Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Koldewey, hvilken enligt Petermanns
anvisning skulle söka det "öppna polarhafvet"
mellan Spetsbergen och Grönland. Företaget
misslyckades fullständigt i detta afseende,
men riktade geografien genom undersökning
af Grönlands östkust upp till 77° n. br.,
bl. a. genom upptäckten af Frans Josefs
fjorden, samt är i öfrigt märklig genom den
äfventyrliga färd, som det krossade skeppet
"Hansas" besättning ofrivilligt fick göra på
ett isflak ända till Grönlands sydspets. Efter
en lång mellantid uppsöktes området af dansken
löjtnant C. Ryder, som 1891–92 öfvervintrade
i Scoresby sund och undersökte denna fjord
med dess många förgreningar. Hans arbeten
fortsattes 1898–1900 af G. Amdrup, som
afslutade sina forskningar med en djärf båtfärd
från Scoresby sund till Angmagsalik, medan
en annan afdelning af expeditionen under
ledning af N. Hartz på fartyget "Antarctic"
(se vidare d. o.) undersökte området kring
Scoresby sund. På samma fartyg hade året
förut 1899 svensken A. G. Nathorst företagit
en expedition till kuststräckan mellan Scoresby
sund och Frans Josefsfjorden, hvarvid bl. a. den
stora Kung Oskars fjord upptäcktes och viktiga
geologiska iakttagelser gjordes. Nathorsts
studier af myskoxen och hoppet att i Sverige
kunna tämja detta djur gaf 1900 anledning till en
ny expedition under G. Kolthoff. Ingen af
dessa expeditioner hade nått längre än till 77°
n. br. Den förste, som lyckades framtränga till
en nordligare del af kusten, var hertig Filip
af Orléans (1905); kapten på hans fartyg var
sydpolsfararen A. de Gerlache. Dennes framgångar
ledde till utsändandet af en ny stor dansk
expedition under ledning af L.
Mylius-Erichsen (se d. o.). Expeditionen, som
räknade 28 deltagare, lämnade Köpenhamn i juni
1906 och lyckades med fartyget framtränga ända
till 77 1/2° n. br. Följande vår utgick en stor,
kombinerad slädexpedition i flera afdelningar
mot norr. Det visade sig, att kusten går mycket
mera mot ö., än man förut antagit, och är
sönderskuren af djupa fjordar. Den afdelning,
som nådde längst, under ledning af J. P. Koch,
tillryggalade nära 2,000 km. och sammanknöt
kartläggningen med de arbeten, som västerifrån
utförts af Peary. Mylius-Erichsen själf jämte två
följeslagare omkom af umbäranden. Expeditionen
återvände sommaren 1908 till Danmark med rika
resultat både i fråga om kartläggning och i
vetenskapligt hänseende. För att söka efter
ytterligare underrättelser om Mylius-Erichsen
utgick 1909 en ny forskningsfärd under ledning af
E. Mikkelsen, som på grund af skeppets förlisning
först 1912 kunde återvända hem. – Till
Väst-Grönland ha sedan flera årtionden årligen
från Danmark utsändts en eller flera expeditioner
för kartläggning och vetenskapliga forskningar;
bland dem, som här uträttat det viktigaste
arbetet, må nämnas sjöofficerarna Hammer,
Jensen och Ryder, geologen Steenstrup och, för
studiet af eskimåerna, etnologen Thalbitzer. En
svensk forskningsfärd under Otto Nordenskjöld
undersökte 1909 de föga kända inre delarna af
det isfria kustlandet vid Holstensborg, och bland
främlingar, som här arbetat, märkas på senare tid
flera schweiziska vetenskapsmän. En permanent
biologisk station, öppen äfven för främlingar,
är sedan 1906 under
ledning af M. Porsild verksam på Diskoön. –
Till de bäst kända och tidigast uppmärksammade
polarländerna hör vidare Spetsbergen. De tidigare
forskningarna i detta område fortsattes af
Keilhau (1827), Sven Lovén (1837) och den
stora franska expeditionen med "La Recherche"
(1838 och 1839); men fr. o. m. 1858 kan man
räkna en ny era ej blott för kännedomen om
Spetsbergen och omgifvande haf, utan för
polarforskningen i allmänhet. Det var då,
som Torell och Nordenskiöld utförde den
första svenska polarexpeditionen. Föregående
expeditioner hade visserligen hemfört i flera
afseenden viktiga vetenskapliga resultat, dock
företrädesvis på det rent geografiska området. De
svenska expeditionerna åter satte i främsta
rummet såsom sitt mål att utföra en allsidig och
systematisk naturvetenskaplig undersökning af
arktiska nejder, hvaremot framträngandet till
en hög nordlig breddgrad sattes först i andra
rummet. Denna plan har blifvit fullföljd af ett
stort antal svenska och finska vetenskapsmän
under nya Spetsbergsexpeditioner, 1861 under
befäl af Torell samt 1864, 1868 och
1872–73 under befäl af Nordenskiöld. 1868 nådde
man den nordligaste breddgrad (81° 42’),
som dittills med fartyg blifvit hunnen på
östra halfklotet, och 1872–73 öfvervintrade
man på 79° 53’, hvarjämte värdefulla resultat
vunnos genom Nordenskiölds och L. Palanders
vandring öfver Nordöstlandets is, den största
inlandsisvandring, som dittills blifvit utförd
(190 km.). Nya bidrag till kännedomen om
Spetsbergen lämnade oss v. Waldburg-Zeil och
v. Heuglin (1890), Leigh Smith (flera resor),
den norska nordhafsexpeditionen (1877 och 1878),
A. G. Nathorst och G. De Geer, som tillsammans
företogo en färd till Isfjorden 1882, Gustaf
Nordenskiöld, som 1890 utförde forskningar i
Väst-Spetsbergen, den franska expeditionen på
"La Manche" 1892, under hvilken Ch. Rabot
företog en lång vandring inåt ön, sir M.
Conway, som 1896 och 1897 likaledes företog
längre färder i det inre af Spetsbergen, samt
de båda André-expeditionerna 1896 och 1897 (se
nedan). Norrmannen M. H. Ekroll öfvervintrade
1894–95 i Storfjorden. Sommaren 1898 företog
Nathorst ombord på det för ändamålet inköpta
polarfartyget "Antarctic" med en stab af
framstående vetenskapsidkare en expedition till
Björnön, Spetsbergen och den öster ut belägna
ögruppen Kung Karls land, som nu för första
gången närmare utforskades. Lodningar utfördes
i det s. k. "Svenska djupet" v. om Spetsbergen,
de små öarna n. om Spetsbergen undersöktes,
och omfattande samlingar hemfördes. Det största
företag, som haft Spetsbergens utforskning till
mål, var den af Sverige och Ryssland gemensamt
utrustade gradmätningsexpeditionen. Redan de
tidigaste svenska expeditionerna hade vidtagit
förberedelser för ett dylikt företag. Sedan
särskilda kommittéer tillsatts i Sverige och
Ryssland och svenska riksdagen för sin del
beviljat nödiga medel, utgick 1898 en
förexpedition under ledning af E. Jäderin. Det
egentliga arbetet tog sin början 1899, för
Sveriges del under ledning af Jäderin, för
Rysslands under D. D. Sergievskij och geologen
Th. Tjernysjev. Från hvartdera landet
öfvervintrade en afdelning, den svenska i
Treurenberg bay, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
