Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 2. Sydpolsexpiditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och några af dessas kaptener ha gjort sig bekanta
som upptäckare. Sannolikt oberoende af Smiths
upptäckt påträffade ryske sjöofficeren
T. Bellingshausen i samband med en cirkumpolarfärd
1819–21, hvarunder polcirkeln korsades 6
gånger, Peterön och Alexander I:s land (eller
ö). Hvalfångaren James Weddell framträngde
1823 s. om Syd-Georgien på öppet haf till 74°
15’, den vida sydligaste breddgrad, som på
länge nåddes. J. Biscoe upptäckte 1831
det ännu obesökta Enderby land och nästa år
en kuststräcka, som fortsatte det redan kända
landet s. om Syd-Amerika, hvilken kallades
Graham land. Ännu en annan hvalfångare,
J. Balleny, fann 1839 under Nya Zeelands
längdgrad en efter honom benämnd ögrupp. –
Dessa spridda landupptäckter vållade, att
åsikten om en sydpolarkontinent åter började
dyka upp, och denna åsikt bekräftades i hög
grad under närmast följande år, då tre stora
vetenskapliga expeditioner samtidigt utskickades
för att arbeta i sydpolstrakterna. I jan. 1840,
möjligen på samma dag, upptäckte såväl den
franska expeditionen under Dumont d’Urville
som den amerikanska under Charles Wilkes
på olika håll delar af en väldig landmassa s. om
Australien, och Wilkes, som längst fortsatte
dessa arbeten, trodde sig spåra denna längs
en sträcka af 2,500 km. Denna kust, nordkusten
af den östantarktiska kontinenten, kallas nu
Wilkes’ land. Ännu viktigare voro de resultat,
som vunnos af den engelska expeditionen,
som fördes af nordpolsfararen James Clark
Ross. Jan. 1841 passerade han polcirkeln,
och få dagar därefter fick han sikte på den
väldiga bergskedja, som följer östra kusten af
det af d’Urville och Wilkes upptäckta landet,
af honom här kalladt Victoria land. Följande
detta mot söder, upptäckte han två väldiga
vulkaner, som efter hans fartyg fingo namnen
Erebus och Terror, men tvangs vid 78° s. br. af
en 60–90 m. hög isvall, hvilken begränsar den
väldiga isplatå, som nu kallas Rossbarriären,
att vända. Ett år senare begaf han sig åter
till samma trakter och uppnådde då 78° 9’,
den högsta polhöjd, som dittills hunnits på
södra halfklotet. Nästa år sökte han tränga
söder ut från Atlantiska hafvet, men måste där
vända redan vid 71° 30’. – Efter Ross följde
ett stillestånd i sydpolarforskningen på nära
50 år. Första gången vi åter höra talas om nya
upptäckter var under en sälfångstexpedition,
utsänd af Hamburgrederiet Oceana under ledning
af norrmannen C. A. Larsen 1892–93 äfvensom
1893–94. S. om Syd-Amerika träffade Larsen
dels några nya öar, dels östra kusten af
Biscoes Graham land, hvilken fick namnet Konung
Oskar II:s land. Han hemförde också de första i
Antarktis funna försteningarna. Mindre betydelse
egde en liknande fångstexpedition, som på
"Antarctic" under ledning af norrmannen H. J.
Bull 1894–95 besökte kusten af Victoria land. Den
första vetenskapliga sydpolsexpeditionen i
modern tid utgick 1897 på fartyget "Belgica"
under ledning af belgiern A. de Gerlache;
bland styrmännen ombord var norrmannen
Roald Amundsen. Syd-Shetlandsöarna nåddes 20
jan. 1898, och man trängde vidare in mellan de
öar, som följa fastlandskusten, och upptäckte
där en vidsträckt inre kanal, som fått namnet
Gerlachekanalen. Efter där anställda
forskningar gick man vidare ut på den öppna oceanen
v. om Graham land; där frös fartyget inne
och dref omkring i isen under vintern; dess
sydligaste breddgrad var 71° 36’. Expeditionen
ernådde viktiga vetenskapliga resultat och
företog den första kända öfvervintringen
i Antarktis. – H. J. Bulls följeslagare
C. E. Borchgrevink företog med engelska medel
1898–1900 en expedition, som öfvervintrade
vid Kap Adare på Victoria land; före hemresan
gjordes en tur söder ut, och man lyckades i en
bukt af isen på 164° v. lgd finna en plats,
där den af Ross upptäckta isbarriären kunde
bestigas och där man på skidor nådde en något
sydligare breddgrad än denne, 78° 50’. –
1901 utgingo samtidigt tre stora
samarbetande expeditioner från England,
Tyskland och Sverige. Den engelska på fartyget
"Discovery" under ledning af kapten R. F.
Scott valde sitt vinterkvarter vid foten af
Erebusvulkanen, där isbarriären möter Victoria
land, på 77° 50’ s. br. Från denna sydliga
utgångspunkt lyckades man med slädar öfver
den alldeles jämna yta, som shelf-isen, den s.
k. Rossbarriären, erbjuder, nå ända fram till 82°
17’ s. br. Med slädar företogs också en lång
färd mot ö. öfver den inlandsis, som täcker
sydkontinentens inre, men sommaren 1902–03
var det omöjligt att med fartyget komma ut ur
isen, och först i sept. 1904 var expeditionen
åter i England, där den mottogs med stora
hedersbetygelser. Mindre framgång hade den
tyska expeditionen under befäl af professor E.
von Drygalski. Dess arbetsfält låg s.
om Indiska hafvet, men den blef starkt
fördröjd på vägen och frös i febr.
1902 nästan genast fast i isen på 66° 2’
s. br., 90° v. lgd, nära en nyupptäckt
fortsättning af Wilkes’ land, hvilken fick
namnet Kejsar Vilhelms land. När man följande
sommar kom loss, anträddes återfärden. En
afdelning af expeditionen hade samtidigt arbetat
på ön Kerguelen. Den svenska expeditionen, som
inköpt det från nord- och sydpolsresor bekanta
fartyget "Antarctic" och bekostades af
flera enskilda personer, stod under ledning af
Otto Nordenskjöld; kapten på
 |
| Fig. 3. Termometerburar och astronomisk hydda vid svenska sydpolsexpeditionens vinterstation på Snow hill-ön 1902. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
