigt
skulle vara plikt för människan och hon sålunda
för den ena pliktens skull tvingades att försumma
den andra. Äldre moralfilosofer ha mycket
sysselsatt sig med sådana fall och utbildat
en särskild lära om, huru man vid dem har att
förhålla sig, den s. k. kasuistiken. Sådana
undersökningar finner man redan hos stoikerna
och sedan framför allt inom skolastiken och
hos jesuiterna. Nyare moralfilosofer äro i
allmänhet ense om, att pliktkollisionerna
äro blott skenbara och bero på en abstrakt
uppfattning af plikten. I hvarje ögonblick är
det en enda, individuell handling, som sedelagen
fordrar. Visserligen kan denna i vissa afseenden
medföra olyckliga följder, och det kan mången
gång vara svårt att med förståndsskäl finna sig
till rätta mellan de motsatta intressena, men
konflikten kan och bör lösas af det till sedlig
takt utbildade samvetet, som ledes af en konkret
uppfattning af situationen. S-e.

Pliktkonflikt. Se P lik t k o 11 isi o n.

Pliktpall. Se Kyrkoplikt.

Plikttåg, sjöv. Se Kabel 1.

Pliktåra, sjöv., den eller de båda främsta
årorna i en med flera åror försedd båt.
H. w-l.

Pli’msoll-lagen. I England, liksom mångenstädes,
hade länge den åsikten varit rådande, att en
sjöman, som mönstras på ett fartyg, själf eger
bedöma fartygets sjöduglighet och den risk
han å detsamma löper. Mot detta förhållande
uppträdde 1870 i engelska parlamentet Samuel
Plimsoll (f. 1825, led. af underhuset 1868-80,
d. 1898). Han var kolhandlare och hade under
sin verksamhet upptäckt, huru sjöodugliga många
skepp voro, samt fordrade nu, att sträng kontroll
skulle införas öfver dem och att intet fartyg
skulle tillåtas gå till sjöss utan att vara
besiktigadt af kompetent person. I början rönte
hans förslag åtskilligt motstånd. För att väcka
mera allmänt intresse för sina åsikter utgaf han
1873 en bok med titeln "Our seamen", som väckte
stor uppmärksamhet, och efter hand ingick äfven
regeringen på hans förslag. Under tiden hade han
dock hårda strider att utkämpa i parlamentet
och åstadkom till följd af sitt energiska
och kanske något häftiga uppträdande mycken
uppståndelse såväl inom denna församling som i
hela England. Resultaten af hans ifriga bemödan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0588.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free