- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1203-1204

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Krakau, upptogs sedan af kampen mot Tyska
orden, som lagt Pommerellen med Danzig under
sitt välde; han hade samtidigt att strida med
Böhmen och måste se Kujavien stanna i ordens
händer. Hans son Kasimir den store (1333–70)
kom utan strid på tronen, men måste 1335
köpa fred med Böhmen genom att afstå från de
schlesiska furstendömena, hvilka sedan länge
graviterade åt detta rike. I mellanhafvandet
med Tyska orden hade han påfvens understöd,
men måste vid uppgörelsen (i Kalisz 1343)
erkänna dess besittning af Pommerellen mot
Kujaviens återlämnande. Om han därmed måste taga
följderna af P:s genomlefda svaghetsperiod,
utvidgade han sitt rike i sydöst genom att
underlägga sig stora delar af det nuvarande
Galizien och Volynien, bebodda företrädesvis
af lillryssar och invandrade armenier; bytet
kostade honom visserligen en lång kamp med det
rivaliserande Litauen. I det inre bedref han ett
framgångsrikt arbete för rikets enande särskildt
genom rättssedvänjornas utjämning och kodifiering
(statuten i Wislica 1347 och 1368), hvarvid
naturligtvis herremännens råd inhämtades; den
lokala partikularismen, framträdande icke minst
i motsatsen mellan Stor- och Lill-Polen, kunde
dock ingalunda helt nedbrytas. I sitt arbete för
rikets materiella förkofran hade han framför allt
hjälp af de tyske kolonister, som från midten af
1200-talet i väldiga skaror inkallats i landet
(först af kloster, sedan af furstar och stormän)
och som vid sina nyodlingar förstodo använda
långt bättre metoder än P:s egen befolkning,
liksom de grundat de första egentliga städerna i
P. De hade medfört sitt hemlands rätt (särskildt
sådan den utbildats i Magdeburg) och lefvat
under dess hägn, stundom hänskjutande sina
tvister till en rikstysk domstol; denna vana
sökte Kasimir afskaffa genom en organiserad
inhemsk rättskipning för sina tyska undersåtar
(1356). Judarnas rättsliga ställning ordnades
likaså genom särskild lagstiftning (1367),
och armenierna erhöllo under en egen biskop (i
Lemberg sedan 1367) erkänd särställning och fri
religionsutöfning. P:s andliga odling fick en
medelpunkt i det 1364 upprättade universitetet
i Krakau. Kasimir efterträddes i enlighet med
tidigare arfsaftal af sin systerson Ludvig af
Ungern
(1370–82), som framför allt bemödade
sig att skaffa en af sina döttrar, Maria eller
Hedvig, successionen, men måste köpa denna
dyrt af rikets magnater. Genom fördraget i
Káschau (Koszycy) 1374 befriades adeln från
alla extraordinarie pålagor och tillförsäkrades
ersättning för krigstjänst utom rikets gränser;
det var szlachtans första stora frihetsbref. –
P:s författning under nu skildrade period
företer i öfrigt mindre individuella drag
än senare, då adelsväldet nått sin fulla
utbildning; öfverensstämmelsen med västra
Europas förhållanden beror säkerligen ofta på ett
öfver Böhmen förmedladt inflytande. Den latinska
terminologien kan visserligen vara vilseledande
eller svårtolkad; man möter i hvarje fall som
på andra håll adeln under namn af milites,
nobiles, man finner den i hoftjänst och som
läntagare. Furstens makt synes från början
oinskränkt; om hans öfverläggningar (colloquia)
med sina tromän är intet närmare bekant. Vid
riksstyrelsen biträdes han i sitt (städse
växlande) residens af kansler, skattmästare
och palatinus;
som den senare bland annat närmast under
fursten är härens befälhafvare, kallar man
honom också wojewoda ("härförare"). På de
många borgarna med tillhörande slottslän
insätter han ståthållare, som i början kallas
comites, men sedermera castellani. Vid rikets
sammansmältning bibehöllos dessa ämbeten i de
forna delfurstendömena, men de fingo numera
en provinsiell karaktär och förlorade det
mesta af sina befogenheter. Som den centrala
regeringsmaktens organ ("brachium regale")
i vojvodskapen (palatinatus) uppträda från
przemyslidernas tid starosterna, i början en
för hvarje vojvodskap, men senare en för hvarje
slottslän.

Den jagelloniska perioden (1387–1572). Ludvigs
död gaf anledning till svåra tronstridigheter,
under hvilka Sigismund af Brandenburg som Marias
gemål förgäfves gjorde sina anspråk gällande;
i stället blef Hedvig P:s drottning 1384. Med
undanskjutande af Vilhelm af Österrike, som
redan var hennes trolofvade, anordnade de
lillpolske magnaterna hennes giftermål (1386)
med Litauens ännu hedniske storfurste Jagello
(se d. o.), som därvid undfick dopet och mot
bekräftande af adelns privilegier erkändes
som P:s konung. P. och Litauen blefvo sålunda
förenade, men utan gemensamma institutioner och
under fastställande af garantier mot litauiskt
intrång på polskt område (jfr Litauen, historia);
Litauen var f. ö. arfrike, P. förblef valrike,
men den jagelloniska dynastien växte småningom
ihop med landet. Den nye konungen, efter dopet
kallad Vladislav (II, 1386–1434), som
öfverlät Litauens regering åt sin kusin Vitovt,
togs utåt framför allt i anspråk af kampen
mot Tyska orden (från 1409), som i slaget vid
Tannenberg (Grunwald) 1410 led ett svårt nederlag
mot den af tatariska skaror och bömiska soldnärer
förstärkta polsk-litauiska hären. Freden i
Thorn (1411), som återgaf P. Dobrzyń-området,
blef icke varaktig; kriget förnyades 1414 och
1419, ehuru både påfven och kejsaren ingrepo
medlande. Kejsar Sigismunds partiskhet
för orden, som till sist tog sig uttryck
i en skiljedom 1420, förmådde Vladislav att
bl. a. söka stöd i ett förbund med den nordiske
unionskonungen (1419). Mellan vapenskiftena
kämpade parterna med juridisk-litterära
argument både inför den påfliga kurian och inför
kyrkomötet i Konstanz. Freden vid Melnosjön
(1422) betydde för P. ett endast obetydligt
landförvärf, medan Litauen definitivt erhöll
Samogitien. Den polsk-litauiska unionen, till
hvars tryggande aftal ingåtts mellan de båda
rikenas magnater 1401 och 1413, hotades efter
Vitovts död 1430 af litauiska usurpatorer,
och P. inblandades i dessa förvecklingar (se
Litauen, historia). Vladislav efterträddes af
sin son Vladislav III (1434–44), som
dock först 1438 blef myndig; statens ledning
föll i händerna på de världslige och andlige
(företrädesvis lillpolske), magnaterna, bland
hvilka redan tidigare biskopen af Krakau Zbigniew
Oleśnicki framträdt som den betydligaste. Dessa
företrädde en aristokratisk och strängt kyrklig
riktning, mot hvilken en af husitiska idéer
påverkad opposition stod maktlös; den förra
har också gifvit färg åt framställningen hos
tidens inhemske historieskrifvare Długosz,
som stod Oleśnicki nära. Vladislav fick 1440
mottaga anbudet af Ungerns krona, som icke
afvisades trots

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0658.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free