- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1147-1148

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pol, Wincenty - Pola - Pola, stad och fästning i österrikiska markgrefskapet Istrien - Polabiska - Polacca, mus. Se Polonäs - Polack, sjöv. - Polacker. Se Polen - Polacksbacken - Polacktackling, sjöv. Se Polack - Polana, astron.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1147

Pola-Polana

1148

tury, 1851; om nordöstra Europas natur) samt
be-skrifningar af Karpaterna (Rzut oka na
polnocne stoki Karpat, s. å.) och Palestina
(Geografia Ziemi swiftej, 1862). Hans
samlade verk, Dziela, utgåfvos 1875-78
i 10 dlr med biografi af Dziedu-szycki.
A-d J.

Pola (rättare "påla"; eng. to pole, af pole,
stång, stör), vid kopparraffinering omröra den
smälta metallen med färska björkkäppar. Se G a
r a. C. A. -u.*

Pola (serbo-kroat. Pulj), stad och fästning
i österrikiska markgref skåpet Istrien,
nära södra spetsen af halfön Istrien, vid
en mycket rymlig och säker hamn och vid
österrikiska sydbanan, omskapades efter 1850
till österrikisk-ungerska monarkiens förnämsta
krigshamn, med fästningsverk, stor marinarsenal,
docko% varf och öfriga för ändamålet nödiga
inrättningar. 58,562 inv. (1910), omkr. 65
proc. italienare, 25 proc. kroater och
slovener. Hamnen delas i två bassänger genom en
rad af tre små öar, och den inre bassängen är
ytterligare delad i krigshamnen och handelshamnen
genom ön Scoglio Olivi. Den egentliga staden
ligger midtför denna ö, på östra sidan af hamnen,
omkring foten af en höjd, som fordom kröntes af
ett romerskt kapitolium och nu bär ett kastell
från 1600-talet. Jämte detta äro katedralen
(från 1400-talet), ett franciskankloster
(från 1200-talet, nu militärmagasin), den
1891-98 byggda garnisonskyrkan Madonna del mare
(basilikastil), amiralitetsbyggnaderna samt
teatern de förnämsta byggnaderna. I s. v. längs
kusten sträcker sig marinarsenalen, som i
sina stora verkstäder och magasin sysselsätter
omkr. 3,000 arbetare. Bortom arsenalen ligger
förstaden San Poli-carpo, med marinkaserner, ett
stort hospital och vackra, marinen tillhöriga
boningshus, grupperade omkring en vacker park
med en staty af kejsaren af Mexico, Maximilian,
som en tid var marinkommendant i P. Mellan den
egentliga staden och San Policarpo ligger Monte
Zaro, med obser-vatorium och en staty af amiral
Tegetthoff. P. är näst Trieste, Fiume och Rovigno
monarkiens förnämsta handelshamn. Exporten
består hufvudsakligen af fisk, trävaror,
kvartssand (för Venezias glasbruk) och
byggnadssten, importen af manufakturer och
kolonialvaror. Af stort intresse äro stadens
många romerska fornlämningar. Den förnämsta
är den ovala amfiteatern (se 2 afbild-ningar i
art. Amfiteater; 137,4 m. lång, 110,5 m. bred
och 24 m. hög), af hvilken ytter-murarna
stå kvar fullständigt, hvaremot inredningen
försvunnit, ehuru anordningarna för nauma-chier
kunna skönjas, ty teatern var afsedd äfven för
sådana. Andra fornlämningar äro två små tempel,
det ena tämligen väl bibehållet, en triumfbåge,
rester af en annan teater, flera portar m. m. P:s
befästningar äro synnerligen starka och bestå
af 28 olika verk; vid hamninloppet ligga forten
Maria Luise och Montechristo, s. därom forten
Berudella, Musil och Max, n. v. om inloppet på
Brioniska öarna fort Tegetthoff, på landtudden
forten San Giorgio, San Michele och Movidal,
alla försedda med pansarskydd och öfriga moderna
anordningar. - Stadens grundläggning tillskrifves
af sagorna kolcherna, spm förföljde lason och
argo-nauterna. Med all sannolikhet var det en
tracisk koloni. Dess historia börjar först med
dess eröfring

genom romarna (178 f. Kr.). Augustus förstörde
staden, emedan ddn tagit parti för Pompejus,
meD han återuppbyggde den snart och gaf den
namnet Julia Pietas. Sitt största välstånd hade
den under Septimius Severus (193-211 e. Kr.),
då den var en viktig krigshamn. Senare blef
P. hufvudstad i markgrefskapet Istrien och intogs
flera gånger af venezianerna, som slutligen
gjorde sig till herrar öfver halfön. Med
Istrien kom den 1813 (1797) till Österrike.
(J. F. N.) L. W:sonM.

Polabiska, ett utdödt slaviskt språk, talades
af polaberna (d. v. s. "folket vid Elbe",
slav. Laba) ännu så sent som på 1700-talet. De
siste polabiske» slaverna, en kvarlefva af
medeltidens obotriter (eller lutitier?), bodde på
Lüneburgheden omkring Jeetze, som från s. faller
in i Elbe, skilda från sina tyska grannar genom
hedar och moras. Den kännedom, som vetenskapen nu
eger om polabiskan, beror på uppteckningar från
1600- och början af 1700-talet, viktigast en
tysk-polabisk ordbok af Kr. Hennig (kyrkoherde
i Wustrow, d. 1719) samt bonden Parum Schultzes
uppteckningar (dat. 1724 -25). Materialet består
af några böner och psalmer, ordlistor samt ort-
och personnamn. Polabiskan står bland lefvande
slaviska språk närmast polska, så t. o. m. att
man velat uppställa pola-biska och kassubiska
(eller åtminstone slovinziskau i Hinterpommern)
som en västlig afdelning af "lechiska", medan
polska är "östlechiska". Urspr. d j och tj
representeras i polabiskan af dz, ts, och
nasalvokaler finnas med samma ställning som i
polskan; s, z, c för polskt sz, z, cz påminna
om polskans masuriska dialekter; o ersattes af u
(ö). Accenten är (på samma sätt som i kassubiska)
icke bunden vid en viss stafvelse. Mot
po. mröz, kyrk-slav. mraz o. s. v. svarar
polab. och kass. morz. Ordförrådet är i
hög grad uppblandadt med tyska. Äfven i
syntaxen och t. o. m. i ljudläran visar
sig ett starkt tyskt inflytande. Polabiskan
är bearbetad af Hilferding (1856) och Pfuhl
(1863-64), slutligen af Schleicher, "Laut- und
formenlehre der polabischen sprache" (Petersburg
1871). Hela materialet är numera sainladt af
K. E. Mukar "Szczatki jezyka polabskiego Wendõw
Lüneburgs-kich" * (i "Materialy i prace"),
utg. af Krakau-akademiens språkkommission
(1,1904), och P. Kostr "Die sprachreste der
draväno-polaben im hannöver-schen" (1907).
Lll.

Polacca [påla’kka], it., mus. Se Polonäs.

Pola’ck (fr. polacre, it. o. sp. polaccra),
sjöv., ett större, råtackladt Medelhafsfartyg
med två eller tre master utan mars, hvilka,
liksom bogsprötet, hvar för sig utgöras af ett
enda trä. Därigenom vin-nes fördelen af en lätt
tacklin g, äfvensom att vid bärgandet af ett öfre
segel dettas rå löper ända ned till den därunder
varande, hvarigenom seglet genast dämpas; men
olägenheten är den att, om masttoppen bräckes,
hela masten måste ersättas med en ny. Denna
tackling, som mycket nyttjades på de chapmanska
skärgårdsfartygen, men nu för tiden mindre
ofta förekommer, kallas polack-t ack lin g.
B- N.*

Pola’cker. Se Polen.

Polacksbacken, exercisplats invid Uppsala. Se
Upplands infanteriregemente.

Polacktackling, sjöv. Se Polack.

Polana, astron., en af småplaneterna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:38 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free