Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furst Josef Poniatowski vunno stora framgångar
i Galizien; genom freden i Schönbrunn
(s. å.) utvidgades hertigdömet med hela
"Väst-Galizien" med Krakau. De nationella
förhoppningarna väcktes ånyo 1812 vid Napoleons
brytning med Ryssland; hertigdömets riksdag
bildade en generalkonfederation, som proklamerade
det gamla Polens återställande, men entusiasmen
dämpades i någon mån redan af Napoleons erinran,
att han måste afvärja hvarje attentat mot
Österrikes polska besittningar. Fälttågets utgång
gjorde ryssarna till hertigdömets herrar, men
Preussen anmälde samtidigt sina rättsanspråk,
och på Wienkongressen (1814–15) blef den
polska frågan länge ett tvisteämne. Kejsar
Alexander hade tagit starkt intryck af furst
Adam Czartoryskis (se d. o. 2) planer att
skapa ett konstitutionellt styrdt Stor-Polen,
i personalunion förenadt med Ryssland, men
Preussens, Österrikes och Englands motstånd
tillät endast delvis denna tankes realiserande;
särskildt ovilliga voro dessa makter att lämna
fästningarna Thorn och Krakau i Rysslands
våld. Tvisten löstes genom en kompromiss:
Preussen, som f. ö. hölls skadeslöst på
Sachsens bekostnad, behöll provinsen Posen
och Westpreussen med Thorn; Krakau blef (till
1847) en själfständig republik, som dock
ställdes under delningsmakternas kontroll;
den återstående delen af hertigdömet Warschau
lades under Alexanders spira såsom konungariket
P. ("Kongress-Polen"), som tillförsäkrades en
konstitution. Denna (oktrojerad af Alexander
27 nov. 1815) gaf riket en på två kamrar
delad riksdag och en inhemsk rådkammare,
polskt statsspråk samt inhemsk militär och
civil administration. Kejsaren efterlefde
i början lojalt denna författning, och
riksdagen sammanträdde 1818, 1820 och 1825;
den särskildt 1820 kraftigt framträdande
oppositionen väckte dock hans ovilja. Denna
underblåstes af hans vid ståthållarens sida
insatte särskilde troman Novosiltsev (se d. o.),
som i det uppspirande hemliga ordensväsendet
(förgreningar af frimureriet) fann ett rikt ämne
för denuntiationer. Storfurst Konstantin styrde
med hård hand den polska militären och bidrog
ej till dynastiens popularitet. En sträng räfst
började 1822 mot den af major Lukasinski ledda
nationellt revolutionära propagandan, som spridt
sig särskildt inom armén. Landets i början svaga
ekonomiska ställning förbättrades väsentligen,
sedan den hänsynslöst energiske furst X. Lubecki
blifvit finansminister (1821). Den af Alexander
i början gynnade planen att med "konungariket"
förena Rysslands öfriga polska (litauiska)
besittningar kom aldrig till utförande, emedan
den stötte de ledande kretsarna i kejsardömet;
besvikelsen häröfver var hos polackerna djup
och bitter. Förhållandet mellan dessa och
Alexander var mot slutet af hans regering
kyligt; 1825 upphäfde han offentligheten vid
riksdagens förhandlingar och tillgrep i strid
med författningen äfven andra repressiva
åtgärder. Hans efterträdare kejsar Nikolaus
I lofvade att regera konstitutionellt,
men aflade sin kröningsed först 1829 och
sammankallade riksdagen först 1830. Ehuru
han för öfrigt bemödade sig att bli populär,
stötte han polackerna genom att inleda en
russificeringspolitik i Litauen; å andra sidan
blef han själf missnöjd med det lama sätt, på
hvilket en anbefalld räfst med den nationellt
revolutionära propagandan bedrefs af en polsk
riksrätt (1827–28). Denna propaganda fullföljdes
alltjämt, från 1828 särskildt af P. Wysocki,
och en revolutionär kupp förbereddes redan under
det rysk-turkiska kriget.
Upproret 1830–31. Den polska nationen efter
1832. Först julirevolutionens utbrott i Frankrike
blef dock signalen till en polsk resning. Efter
ett öfverfall på storfurst Konstantins
palats (29 nov. 1830) utrymde denne Warschau,
lämnande den polska hären till de sammansvurnes
disposition. En målmedveten organisation af
upproret försvårades dock af partitvister:
de mer moderate under ledning af Czartoryski,
Lubecki och den till "diktator" upphöjde general
Chłopicki önskade försoning med kejsaren på
grundval af en författningsrevision, de radikale
med historikern J. Lelewel i spetsen syftade
till en oafhängig demokratisk republik. Makten
gled ur Chłopickis händer, och riksdagen
dekreterade (25 jan. 1831) dynastiens afsättning;
en "nationalregering" tillsattes i stället
(Czartoryski, Lelewel m. fl.) vid den ständigt
samlade riksdagens sida. Försök att anknyta
förbindelser med olika europeiska regeringar
(äfven Sveriges) medförde inga påtagliga resultat
och mötte på sina håll ett snäft afvisande (så
i Sverige); den europeiska liberalismens varma
sympatier för "frihetens sak" hade endast en
viss moralisk betydelse. Ryska trupper inryckte
i P. (febr. 1831) under Diebitschs befäl och
segrade trots tappert motstånd vid Grochow,
men försummade att utnyttja segern; de polska
stridskrafterna reorganiserades af general
Skrzynecki och vunno i det följande flera
framgångar. Upproret spred sig till Litauen
och Volynien, men koleran förlamade en tid
arméernas rörelser; i maj segrade ryssarna
vid Ostrolenka, men icke afgörande. Diebitsch
(död i koleran) efterträddes af Paskievitj,
som öfvergick Weichsel nedanför Warschau. Då
Skrzynecki förhöll sig overksam, anordnade
riksdagen en räfst, som ledde till hans
afsättning, men samtidigt skadade disciplinen
inom den redan af partianda genomsyrade
hären. Anarkiska uppträden i Warschau, blodsdåd
mot "förrädare" och "aristokrater" (aug. 1831)
ökade förvirringen; nationalregeringen måste
vika för "diktatorn" Krukowiecki. Hären,
som ställdes under Dembinskis, senare under
Malachowskis öfverbefäl, kunde ej hindra
hufvudstadens inneslutning af öfverlägsna
ryska stridskrafter. Warschau stormades
och kapitulerade (7 sept.); fästningarna
Modlin och Zamosc föllo kort därpå (i
okt.); upproret var krossadt. Den utfärdade
amnestien utmärktes framför allt genom de
många kategorier, som undantogos från den
kejserliga nåden. P:s författning omdanades genom
"det organiska statutet" af 26 febr. 1832:
den polska riksdagen och den särskilda polska
arméorganisationen slopades, rysk inflyttning
i landet underlättades, domarnas afsättlighet
stadgades uttryckligen, men "konungariket"
behöll f. ö. särskild förvaltning och polskt
statsspråk. Dessa medgifvanden, gjorda under
påtryckning af västmakterna, blefvo dock i
mycket en död bokstaf. Den nye ståthållaren
Paskievitj med sitt "administrationsråd" började
en hårdhändt repressionspolitik, som gick ut
särskildt öfver kyrka och undervisningsväsen;
det ryska språket gynnades alltmer metodiskt. De
polske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
