Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpiditioner. 2. Sydpolsexpiditioner - Polarhaf. Se Norra ishafvet och Södra ishafvet - Polarhöst. Se Polardag - Polarimeter, fys. - Polaris. Se Pelorus och Polstjärnan - Polarisation, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan att arbetena sedan fullföljdes. Expeditionen
hemförde viktiga geografiska och oceanografiska
resultat, men hufvudfrågan om Weddellhafvets
afslutning blef oafgjord. För att lösa denna
fråga ämnade en af Filchners följeslagare,
österrikaren F. König, sommaren 1914 draga
ut på en ny expedition till samma trakt, men har
på grund af kriget måst uppskjuta resan. Ännu
djärfvare är en plan, som framlagts af
Shackleton, som från Prinz-regent-Luitpold-land
vill vandra tvärs öfver sydpolarområdet till
trakten af Victoria land i hopp att sålunda kunna
lösa det inre polarområdets ännu återstående
hufvudgåta. Denna expedition har i aug. 1914
afseglat. – Äfven en svensk sydpolsexpedition
med ekonomiskt understöd också från England
är f. n. planerad att 1916 utgå till trakten
af Graham land, där från en fast, flerårig
station det västantarktiska området och dess
fortsättning söderut skulle undersökas. Ledningen
vid stationens organiserande har öfverlämnats
åt O. Nordenskjöld, och riksdagen har för
ändamålet beviljat 135,000 kr. Äfven några andra
sydpolsföretag planeras f. n., men det är ovisst,
om dessa komma till stånd.
Den internationella polarforskningen
bör äfven omnämnas på tal om senare
tiders polarexpeditioner. Förslaget om en
sådan väcktes 1875 af Karl Weyprecht efter
hemkomsten från "Tegetthoff"-expeditionen. Som
polarunder-sökningens mål uppställde denne, att
så mångsidigt som möjligt utreda polarregionernas
fysiska natur och där söka lösningen till
för hela jordklotet viktiga vetenskapliga
frågor, företrädesvis de meteorologiska
och magnetiska. En sammanslutning af många
folk skulle möjliggöra en serie af samtidiga
observationer öfver dessa förhållanden. Sedan
flera nationer förklarat sig villiga att
deltaga i företaget, bestämdes på ett antal
polarkonferenser en gemensam plan för
detsamma och de undersökningar, som af de
särskilde deltagarna skulle utföras. 1882–83
bestämdes till det gemensamma observationsåret,
och i sept. förstnämnda år trädde ett antal
af 14 vetenskapliga stationer i verksamhet, af
hvilka 12 voro fördelade på lämpliga platser i de
arktiska trakterna och 2 förlagda till det södra
polarområdet. Endast den holländska expeditionen
lyckades ej uppnå sin station, Dicksons hamn
vid Jenisejs mynning. Alla de öfriga utförde
sitt arbete enligt den uppgjorda planen, några
utsträckte det äfven utöfver den bestämda
tiden. I företaget deltogo Danmark, England,
Finland, Frankrike, Holland, Nord-Amerikas
förenta stater (2 stationer), Norge, Ryssland
(2 stationer), Sverige (med station vid Kap
Thordsen, Spetsbergen under N. Ekholm), Tyskland
(2 stationer) och Österrike. Dock har detta
samarbete aldrig fått hela den betydelse, som
man hoppats, i det observationsmaterialet ännu
ej blifvit gemensamt fullt genomarbetadt. – För
att bilda en centralanstalt för polarforskningen
existerar sedan några år den internationella
polarkommissionen. I samband med en i Mons hållen
kongress samlades 1905 ett antal polarfarare
där och uttalade i en resolution den åsikten,
att en internationell sammanslutning för
polarforskningen borde bildas. Stödd på detta
initiativ, sammankallade belgiska regeringen
i sept. 1906 en internationell polarkongress
till Bruxelles. Denna beslöt att inbjuda
regeringarna i samtliga de länder, som utsändt
polarexpeditioner eller deltagare i andra länders
polarfärder, att utse hvardera 2 representanter
i en internationell sammanslutning. Hittills
ha Belgien, Chile, Danmark, Förenta staterna,
Holland, Italien, Rumänien, Ryssland,
Sverige, Ungern och Österrike officiellt
anslutit sig till denna. Ett förberedande möte
hölls i Bruxelles 1908, det första officiella
sammanträdet i Rom 1913, där till ordförande för
kommande period utsågs ryssen Th. Tjernysjev,
till v. ordf. O. Nordenskjöld (som efter den
förstnämndes död 1914 fungerar som ordförande)
och till sekreterare R. E. Peary. Nästa
sammanträde skall enligt beslut hållas i
Petersburg.
Litteraturen om polarexpeditionerna och
polarforskningen är utomordentligt rik. En
bibliografisk sammanställning af densamma är
gjord af J. Chavanne, "Die literatur über die
polarregionen der erde" (1878). Öfver svenska
polarexpeditioner och deras resultat föreligger
en utförlig bibliografi af J. M. Hulth,
"Swedish arctic and antarctic explorations"
(i Vet. akad:s årsbok, 1910). För Spetsbergen
publicerades en motsvarande redogörelse och
bibliografi af Nathorst, Hulth och De Geer i
"Ymer" 1909. En allmän sydpolarbibliografi,
upptagande 3,225 arbeten, af J. Denucé (1913),
finnes i redogörelsen för polarkommissionens möte
i Rom. Samme författare har 1911 (i Geografiska
sällskapets i Antwerpen "Bulletin") publicerat
en förteckning på polarexpeditioner och deras
deltagare sedan 1800. En kort öfversikt
af de viktigaste polarfärderna med några
litteraturhänvisningar lämnar bl. a. K. Hassert,
"Die polarforschung" (i "Aus natur und
geisteswelt", bd 38, 1907). Allmänna skildringar
af polarnaturen lämnar Otto Nordenskjöld i
"Polarvärlden och dess grannländer" (1909).
O. N-d.
Polarhaf. Se Norra ishafvet och Södra ishafvet.
Polarhöst. Se Polardag.
Polarimëter, fys., instrument, som tjänar
till att uppmäta graden af polarisation
hos ett delvis (ofullständigt) polariseradt
ljus. Sådana instrument ha blifvit konstruerade
af Arago, Brewster, Wild, R. Rubenson m. fl.,
förnämligast för att bestämma polarisationsgraden
hos himlahvalfvets azurblå ljus, som är delvis
polariseradt. E. R.*
Polaris. Se Pelorus och Polstjärnan.
Polarisation (af grek. poléin, vrida; jfr Pol
och Polar), fys. 1. När ljus reflekteras mot en
blank yta, gäller för det reflekterade ljuset
de s. k. reflexionslagarna (se Reflexion). I
dessa lagar anges dock icke, på hvad sätt
intensiteten hos det reflekterade ljuset
ändras i förhållande till det infallande
vid olika infallsvinklar. Naturligt ljus
(t. ex. ljuset från de hvita molnen) förhåller
sig i detta afseende på annat sätt än ljus,
som reflekterats från en spegel. Det ljus, som
erhålles, när naturligt ljus reflekteras mot
en glasplatta, har något mindre intensitet än
det infallande ljuset. Minskningen i intensitet
hos den reflekterade ljusstrålen (r å fig. 1)
är lika stor i alla riktningar, om plattan (mri)
tankes vridas om-
Fig. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
