Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polybios - Polybios' nyckel. Se Optisk telegraf - Polyborini, Falkgamar, Gamfalkar, zool. - Polyborus, zool. Se Polyborini - Polycarpicæ, bot. Se Ranales - Polycarpus - Polychætæ, zool. Se Ringmaskar - Polycyklisk, bot. Se Pleiocyklisk - Polycystis, bot. Se Blomning 2 - Polycytemi, med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtoendefulla uppdraget att resa omkring
till de grekiska städerna för att bilägga
stridigheterna och förlika sinnena med sakernas
nya ordning. En mängd åt honom egnade ärestoder
och andra hedersbevisningar buro vittne om det
tillfredsställande sätt, hvarpå han vetat lösa
denna svåra uppgift. Den återstående delen af
sitt lif egnade han åt fullbordandet af sitt
stora historiska verk, för hvilket ändamål
han vistades dels i Rom, dels på vidsträckta
resor. Efter dess afslutning återvände han till
sitt fädernesland. – Hans i 40 böcker affattade
historiska verk (Historiai) är en romersk
historia, för så vidt som Rom och den romerska
politiken äro dess medelpunkt, men det är tillika
en allmän världshistoria, för så vidt som det
omfattar just den tid, under hvilken den romerska
staten utvecklade sig till ett världsvälde,
samt med uppmärksamhet följer tilldragelser
och förhållanden inom alla de stater, med
hvilka Rom genom sina eröfringskrig kom i
beröring. Sedan de båda första böckerna redogjort
för första puniska kriget och de närmast följande
tilldragelserna i Afrika och Grekland, ge de 38
öfriga en utförlig synkronistisk framställning
af den märkvärdiga tidrymden 220–146 f. Kr.,
då Rom grundlade sitt välde kring Medelhafvets
alla kuster. P. betecknar själf sitt verk som
pragmatisk historia. Det är skrifvet i främsta
rummet för hans egna grekiska landsmän, hvilka
han genom att framhålla exempel af romar-dygd
och det romerska statsskickets öfverlägsna
förträfflighet bjuder till att försona med deras
hårda öde. Hvilande på sorgfällig källforskning
och grundlig kännedom om politiska och militära
förhållanden, eger detta arbete stort historiskt
värde och har äfven varit flitigt rådfrågadt af
senare författare, bl. a. Livius. Helt och hållet
upptagen af det sakliga intresset, har P. föga
vinnlagt sig om framställningens behag. Hans stil
är tung, saftlös och tröttande. Af arbetets 40
böcker finnas de fem första fullständigt i behåll
och af de öfriga fragment, men dessa mycket
betydliga. De bästa upplagorna af P:s historia
äro utgifna af Schweighäuser (1789-95), Bekker
(1844), Dübner (med lat. öfv. 1859), Dindorf
(1866-68), Hultsch (1867–71), Büttner-Wobst
(1882-1904; 2:a uppl. 1905). De fem första
böckerna finnas i svensk öfversättning af
P. J. Emanuelsson (1833-34). – Se Cuntz,
"P. und sein werk" (1902).
A.M.A.
Polybios nyckel. Se Optisk telegraf.
Polyborini, Falkgamar, Gamfalkar, zool., bilda en
underfamilj inom de falkartade fåglarnas familj
(Falconidæ och ordn. Falconiformes). öfvernäbben
saknar den för de egentliga falkarna
utmärkande tandlika fliken. Tyglarna äro
borstbetäckta. Vingarna räcka utom midten af
stjärten, som är rundad. Tarserna äro nakna och
ha framtill nätlikt fördelad hud. Yttertån är
icke vändbar, och baktåns klo är lika stor som
mellan-tåns. Underfamiljen omfattar omkr. 15
arter, fördelade på 4 släkten, och är utbredd i
Sy d-Amerika, på Falklandsöarna samt i mellersta
och södra Afrika. Dithörande fåglar hålla sig
med förkärlek i människans grannskap tilLoch
med vid och mellan boningshusen, förtära allt
ätbart, som de komma öfver, äfven frukter, bli
skadliga genom att de bortröfva smärre husdjur,
men göra äfven nytta, i det att de äta döda djur
och allehanda afskräden. Falkgamarnas lynne synes vara en
blandning af oförarglighet och fräckhet,
sällskapslust och ofördragsamhet. Särskildt
bli de obehagliga genom sitt ofta upprepade
genomträngande skri. På marken röra de sig
utan svårighet, med af-mätta steg, och deras
flykt kan vara snabb.
– Gamfalksläktet, Polyborus, har tjock näbb, näsborrarna
högt belägna och snedställda samt tämligen höga
ben. Caranchon, P. tharus, är ofvan svartbrun,
med hvita tvärstrimmor. Fjädrarna på hufvudets
öfre och bakre del äro brunsvarta och kunna
resas upp till en tofs. Längden stiger till 70
cm. och vingbredden till 125. Arten har stor
utbredning i Syd-Amerika och tillhör slättlandet,
stäpperna och sumpmarkerna. Hannen och honan
hålla troget ihop året om. Då fågeln skriker,
lägger han hufvudet tillbaka mot ryggen.
C. R. S. (G. G.)
Polyborus, zool. Se Polyborini.
Polycarpicæ, bot. Se Ranales.
Polycarpus, en af de apostoliske fäderna,
biskop af Smyrna, led i sin ålderdom martyrdöden
sannolikt 155 eller 156. Enligt hans lärjunge
Irenæus försäkran, umgicks P. i sin ungdom
med apostlarna och Herrens lärjungar. Af
P. är bevaradt ett till församlingen i
Philippi ställdt bref, som är fylldt af
förmaningar till en kristlig vandel. Andra
bref ha gått förlorade. Hans dag är 26 jan.
G. A–n.
Polychætæ, zool. Se Ringmaskar.
Polycyklisk, bot. Se Pleiocyklisk.
Polycystis, bot. Se Blomning 2.
Polycytemi (af grek. polys, mycken, cyte,
blåsa, cell, och haima, blod), med., kallas
det sjukliga tillstånd, i hvilket blodet per
volymenhet innehåller ett större antal röda
blodkroppar än normalt. Under det att det normala
antalet röda blodkroppar per kbmm. är omkr. 5
mill., växlar det vid dessa tillfällen mellan
6 och 13 mill. per kbmm. Ofta är denna ökning
af de röda blodkropparnas antal äfven förenad
med en verklig ökning af hela blodmängden till
2-3 ggr det normala, sålunda en verklig plethora
(se d. o.). Polycytemien, eller den patologiska
blodfullheten, kan således sägas vara en direkt
motsats till anemien eller blodbristen (se
d. o.). Den är antingen symtomatisk, åtföljande
andra sjukdomar, såsom cirkulationsrubbningar vid
hjärtfel, vissa slags förgiftningar, med koloxid,
fosfor, arsenik m. fl., eller ock framträder den
som idiopatisk, d. v. s. som ett själfständigt
sjukdomssymtom. Polycytemien som sjukdomsbegrepp
är först beskrifven af fransmannen Yaquez 1892
och kallas äfven Vaquez’ sjukdom. Patienterna
förete utom den ofvan nämnda ökade blodmängden
en del andra objektiva och subjektiva symtom,
direkt orsakade af denna, såsom en starkt
rosafärgad ansiktshud, purpurröda läppar och
slemhinnor samt ofta nog en förstorad mjälte,
och besväras af en del allmänsymtom, svindel,
hufvud värk, öronsusningar, sömnighet och allmän
trötthet. Vanligen finnes ock ökad benägenhet
för blödningar från näsa och digestionskanal
(hemorrojder etc.). De sjuke visa till skillnad
från det äldre sjukdomsbegreppet plethora
ingalunda tecken till s. k. öfvernutrition
(fettbildning etc.), utan i stället ofta
afmagring. Icke sällan lida de samtidigt af
tuberkulos. Sjukdomen har visat sig bero på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
