Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Po - Poa, Gröe, bot. - Poacites, paleobot. - Poacordaites, paleobot. Se Cordaitales - Poaya, bot. farm. Se Borreria och Hybanthus - Pobjedonostsev, Konstantin Petrovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1111
Poa-Pobjedonostsev
1112
lienska haliöns största flod, genomskär i hela
dess längd den stora slätt mellan Alperna och
Apenninerna, som ännu under miocenperioden
var en hafsarm, hvilken småningom fyllts genom
slammassor från de omgifvande bergen. Floden
upprinner i Cottiska alperna, på norra
sluttningen af Monte Yiso, på Piano del Re
(2,041 m. ö. h.). Redan efter 34 km. lopp
lämnar den bergen (vid Saluzzo) och inträder
på slätten samt flyter först i en båge åt
n. ö. förbi Monferratos bergland och tar vid
Chivasso den östliga hufvudriktning, som floden
sedan behåller, samt faller, bildande ett stort,
alltjämt växande delta, med fyra hufvudmynningar
ut i Adriatiska hafvet. Af dessa mynningar
begagnas nu de båda sydligaste, Po di Goro och Po
della Donzella 1. di Gnocca, vanligast, hvaremot
de båda andra, Po delle Tol»o och Po Grande
1. della Maestra, för sitt grunda vatten sällan
kunna användas. Redan vid Ficarolo skiljer sig
från huf-vudströmmen en flodarm mot s., Poatella,
som upptar Panaro och vid Ferrara delar sig i två
armar, Po di Yolano och Po di Primaro, hvilka
omsluta träsken vid Comacchio. Yid Polesella
utgår från hufvudströmmen mot n. Canale Bianco,
som förenar sig med Tartaro, flyter förbi Adria,
är genom sidokanaler förenad med hufvudfloden
och med Adige samt faller ut i Adriatiska
hafvet vid Porto di Levante. Flodens längd
är 672 km., dess flodområde 74,907 kvkm.,
omfattande nästan hela öfre Italien (Piemont,
Lombardiet, största delen af Emi-lien, en del
af Yenezieri samt delar af sydöstra Schweiz och
södra Tyiolen). Dess bredd är vid Turin 160 m.,
ökas därefter och utgör vid Guastalla 1,326
m., men aftar därpå (vid Ostiglia blott 303
m.; längre ned 250 m.) ända till hufvudarmens
mynning, som är 1,137 m. Floden är segelbar från
Casale (543 km.). Dess största tillflöden äro
fr. v. Dora Riparia, Stura Dora Baltea, Sesia,
Ticino, (den vattenrikaste), Olona, Lambro,
Adda, Oglio och Mincio, fr. h. Maira, Tanaro
(med Stura), Trebbia, Taro, Parma (med Enza),
Secchia och Panaro. Från källorna till Saluzzo är
flodens fall omkr. 1,700 m., därifrån till hafvet
endast omkr. 350 m. Enär P. för mycket grus och
slam med sig, är dess vatten gult och grumligt,
och flodbädden höjer sig fortfarande, så att icke
blott vattenytan, utan på vissa ställen (såsom
vid Ferrara) t. o. m. bottnen ligger högre än det
omgifvande landet. Därför finnas ock ingenstädes
utom i Nederländerna så fulländade dammbyggnader
som längs Po. Floden står högst i maj och
juni, lägst i jan. Numera anses stränderna
genom dammarna vara fullt skyddade från de
öfversvämningar, som förr voro vanliga vid
starkt vattenflöde och äro orsaken till, att inga
större städer finnas nedanför Cremona. De mindre
boningsplatser, som förekomma på denna sträcka,
ligga på små, konstgjorda kullar. Som handelsväg
och reservoar för en mängd bevattnings-och
flodfartskanaler är P. af största vikt för hela
öfre Italien. De största kanalerna äro Canale
Cavour, Naviglio Grande och Naviglio di Pavia.
(J. F- N.)
Poa L., Gröe, bot., ett släkte bland gräsen
(fam. Gramineæ, gruppen Festuceæ), som har
småaxen tämligen kortskaftade, utan svepe,
med 2-9 tätt sittande blommor. Yippan är
utbredd eller hopdragen. De nästan lika stora
skärmfjällen äro
kölade, spetsiga och borstlösa. Gröegräsen växla
i storlek, från helt små till ganska högväxta,
och utgöra vanligen största antalet af gräs
på våra ängsmarker. Till detta släkte föras
i svenska floran 13 arter, bland hvilka den på
odlade ställen växande P. annua, h v i t g r ö e,
samt de mångåriga P. trirÀalis, betesgröe (med
utdraget bladsnärp), och P. pratensis, ängsgröe
(med kort tvärhug-
Poa pratensis (Ungsgröe). Fig. t. v.
stråets nedre del samt vippa; t. h. öfre tig.
småax, nedre fig. blomma.
get snärp; se fig.), P. compressa, bergsgröe
(med hoptryckta strån), och P. palustris, s u m
p-g r ö e, h ö s t g r ö e, äro de allmännaste;
i fjälltrakterna är P. alpina, f j ä 11 g r ö
e, allmän. P. flabellata (Dactylis cæspitosa),
tussokgräset, bildar på Falklandsöarna väldiga,
ända till 2 m. höga tufvor. Gröearterna
äro goda fodergräs och mycket användbara i
gräsplaner. P. pratensis kan i åkerjord bli ett
besvärligt ogräs. Om P. tenuifolia se Dakota,
sp. 1124. O. T. S. (G. L-m.)
Poaci’tes Brongniart, paleobot.) provisoriskt
släktnamn för de fossila gräslämningar, hvilkas
närmare systematiska ställning är oviss.
A- G. N.
Poacordaites, paleobot. Se Cordaitales.
Poaya, bot. /arm. Se Borreria ’och H y b-a n t
h u s.
Pobjedono’stsev [på-], Konstantin Petrovitj,
rysk politiker och rättslärd, f. 1827 i Moskva,
d. 23 mars 1907 i Petersburg, son till en
professor i rysk litteraturhistoria vid Moskvas
universitet, inträdde efter juridiska studier
i Moskva i senatstjänst, var 1860-65 professor
i civilrätt vid Moskvas universitet och blef
lärare för kejserliga och storfurstliga söner,
hvaribland den blifvande kejsar Alexander III,
på hvilken han ut-öfvade stort personligt
inflytande. I denna egenskap följde han 1863
dåvarande tronföljaren Nikolaj Aleksandrovitj
på dennes ryska resa, skildrad i Pisma o
putesjesti’ii nasljednil:a-tsesarevitja po
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
