Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plunkett. 2. Sir Horace P. - Plural, gramm. Se Pluralis - Plurale tantum, gramm. - Pluralis, Flertal, gramm. - Pluralism, filos. Se Monism - Pluralis majestatis (majestaticus), Pluralis excellentiæ - Pluralitet - Pluralitetskollektiv, gramm. Se Kollektiv - Pluralvalsystem - Plurienn, bot. Se Hapaxant och Pleiocyklisk - Plurima vota valent - Plus l. Plustecken, mat. - Plusa - Plusia, zool. Se Gammafly - Plusidæ, zool. Se Nattflyn - Pluskvamperfektum, gramm. - Plustecken, mat. Se Plus - Plutarchos, en af det forna Greklands alstringsrikaste författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1093
Plural-Plutarchos
1094
ehuru unionist, kvarstå på sin post under den nya
liberala ministären, men nationalisterna gjorde
småningom hans ställning alltmer ohållbar genom
politiska angrepp i underhuset, och han lämnade
sommaren 1907 ledningen af det departement han
skapat för att i Irish agricultural orga-nization
society, där han alltjämt var den ledande
själen, fortsätta sitt framgångsrika arbete
för Irlands ekonomiska uppryckning. P. blef
1897 medlem af Irlands privy council och erhöll
1903 knight-värdighet. Han har bl. a. skrifvit
Ireland in the new century (1904) och The
rural lije problem of the United states (1910).
2. V. S-g.
Plural, gramm. Se Pluralis.
Pluräle taktum (i plur. plurälia tantum), lat.,
gramm., substantiv, som förekommer endast i
pluralis, t. ex. sopor, inälfvor.
Pluralis (lat., hörande till flertal, med
under-förstådt numerus), Flertal, gramm., är ett
gemensamt namn på ett visst antal former inom
no-minal- (pronominal-) och verbalböjningen,
hvilka uttrycka ett flertal. Pluralbegreppet
uttryckes i de flekterande språken vanligast med
suffix, hvarigenom skillnad från andra numeri
uppstår. Ofta äro dessa pluralsuffix olika
för olika kasus och personer. Det allmännaste
pluraliska suffix inom deklinationen för
nom. och ack. i de indoeuropeiska språken var
ett -s med olika föregående vokaler, hvilket i
de historiskt utvecklade språken kvar-lämnat de
flesta spår, vanligen som s eller r i sanskr,
pädas, grek. noões, lat. pedes, fornisl. fotr,
sv. fötter, och pluralmärket s i franska
och engelska språken o. s. v. De till grund
för t. ex. lat. och grek första deklinationen
plur. liggande ändelserna -oi, hvaraf lat. -t,
grek. -oi, samt -ai, hvaraf lat. -ae och
grek. -ai, äro i sista hand af pro-nominalt
ursprung (-ae, -ai kanske från dualis). Under
tidernas lopp ha på grund af ljudlagsenliga
förändringar suffix, som ursprungligen hade
en annan bestämmelse, blifvit pluralisbärände,
t. ex. ty. kall), pl. kälber, där -er motsvarar
ett ursprungligt stambildningssuffix. I andra
språk, s. ex. de isolerande (kinesiskan), bildas
pluralis genom sammansättning med ett kollektivt
användt ord. Ofta ha singtilariska kollektiva
kommit att fungera som plu-ralisformer; så äro
de ursprungliga singulariska femininstammarna på
-ä identiska med neutr, pl.: lat. juga således
egentligen ett fem. sing. med en sammanfattande
betydelse (hela okanordningen; jfr ty. gejöche);
jfr härom Schmidt, "Pluralbildungen der
indogermanischen neutra" (1889). Jfr Numerus.
K- F. J.
Pluralism, filos._ Se M o n i s m.
Pluralis majestätis (m a j e s t ä t i c
u s), Pluralis e x c e 11 e’n t i æ, lat.,
majestätspluralis, en f’urstes uttryckssätt
"Vi", då han talar eller skrif-ver om
sig själf. - Pluralis m o d e’s t i æ
("anspråkslöshetspluralis"), en skriftställares
uttryckssätt "vi" i st. f. jag.
Pluralitët (lat. plurälitas), flertal. Se
Majoritet.
Pluralitetskollektiv, gramm. Se Kollektiv.
Pluralvalsystem, valsystem, som ger olika
röstantal åt olika klasser af väljare. Ett
sådant tillämpas f. n. i Belgien (se d. o.,
sp. 1254 ff.).
Plurie’nn (nlat., af plus, mer, och annus, år),
’bot. Se Hapaxant och P l e i o c y k l i s k.
Plurima vota va’lent, lat., de flesta rösterna
gälla (fälla utslaget).
PIUS, lat. ("mer"), 1. Plustecken, mat.,
det tecken, som sättes mellan två storheter
för att utmärka, att de skola adderas. I äldre
tider fanns intet plustecken, utan storheterna
sattes antingen utan vidare jämte hvarandra
(som hos Diofantos), eller också utskrefs ordet
"plus". Från midten af 1400-talet började det
ännu brukliga tecknet 4-(ett kors med lika långa
armar) användas, ehuru det till en början, i
likhet med minustecknet (-), användes blott i ett
speciellt fall, nämligen vid den s. k. "regula
falsi". Under slutet af 1400-talet och början
af 1500-talet användes äfven andra plustecken,
särskildt p eller p. Det första svenska arbete,
där tecknet + träffas användt, är Rizane-sanders
handskrifna räknebok (1601). - Någon gång sättes
plustecknet framför en ensam storhet för att
särskildt utmärka, att den är positiv. (I. F.)
Plusa, flod. Se P l i u s a.
Plu’sia, zool. Se Gam m af l y.
Plusildæ, zool. Se Nattflyn.
Pluskvamperfe’ktum (lat. plusquamperfectum,
d. v. s. plus quam perfectum, nämligen tempus,
"mera än förfluten 1. fullbordad tid"), gramm.,
ett gemensamt namn på vissa verbalformer,
som uttrycka ett förflutet eller fullbordadt i
förhållande till en tidpunkt i den förflutna
tiden. Pluskvamperfektum är sålunda hvad man
benämner ett relativt tempus. Jag hade gjort
betecknar en handlings fullbordande före en annan
handling, som ock själf ligger i den förflutna
tiden, d. v. s. innan något annat skedde. I
de moderna språken bildas pluskvam-perfektum
i allmänhet analytiskt: ty. ich hatte gethan,
fr. j’avais fait, o. s. v. Latinet har inom
sig utbildat ett pluskvamperfektum i egentlig
mening ^(videram, jag hade sett), som troligen
är en ursprunglig s-aorist. Hvad som i grek. och
sanskr, kallas pluskvamperfektum är helt enkelt
tempora för förfluten tid utan att innebära
relation till en tidpunkt i förfluten tid. De äro
blott och bart genom augment af perfektstammen
bildade preterita (jfr grek. ejisjioi&Etv,
af néjioifta). Pluskvamperfektka-tegorien var
sannolikt ej utvecklad i det indoeuropeiska
urspråket. K-
F. J.
Plustecken, mat. Se Pius.
Plu’tarchos (grek. nhovraexos, lat. Pluta’rchus),
en af det forna Greklands alstringsrikaste
författare, f. omkr. 50 e. Kr. i Chaironeia,
Beotien, d. omkr. 120. Efter att i hemmet ha
erhållit en omsorgsfull uppfostran studerade
han filosofi i Aten under akademikern Ammonios
och utbildade sig genom vidsträckta resor. I Rom
vistades han en längre tid och förvärfvade genom
sin fina bildning och sin omfattande lärdom
många vänner och beundrare bland de romerske
stormännen. Ef-tor fltprkmnd-PTi f ill cin Det
skadade hufvudet af en
ter återkomsten till sin fürmodad
piutarchosbiia, fädernestad förvaltade
funnet i Delfoi 1887.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
