- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1235-1236

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poliklinik. Se Klinik - Polinja, ry. Se Polynja - Poliomyelit, med. - Polis, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Poliklinik. Se Klinik.

Polinja, ry. Se Polynja.

Poliomyelit (af grek. polio’s, grå, och myelo’s,
märg), med., inflammation i ryggmärgens grå
substans. Viktigast är den akuta, till framhornen
lokaliserade poliomyeliten, som företrädesvis
uppträder hos barn. Se Barnförlamning. G. H.

Polis, jur., är dels den form af politi (se
d. o.), som afser offentlig maktanvändning
mot enskilda, vare sig genom direkta
verksamhetsanordningar eller i form af
öfvervakande af gifna föreskrifters efterlefnad,
dels beteckning för de organ, hvilka härvid
äro verksamma; i ena fallet kan talas om
polisförvaltning och polisverksamhet, i det
andra om polismyndighet och polispersonal.

Polisverksamheten är dels preventiv, dels
repressiv; den förra åsyftar förebyggande
af vissa faror, som genom privatverksamhet
eller privatsamfärdsel kunna uppstå, den senare
upphäfvande af redan uppkommen sådan fara; från
den repressiva polisverksamhet, hvars viktigaste
maktmedel äro varning, viten och böter samt
i vissa fall internering och tvångsarbete,
bör väl skiljas den straffande verksamhet, som
domstolarna utöfva på grund af handlingar, hvilka
karakteriserats ej blott som polisförseelser,
utan som brott. Principen för polisverksamhetens
maktanvändning är den, att polismyndigheten har
rättslig frihet att vidtaga alla nödiga åtgärder,
som ej äro lagligen förbjudna, d. v. s. för
att en viss polisåtgärd skall vara rättsenlig,
fordras ej, att för densamma kan åberopas visst
lagrum, hvilket ger polismyndigheten rätt till
dess företagande, utan det är tillräckligt, att
behof af åtgärden föreligger och att densamma
ej kommer i strid med möjligen gifna förbud för
dylika åtgärder i särskilda fall. Gränsen för
polisverksamhetens frihet gentemot de enskilde
betecknas i regel af det moderna samhällets
förbud mot inträngande i privatlifvet inom
hus och hem (privatbostadens helgd) och mot
hindrande af de enskildes rörelsefrihet (den
individuella friheten), såvida ej på grund af
särskilda omständigheter viss polisåtgärd af
dylikt slag är uttryckligen medgifven eller rent
af föreskrifven – här gäller alltså en mot den
eljest vanliga motsatt princip. Den preventiva
polisverksamhetens hufvudsakliga maktmedel
utgöras dels af polisanordningar, hvilka
kunna bestå såväl i enskilda förelägganden,
återkallelser eller befallningar som i allmänna
påbud, förbud och stadgar, de senare ofta
gifna under medverkan af kommunala myndigheter,
dels af polistillåtelser eller polistillstånd,
hvarigenom efter anmälan eller ansökan vissa
administrativa hinder för utöfvande af en eljest
privaträttsligt medgifven eller möjlig verksamhet
undanröjas. Den repressiva polisverksamheten
åter är af två slag, nämligen dels den, som, på
sätt ofvan sagts, afser att reagera mot begångna
polisförseelser genom straffliknande åtgärder,
dels den, som genom användande af yttre våld,
medelst vare sig polismakten eller eventuellt
äfven militärmakten, eller genom tvångsutförande
på vederbörandes bekostnad åvägabringar direkt
förverkligande af gjorda polisanordningar,
som icke frivilligt åtlydts.

Med afseende åter på sitt föremål är
polisverksamheten, såväl den repressiva som
den preventiva, antingen masspoliti eller
individualpoliti. Den förra
förutsätter en pågående eller som möjlig tänkt
samverkan af flera individer, hvilka dock härvid
framträda allenast som osjälfständiga delar af
massan och därför heller icke som individer
bli föremål för polisverksamheten i fråga;
den senare afser tvärtom viss individ, vare
sig rent personligt eller som för visst företag
ansvarig. För masspolitien saknar i följd häraf
den begränsning af polismakten, som eljest
förefinnes med hänsyn till den individuella
friheten, all betydelse i trots däraf,
att masspolitianordningar naturligen medföra
verkningar äfven för individerna, nämligen för
så vidt de begagnat eller vilja begagna sin
frihet på det sätt, att de ingå i den massa, för
hvilken anordningarna gälla. Efter sitt syfte
slutligen är polisverksamheten antingen som
kriminalpolis (kriminalpoliti) af förberedande
natur och ett moment i straffprocessen,
då den afser uppspårande och utredande af
begångna lagöfverträdelser och brott, hvilka
höra under domstols behandling, eller som
administrativpolis (administrativpoliti)
själfständig och fristående, då den afser
öfvervakande af allmän ordning och säkerhet
eller af gällande föreskrifter inom de särskilda
politigrenarna. Administrativpolisen är inom
städerna vida mera omfattande och oafbrutet
verksam än på landet, hvilket sammanhänger
med polisorganisationens olikhet i stad och
på landet; men i hufvudsak ha landtpolisen
och stadspolisen samma uppgifter inom både
administrativ- och kriminalpolitien.

Polismyndighets ställning tillkommer vanligen
ett flertal olika förvaltningsorgan. Enligt
svensk rätt äro högsta polismyndighet
konungens befallningshafvande i länen och
öfverståthållarämbetet för polisärenden
i Stockholm, hvilka till sitt biträde ha,
de förre kronofogdar, länsmän, fjärdingsmän
och extra polismän på landet samt magistrater
eller särskildt organiserade polismyndigheter
i städerna med dem underlydande polispersonal,
det senare åter polispersonalen i Stockholm. I
inskränkt mening kan som polismyndighet
betecknas hvarje myndighet, hvilken har
rätt att själf besluta om polisanordningar
och polistillåtelser, under det att öfriga
med polismakt utrustade personer endast äro
polismän. Högre polismän, särskildt sådana, som
kunna utöfva polismyndighet, tillsättas vanligen,
liksom borgmästare i städerna, af K. M:t,
oaktadt de väsentligen äro verksamma inom och
för en viss kommun. Polismyndigheterna skola i
åtskilliga fall, t. ex. beträffande hälsovård,
brand- och byggnadsväsen m. m., på lagbestämdt
sätt samverka med de kommunala myndigheter,
hvilka det åligger att utöfva viss uppsikt öfver
verksamheten på dessa områden. Kostnaderna
för polisväsendet falla till största delen
på kommunerna; särskildt gäller detta om
städerna, där hela polisorganisationen
är en kommunal angelägenhet, hvaremot på
landet detta endast delvis är händelsen,
t. ex. beträffande fjärdingsmanssysslan, som är
ett s. k. menighetsbestyr.

Hvad särskildt städerna angår, är deras
polisorganisation ganska växlande. I regel är
magistraten eller stadens särskilda styrelse
tillika polismyndighet, hvarvid borgmästaren
eller stadsstyrelsens ordförande har närmaste
tillsyn öfver stadens särskildt anställda
polisstyrka; därjämte utöfvas stundom
hälsopolisen af särskild polisman. Jämte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:34 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free