Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det med densamma följande ansvaret att försvara
riket mot turkarna; förhandlingarna med ett
bömiskt parti, som erbjöd hans broder Kasimir
Böhmens krona, hade däremot endast ledt till
obehagliga förvecklingar med kejsar Sigismund
och till inre partisplit. Vladislav begaf sig
till Ungern, där han fick kämpa både mot en
inhemsk rival och mot de otrogne; i P. styrde
som förut magnaterna, som kommo i krigiska
förvecklingar både med tatarerna och med de
schlesiske hertigarna. Sedan Vladislav försvunnit
i slaget vid Varna (1444), framstod hans bror
Kasimir ("Jagiellonczyk"), sedan 1440 Litauens
storfurste, som närmast till tronen, men dennes
val fördröjdes genom polsk-litauiska tvister om
Podolien och Volynien; interregnum varade till
1447 (jfr Kasimir, polska furstar 4). Under
Kasimirs följande regering (1447–92) ingrep
P. (från 1454) i de preussiska förvecklingarna
som de mot Tyska orden upproriska städernas
och riddarnas bundsförvant; "det trettonåriga
kriget" ledde 1466 till freden i Thorn, som
lämnade Kasimir i besittning af Westpreussen
och gaf honom länshöghet öfver det af Tyska
orden behållna Ostpreussen. Den nya provinsen
fick i enlighet med "inkorporationsprivilegiet"
af 1454 en rättslig särställning och häfdade i
det följande särskildt infödsrätten som villkor
för ämbetes innehafvande; landtadeln blef
småningom poloniserad, men i de rika städerna
Danzig, Elbing och Thorn, som tillförsäkrades
vidtgående själfstyrelse, förblef borgerskapet
tyskt. Dessa städer drogo särskildt till sig
spannmålsexporten, den polska adelns förnämsta
näringskälla. Utåt förde Kasimir en vidtsväfvande
dynastipolitik: han lyckades 1471 genomdrifva
sin son Vladislavs val till Böhmens konung,
hvilket förde till krigiska förvecklingar med
dennes rival konung Mattias af Ungern; efter
dennes död 1490 sökte han skaffa sin son Johan
Albrekt (Jan Olbracht) successionen i Ungern,
men i stället utgick Vladislav segerrik ur den
blodiga valkampen. Rivaliteten med Mattias
hade också gjort sig gällande i kampen om
inflytandet i Moldau och Valakiet, som kommit
i vasallförhållande till P.; osmanerna gjorde
dock kraftiga ansatser att själfva underlägga
sig dessa länder. Denna storpolitik kräfde
dryga offer i värnplikt och skatter af adeln,
och denna satte som villkor ett påbyggande af
sina privilegier; epokgörande i detta afseende
blef särskildt konstitutionen i Nieszawa
(1454), tillkommen under det begynnande
preussiska krigets tryck (jfr nedan). Kasimir
efterträddes i P. af Johan Albert (1492–1501),
medan åter Litauen öfvergick till sonen
Alexander, som sedermera också vann P:s krona
(1501–06), men endast genom en handfästning, som
utvidgade senatens myndighet på konungamaktens
bekostnad. Johan Albert sökte framför allt,
delvis under intryck af sin lärares italienaren
Buonacorsis (som humanist kallad Callimachus)
rådslag, att återställa P:s välde öfver Moldau
för att i sammanhang därmed söka bortdrifva
turkarna från Svarta hafvets kust. Hans fälttåg
mot vojvoden Stefan 1497 slutade dock med
härens fullständiga upprifvande, och 1498 bröto
turkarna härjande djupt in i P. I det följande
blef bibehållande af fred med osmanerna en polsk
statsmaxim. Däremot medförde den moskovitiske
storfurstens utvidgningspolitik och
intriger i Litauen ett spändt förhållande till
Ryssland. Fejder förekommo redan på Alexanders
tid, och under dennes bror och efterträdare
Sigismund I ("den gamle", 1506–48) fortsattes
kraftmätningen 1507–08 och 1512–14; Smolensk
kom därvid i ryssarnas händer. Inför faran
af samverkan mellan Ryssland och kejsaren
närmade sig Sigismund den senare; förbundet
i Wien 1515 utlämnade för framtiden Ungern
åt huset Habsburg, men beröfvade Ryssland
och Tyska orden kejsarens stöd. I ett nytt
krig mot orden (1519–25) häfdade P. sin
öfverlägsenhet, och i freden erkändes dess
länshöghet, samtidigt med att ordensområdet
sekulariserades. Den också i Westpreussen hastigt
kring sig gripande lutherska reformationen blef
strängt förföljd. 1526 konsoliderades P:s
statsområde genom inkorporering af Masovien,
som dittills styrts af piastiska länsfurstar;
dess hufvudstad, Warschau (Warszawa), blef
med tiden också P:s. Kriget med Ryssland
uppblossade ånyo 1534, men nytt stillestånd
slöts snart; en tillämnad expedition mot Moldau
1537 omintetgjordes genom den uppbådade adelns
insurrektion (rokosz). Denna sammanhängde med
lågadelns allt skarpare framträdande opposition
mot magnaterna, hvilka gynnats genom kronans
godsafsöndringar, och dess kraf på ökad makt
för den valda landtbådskammaren. Yrkandet på
reduktion af godsen hördes från denna tid allt
oftare, och samtidigt tilltog missnöjet med
den italienskfödda drottningen (Bona Sforza),
som med sin kamarilla beskylldes för slöseri
och korruption. Lågadelns anlopp mot magnaterna
fyllde också Sigismund II Augusts regering
(1548–72), och den framstormande adelsdemokratien
ville samtidigt medge de unierade områdenas
(Litauens, Preussens) privilegieomgärdade
själfstyrelse. De stora förläningarna drabbades
särskildt vid kvartafondens uppläggande
1563: 1/4 af deras årsinkomst afsattes till
värfvande af trupper, som skulle uppehålla
ett ständigt gränsförsvar mot tatarerna. De
nationalistiska unifieringstendenserna vunno i
viss mån seger genom unionsfördraget i Lublin
1569, som gaf P. och Litauen gemensam senat och
riksdag, samtidigt med att de länge omstridda
landskapen Volynien, Podlasien, Podolien och
Kiev införlifvades med den polska rikshalfvan
(jfr Litauen, historia). En närmare förening
var också önskvärd med hänsyn till den från
Ryssland hotande faran och ansvaret för Livlands
skydd. Vid sin underkastelse under litauiska
kronan 1559 och 1561 hade nämligen de livländska
ständerna (och den nye länshertigen i Kurland)
begärt också P:s väpnade beskydd (jfr Livland,
historia). I det nya kriget med Ryssland gick
Polozk förloradt 1563. Samtidigt invecklades
P. som Sveriges fiende i Nordiska sjuårskriget,
men prinsessan Katarinas förmälning med hertig
Johan (1562) lofvade för framtiden vänskapliga
förbindelser. Den inre krisen komplicerades genom
kätteriets (särskildt det reformerta, men också
det arianska) af konungen tolererade utbredning,
och inom klerus inträdde en brytning mellan en
konservativ riktning och en reformatorisk, som
hade en polsk nationalkyrka på sitt program. Den
förra riktningen (företrädd bl. a. af Stanislaus
Hosius) lyckades 1565 genomdrifva ett erkännande
af Tridentinska mötets beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
