Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 1. Nordpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryska i Hornsund. Fortsättningsexpeditioner
utsändes också 1901 (den svenska under G. De
Geer) och 1902. Resultaten af forskningarna
framläggas i omfattande arbeten, som utges af
hvartdera af de båda länderna och ännu (1914)
ej äro afslutade. 1898 började också furst
Albert af Monaco en serie forskningsfärder
till Spetsbergen, hufvudsakligen afsedda för
hydrografiska studier, ehuru äfven kartografiska
arbeten utfördes. Som en fortsättning på
dessa arbeten kan man uppfatta den skotske
polarforskaren W. S. Bruces upprepade besök på
Spetsbergen, hvarvid särskildt Prince Charles
Foreland studerats (senaste besök 1913). Furstens
af Monaco expeditioner ha också gett
närmaste anledning till det omfattande norska
forskningsarbete, som, senare på bekostnad af
norska staten, här pågått under de senaste åren
under ledning af officerare som G. Isachsen och
A. Staxrud samt vetenskapsmän, bl. a. geologen
Hoel. Resultatet af dessa arbeten föreligger
framför allt i form af dels en ingående
detaljkartläggning af Nordväst-Spetsbergen, dels
omfattande paleontologiska samlingar; bland mera
speciella resultat må nämnas upptäckten af ett
ungt vulkanområde i Wood bay. Äfven svenskarna
ha in i senaste tid energiskt fortsatt sin
Spetsbergsforskning. De Geer ledde äfven 1909
en expedition till Isfjorden, och 1910 förde
han till samma område en afdelning af den
internationella geologkongressen. En rad af
yngre forskare, särskildt geologer, har under
de senaste åren med goda resultat arbetat där,
hufvudsakligen för insamling af försteningar samt
för studier af Spetsbergens kolförekomster. En
tysk expedition, i hvilken deltogo bl. a. grefve
Zeppelin samt flera framstående geografer
och meteorologer, besökte 1910 Spetsbergen för
att undersöka dess användbarhet som utgångspunkt
för en arktisk luftskeppsexpedition, och en från
samma land utsänd station för meteorologiska och
fysikaliska studier arbetar sedan 1911 i Cross
bay. En synnerligen olycklig utgång hade en annan
tysk expedition, som 1911 utgick under ledning
af reservlöjtnanten Schröder-Stranz. Denne
jämte 3 följeslagare landsattes på isen utanför
Nordöstlandet, men torde ha omkommit på isen,
då de sedan aldrig afhörts. Den återstående
personalen, 6 tyskar och 7 norrmän, försökte,
sedan hösten inbrutit, att öfver land nå
Isfjorden, men blott 3 af tyskarna och 6 af den
norska besättningen lyckades till sist efter
svåra lidanden nå dit. – Bland öfriga polaröar
i Nord-Atlanten är Jan Mayen hufvudsakligen
bekant genom den österrikiska stationen under
internationella observationsåret 1882–83. Senare
har ön tillfälligt besökts af flera expeditioner,
bl. a. Nathorst och Amdrup. Björnön är däremot
bekant hufvudsakligen genom svenska expeditioner,
såväl de tidigare under Nordenskiöld som
ock Nathorst 1898. 1899 vistades där under
hela sommaren en svensk expedition under
J. G. Andersson, och samtidigt besöktes ön af ett
par tyska partier för studium af dess kollager
och fiskeriförhållanden. – Farvattnen kring
Spetsbergen ha för öfrigt besökts af många norska
fångstskeppare, som småningom också utsträckt
sina färder till Novaja Zemlja. Denna dubbelö
är i öfrigt hufvudsakligen bekant genom ryska
källor. Redan 1760 kringseglades den af S. Losjkin,
1821–24 undersöktes den af F. v. Lutke, 1832–35 af
P. Pachtusov, 1837 af den bekante naturforskaren
K. E. v. Baer. Det ö. om Novaja Zemlja
belägna Karahafvet ansågs länge för en af
Ishafvets otillgängligaste delar. Att detta
rykte var öfverdrifvet, visade först de norske
fångstmännen, bland hvilka E. H. Johansen 1870
under en äfven i öfrigt resultatrik resa ånyo
kringseglade ögruppen. Bland senare besökare
må nämnas Nossilov 1887–91, Th. Tjernysjev,
hvars expedition vi ha att tacka för den bästa
skildringen af öns geologi och naturhistoria,
1895 och Russanov 1907–11. Bland svenska
besökande må nämnas O. Ekstam 1891. – Den
framgång, som följde de norske fångstmännen
i deras färder på Karahafvet, bragte åter
tankarna på möjligheten af nordostpassagens
genomförande, men den österrikiska expedition
under K. Weyprecht och J. v. Payer, som 1872
utgick med detta mål i sikte, misslyckades
härutinnan fullständigt, hvarvid den dock i
stället blef anledning till en af de viktigaste
upptäckter, som under senaste århundrade gjorts
i nordpolartrakterna. Expeditionsångaren
"Tegetthoff" inneslöts af is nära Novaja
Zemljas nordspets och drefs norr ut, tills man
31 okt. 1873 stannade vid en dittills okänd kust,
som erhöll namnet Frans Josefs land och på våren
1874 under slädfärder undersöktes upp till 82° 5’
n. br. Fartyget måste sedermera öfverges, och i
öppna båtar skedde s. å. återfärden till Novaja
Zemlja. Frans Josefs land har sedermera blifvit
utforskadt af en mängd expeditioner. Leigh Smith
besökte ögruppen 1880 och öfvervintrade där
1881–82, sedan hans fartyg blifvit krossadt. En
ingående undersökning af ögruppen utfördes
af engelsmannen Fr. Jackson, som med Frans
Josefs land som utgångspunkt ämnade söka nå
polen eller en så hög nordlig breddgrad som
möjligt. Expeditionen lämnade England i juli
1894 och kvarstannade på Frans Josefs land
till hösten 1897, företagande expeditioner till
olika delar af landet, som härvid visade sig
vara en icke särdeles vidsträckt arkipelag af
mindre öar. 1895–96 öfvervintrade här Fr. Nansen
(se nedan), och 1898–99 besöktes ögruppen af
W. Wellman, hvars expedition dock icke medförde
större resultat. Frans Josefs land har också
bildat utgångspunkten för flera försök att
uppnå nordpolen, främst bland dem på hertigens
af Abruzzerna stora polarexpedition 1899–1900
(se nedan). Följande år besöktes ön af en
amerikansk expedition under Wellmans förre
följeslagare E. B. Baldwin. Expeditionen,
som bekostats af miljardären Ziegler, var
den största och dyrbaraste, som någonsin
utgått till polartrakterna, med 15 hästar och
öfver 400 hundar, men resultatet motsvarade
icke förväntningarna. Sedan Baldwin 1902
återkommit så godt som utan resultat, utsändes
i hans ställe A. Fiala som ledare för en
fortsatt expedition 1903–05, men ej heller
denna lyckades framtränga särdeles långt mot
polen eller eljest nå några större resultat. –
En lysande framgång följde däremot de svenska
expeditioner, som under A. E. Nordenskiöld
sökte genomföra nordostpassagen längs Sibiriens
kust. Engelsmannen Wiggins nådde 1875 med
fartyg Obmynningen, men Nordenskiölds framgång
s. å. var betydligt större, i det han med
ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
