Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polykleitos - "Polyklets kanon". Se Polykleitos - Polykoniska projektioner. Se Kartprojektion, sp. 1175 - Polykotyledoner, bot. - Polykras, miner. - Polykrates - Polykroit, miner. Se Cordierit - Polykrom - Polykromi (se Polykrom), konsthist. - Polykromoskop, fot. - Polylemma, log.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en yngling, som knyter en bindel om hufvudet. De
bästa efterbildningarna (i marmor; jfr bild å pl
III till art. Bildhuggarkonst) finnas i Aten och
Madrid, den bästa efterbildningen af figurens
hufvud i Dresden. Statyer af P. synas äfven
utgöra förebilder för en gossestaty i Dresden,
en efeb i British museum, Den sårade amasonen
i Berlin och i Vatikanen, Gosse, som slår olja
öfver sin kropp (i en engelsk privatsamling)
m. fl. För Heras tempel i Argos utförde P. år 420
i guld och elfenben en kolossal sittande staty
af gudinnan. Att döma af nyligen utgräfda rester
af templet synes det troligt, att P. utfört
gafvelgrupperna därstädes. Hans Heratyp går igen
i flera byster fram till Hera Farnese (Neapel)
och Hera Ludovisi (Rom; se afbildningar af
bägge i art. Hera, fig. 2 o. 3 – den sistnämnda
har dock en modernare romersk karaktär). – P:s
figurer prisades för sin rytm och elasticitet
i hållningen; de hvila på ena benet, medan det
andra, lätt krökt, framskjutes eller följer
efter i steget. Som stil- och typskapare
blef P. af stor betydelse. Jfr P. Paris,
"Polyclète" (Paris, 1895), Makler, "Polyklet
und seine schule" (Aten, 1902), och H. Brising,
"Klassiska bilder" (1910). – Polykleitos
d. y., skulptör och arkitekt, var verksam i
Argos under förra hälften af 300-talet. Han
byggde teater och "tholos" (rundbyggnad)
i Epidauros. Bland hans bildverk nämnas
bl. a. en grupp af Apollo samt Artemis och Leto.
C. R. N.*
"Polyklets ka’non". Se Polykleitos.
Polykoniska projektioner. Se Kartprojektion,
sp. 1175.
Polykotyledõner (af grek. poly’s, mången,
och koty’le, sugvårta), bot., en numera ej
bruklig benämning på de barrträd, som gro med
flera hjärtblad (gran, tall, lärkträd, ceder
m. fl.). G. L-m.
Polykräs (af grek. poly’s, mången, och
krafsis, blandning), miner., ett mindre allmänt
tantalo-niobat från Hiterö i Norge och Slättåkra
i Småland. Polykrasen har sitt namn af de
många sällsynta beståndsdelar, som ingå däri.
Ant. Sj.*
Poly’krates (grek. no^v^årrjg, lat. Polycrätes),
forngrekisk envåldshärskare på ön Samos,
där han med våld satt sig i besittning af
högsta makten (år 532; enligt annan beräkning
tidigare). Stödjande sig på en värfvad utländsk
krigsmakt, förde han en kraftfull, men godtycklig
styrelse. Med tillhjälp af en stark flotta
beskattade han sjöfarten i Arkipelagen samt
underlade sig kringliggande öar och kuststäder,
så att Samos blef medelpunkten i ett mäktigt
joniskt örike. De från detta inflytande
rika tillgångarna använde P. till att föra
ett glänsande hof, vid hvilket bland andra
skalderna Anakreon och Ibykos vistades. Med
samtidens mäktigaste härskare, Kambyses i
Persien och Amasis i Egypten, inledde han
vänskapsförbindelse och hado i alla sina företag
en nästan exempellös framgång. Enligt en sägen
skall Amasis ha uppmanat honom att frivilligt
offra det dyrbaraste han egde för att blidka
"gudarnas afund", och P. kastade en synnerligen
dyrbar sigillring i hafvet. Men några dagar
senare återfanns denna i en fångad fisk, och vid
underrättelsen därom uppsade Amasis vänskapen
med P., som han nu ansåg ohjälpligt hemfallen
åt fördärfvet. Ej långt därefter blef han af
den persiske satrapen Oroites
lockad öfver till Magnesia och korsfäst
där. P:s historia är föremål för
Schillers dikt "Der ring des Polykrates".
A. M. A.
Polykroit, miner. Se C o r d i e r i t.
Polykrom (af grek. poly’s, mången, och chrõma,
färg), mångfärgad, färgrik.
Polykromi (se Polykrom), färgrikedom,
färgväxling; konsthist., färgläggning af
arkitekturens och skulpturens alster. Bruket
att måla byggnads-och skulpturverk träffas
i den förklassiska konsten hos egypter och
assyrer, i den grekisk-klassiska konsten,
under medeltiden samt, till någon del, under
renässansen. - De grekiska marmortemplen voro
delvis färgade. Särskildt var inom den doriska
stilen en god del af ornamentiken målad,
hvarjämte färgen tjänade till att framhålla
relief-orneringen. Äfven marmorstoderna
voro ofta åtminstone delvis målade, så att
t. ex. de nakna partierna haft en annan ton
än draperierna, att sömmar eller bårder på
dräkterna samt vapen, smycken o. d. framhållits
särskildt medelst färg eller förgyllning. På
de små statyetter och grupper af bränd lera,
som anträffats i grafvarna, t. ex. vid Tanagra
i Beotien, äro färgspåren fullt tydliga. -
Inom den äldre medeltidsarkitekturen togs
polykromien i ’vidsträckt grad i anspråk. De
ansenligare romanska kyrkorna voro i regel
fullständigt målade innantill. Inom gotiken
var detta ej i samma omfattning fallet, då
en tillräcklig färgverkan åstadkoms genom de
brokiga glasfönstren. Dock saknas ej heller här
färgade innerdelar. Som exempel på polykromi
inom medeltidsskulpturen behöfva vi endast
erinra om de brokiga altarskåpsbilderna, som
äfven i Sverige bibehållits i stor myckenhet. Ej
blott trä-, utan äfven stenbilder målades och
förgylldes, det gäller gotikens kyrkportaler
med deras rikedom på statyer och reliefer,
och det gäller sådana verk som Claus Sluters
Kalvariegrupp och de porträttstatyer af franska
konungar och prinsessor, som utfördes under
1300-talet. - Äfven den tidigare renässansen
visar stark benägenhet för färger. Synnerligen
märklig är ur denna synpunkt 1400-talets
italienska porträttskulptur med sin fullt
naturalistiska framställning af personligheternas
hy, hår, dräkt, smycken o. s. v. Som material
användes härvid trä, vax och papier-maché. Äfven
italienska madonnabilder och altargrupper
målades i granna färger - i Spanien var en
ibland afskräckande realistisk färggifning af
kyrkliga bilder mycket vanlig. Altaruppsatser
liksom grafmonument höllos i Italien under
1400-talet gärna i olika material, t. ex. brons
i förening med marmor i flera färger, men
med högrenässansen försvinna färgerna från
skulpturen. I norra Italien holl man sedan
gammalt byggnadernas yttre i lifliga färger,
likaså i södra Tyskland, och man prydde gärna
ytorna med ornamental, ofta också med figural
målning. - I våra dagar har man åter försökt sig
både med mångfärgad arkitektur och skulptur (jfr
Bildhuggarkonst sp. 372). - Inom den kera-miska
konstslöjden nyttjas polykrom som motsats till
den enfärgade eller s. k. camaleu-dekora-tionen.
Upk.*
Polykromoskõp, fot., dets. som kromoskop. Se F
o t o g r a f i, sp. 1002-03.
Polyle’mma (af grek. poly’s, mången, och lemma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
