Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en början på ishindren och kosackernas
oerfarenhet i sjöväsendet, men ryktena om stora
öar norr ut och begäret efter rik fångst eggade
snart till nya färder. Märkligast af dessa är
kosacken Desjnevs. 1648 lämnade denne
Kolymas mynning på färd öster ut, lyckades
efter otaliga mödor kringsegla Asiens sedermera
efter honom uppkallade östligaste udde och
ankom 1652 till den i Stilla hafvet (Berings
haf) utfallande floden Anadyr. Utforskandet af
den asiatiska ishafskusten började emellertid
systematiskt bedrifvas, först sedan Peter den
store beslutit att åt detta håll fastställa
sitt väldes gränser. Detta skedde genom den
s. k. stora nordiska expeditionen, hvars ledning
till en början anförtroddes åt dansken Vitus
Bering. Denne seglade 1728 från Kamtjatka mot
n. ö., inträngde genom det efter honom uppkallade
sundet i Ishafvet, men återvände snart utan att
ha fått sikte på den närliggande amerikanska
kusten till följd af dimma. De märkligaste
företagen under expeditionens fortgång voro
Malygins och Skuratovs resa från Archangel till
Ob (1734–37), Ovzyns färd från Ob till Jenisej
(1737), Prontsjisjevs och Chariton Laptevs färder
från Lenas mynning väster ut till närheten af
Asiens nordspets (1735–42) och
Dmitrij Laptevs och Lassinius’ resor från
nämnda flodmynning mot ö. till Kap Baranov
(samma år). Alla dessa expeditioner företogos
till sjöss. På en slädfärd åter uppnådde
Tjeljuskin 1742 Asiens nordligaste
udde. En i hufvudsak riktig kartläggning af
Ishafvets kust var därigenom åstadkommen. De
utanför kusten liggande öarna, Nysibiriska
arkipelagen, besöktes först af Ljachov
1770 och undersöktes närmare af Matt. Hedenström
1809–11 och P. F. Anjou 1823. F. v. Wrangel
företog 1821–23 resor längs Asiens kust och
slädfärder på isen ö. om Kolymas mynning.
De sistnämnda färderna tillhöra den nya period af
polarexpeditionernas historia, som karakteriseras
af det under 1700-talet vaknade intresset för
naturvetenskapliga forskningar. Förutom den
ingående undersökningen och kartläggningen af
bestämda delar af nordpolsområdet har denna
nyare polarforskning fullföljt tre syftemål:
genomseglingen af nordväst- och nordostpassagerna
samt uppnåendet af själfva nordpolen. Det
var härvid icke längre den praktiska nyttan,
som vinkade, utan det gällde en täflingskamp
mellan nationerna om äran att vara den första
vid målet. En för sin tid utmärkt skildring af
den arktiska naturen samt djur- och växtlifvet
där eger man i den tyske (l. holländske)
skeppskirurgen Friedrich Martens’ 1675 utgifna
beskrifning öfver Spetsbergen. Men den förste,
som i uteslutande vetenskapligt syfte besökte
Ishafvet, var Linnés lärjunge A. R.
Martin, som 1758 medföljde en hvalfångare till
Spetsbergen. Som ett vetenskapligt företag
torde man äfven kunna betrakta den ryske
amiralen Tjitjagovs resa (1765) i syfte att
n. om Spetsbergen framtränga mot nordpolen. Han
måste vända vid 80° 28’ n. br. Sedan raden af
de stora vetenskapliga forskningsexpeditionerna
blifvit inledd genom James Cooks första resa
(1768), vändes också uppmärksamheten till
polarregionerna. John Phipps undersökte
1773 nordligaste delen af
Spetsbergen, men misslyckades i sitt försök
att därifrån segla mot n. (han nådde 80°
37’), och Cook själf passerade under sin
andra resa (1773) för första gången den södra
polcirkeln samt trängde under sin tredje färd
(1778) genom Berings sund in i Norra ishafvet,
hvars kust han på den amerikanska sidan följde
till Iskap och på den asiatiska till Nordkap
(Irkaipij). Den mening, som den store sjöfaranden
yttrade om möjligheten att befara Ishafven,
uppmuntrade icke till fortsatta forskningar i
dessa trakter. Det dröjde dock ej synnerligen
länge, förrän sökandet efter en handelsväg i
dessa regioner ånyo började med större ifver än
någonsin. 1816 och 1817 hade den berömde
hvalfångaren W. Scoresby funnit Grönlands östkust
mellan 74° och 80° nästan isfri, och samtidigt
hade en ovanligt stark isdrift ur Davis’ sund
gett en antydan om, att de nordliga hafven voro
möjliga att befara. Med anledning däraf utsändes
1818 John Ross för att uppsöka nordvästpassagen,
men han återvände efter att blott ha inträngt
ett kort stycke i Lancaster sund, öfvertygad,
att han framför sig hade ett af land slutet
farvatten. Hans följeslagare W. E. Parry var
dock af annan mening och fick redan följande
året tillfälle att ge bekräftelse på denna. Med
två fartyg passerade han Lancastersundet,
upptäckte s. därom ett nytt sund (Prince Regent
inlet) och framträngde, följande sydkusten af
en större ö (Melvilleön), ända till 112° 51’
v. lgd fr. Greenw. Efter att där ha öfvervintrat
sag han sig dock 1820 nödgad att återvända, utan
att ha lyckats nå mer än ungefär en grad längre
i v. än nämnda punkt. För att genom Hudsons
sund och farvattnen nordväst därom söka nå det
efterlängtade målet begaf sig Parry 1821 på sin
andra expedition. Efter två öfvervintringar och
upptäckten af Fury and Hecla strait, som mot
n. ö. fortsätter Fox channel, återkom han 1823
till England. Följande år återvände han till
samma trakter, denna gång för att söka en väg
genom Prince Regent inlet. Denna expedition,
som äfven medförde en öfvervintring, var den
minst resultatrika; därunder hann man blott
ett kort stycke in i den nämnda hafsviken,
och ett af fartygen måste kvarlämnas som
vrak. Parry beslöt nu att n. om Spetsbergen söka
nå nordpolen. 21 juni 1827 lämnade han sitt
fartyg vid Treurenberg bay och tågade öfver
isen norr ut med båtar dragna på slädar. 23
juli nådde man 82° 45’ n. br., den största
polhöjd, som dittills blifvit hunnen, och få
dagar därefter vände man tillbaka. Sökandet
efter nordvästpassagen upptogs af John Ross,
som 1829 fortsatte forskningarna i Prince Regent
inlet och på slädresor under ej mindre än tre
öfvervintringar kartlade halfön Boothia Felix,
på hvars västkust James Clark Ross i juni
1831 uppnådde den magnetiska polen. Under
tiden hade man från England åvägabragt
en rad af expeditioner, som, utgående från
Hudson-bay-länderna, under flod- och landresor
skulle kartlägga den amerikanska kontinentens
nordkust och utröna, huruvida längs densamma
funnes någon framkomlig sjöväg. Ledningen af
dessa företag uppdrogs åt John Franklin, som
1821–34 dels själf, dels genom sina medhjälpare
Richardson och Back utforskade hela denna långa
kustlinje, på några kortare sträckor när, hvilka
1837–39 undersöktes af Dease och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
