Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polysyntetisk - Polysyntetiska språk l. Införlivande (inkorporerande) språk - Polysyntetisk tvilling, krist. - Polyteism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1315
Polysyntetiska språk-Polyteism
1316
syntetisk tvillingkristall. Se Poly-syntetisk
tvilling.
Polysyntetiska språk (af grek. poly’s, mycken,
och sy’nthetos, sammansatt) 1. Införlifvande
(inkorporerande) språk, namn på sådana språk,
som icke ega någon formell skillnad mellan
olika grammatiska kategorier - de sakna
således t. ex. formellt skilda ordklasser
-, d. v. s. uttrycka ej olika grammatiska
förhållanden medelst ordformer, utan genom
lexikaliska och syntaktiska medel. De
polysyntetiska språken ega visserligen
två klasser af s. k. rötter, nämligen för
begrepps-och relationsbeteckningar. Men detta
material använda de - till skillnad från de
prefigerande och suffigerande (agglutinerande)
språken - på det sätt, att de rötter, som
beteckna begrepp (predikativa), modifieras
och determineras till sin betydelse genom
inskjutande eller införlifvande ("infigering")
af andra rotelement antingen af samma slag eller
af sådana, som beteckna relation (demonstrativa
rötter). Alla som vi efter våra grammatikaliska
begrepp kalla satsdelar (subjekt, objekt, olika
slags adverbial o. s. v.) sammansättas med eller
upptagas uti verbet eller den rot, som uttrycker
predikat. Sålunda kan en (verbal-)rot genom
detta införlifvande af de öfriga satsdelarna
antaga snart sagdt ett oändligt antal former,
d. v. s. lika många former, som det kan tänkas
satser, i hvilka samma begrepps rot ingår. På
detta sätt erhålla alla de polysyntetiska
språkens beståndsdelar verbal karaktär, så
att ej blott nomina, utan äfven adverb och
prepositioner o. s. v. konjugeras. Ett sådant
begrepp som "hem" skulle uttryckas så, att det,
ordagrannare öfversatt, egentligen skulle betyda
"de lefva där" eller "där de lefva". Hvarje
beståndsdel i ett sålunda uppkommet satsord - ty
verbet med sina införlifvade delar framställer
en sats - har hvar sin bestämda modifierande
betydelse. För en mängd dylika biomständigheter
eller modifikationer af ett begrepp ha de
polysyntetiska språken rika uttrycksmedel,
medan de ibland sakna uttryck för de enklare
allmänna begreppen. Så t. ex. är begreppet
"kärlek" utan en person eller sak, hvarpå den
är riktad, i allmänhet en otänkbarhet; likaledes
kunna uttryck saknas för "broder" och "syster",
under det att beteckningar för äldre och yngre
broder eller syster finnas. Ett folk, chiquitos
i Syd-Amerika, säges sakna talbegrepp. Liksom
våra språk ega sådana grammatiska kategorier
som genus, d. v. s. förmåga att formellt
skilja olika kön, så ega vissa polysyntetiska
språk förmåga att genom införlifvande skilja
t. ex. mellan lefvande och liflösa föremål. -
Som ett belysande exempel på dessa språks tungt
invecklade byggnad kan grönländskan tjäna (jfr
Thalbitzer, "A phonetical study of the eskimo
lan-guage", 1904, och Finck, "Die haupttypen
des sprachbaues", s. 31 ff., 1909). - De
polysyntetiska språken talas företrädesvis af
den grupp af de slät-håriga raserna, som man
kallar den amerikanska 1. indianrasen. Om de
amerikanska språkens hufvudgrupper se A m e r
i k a n s k a s p r å k. K. F. J.
Polysyntëtisk tvilling, krist. Om
tvillingbildningen fortskrider på det sätt,
att till den andra af en tvillings båda
tvillingindivider lägger sig en tredje tvilling
i samma ställning som den första, till denna en
fjärde i samma ställning som den andra
o. s. v., alltjämt med bibehållen parallellism
emellan sammanväxningsytorna, uppkommer hvad
mankallat en tvillingstock 1. polysyntetisk
tvilling. Om härvid de olika tvillingindividerna
bli ytterligt tunna, bladliknande, komma deras
inåt- och ut-åtspringande vinklar att te sig
som fina, parallella streck, ett fenomen,
som, särskildt tydligt hos plagioklaser,
kallats polysyntetisk tvillingstreck-ning.
A. Hng.
Polytei’sm (af grek. poly’s, mången, och theo’s,
gud), samtidig dyrkan af flera gudar, den
vanligaste formen af hednisk religion. Polyteism
är dock icke det första eller lägsta stadiet
af religion, hvilket snarare får betecknas
som polydemonism (dyrkan af många demoner
eller andar), animism (själadyrkan) eller
vitalism (religiöst förhållande till naturens
lifskrafter). Om gudar kan egentligen först
talas, då dessa öfvernaturliga varelser uppfattas
som personliga och åtnjuta en viss kult,
genom hvilken människorna ställa sig i vänligt
förhållande till vederbörande gudomlighet eller
upprätta ett förbund med denna. Denna gud har då
ofta karaktär af lokalgud, härskare och skyddare
af en viss lokalitet, en stad med dess omnejd,
en bördig och odlad trakt, ett landskap (så den
semitiska Baal hos olika stammar i västra Asien);
eller man dyrkar (särskildt hos de europeiske
indogermanerna) jämte lokalguden äfven en rad af
särgudar (ty. sondergötter, enligt H. Usener),
gudomligheter, som representera olika processer
och funktioner i naturen och människolifvet. På
så vis bildas redan en sorts polyteism; men
den egentliga kulten gäller mest lokalguden
eller skyddsguden för den enskilda stammen
(monolatri), t. ex. kulten i en forngrekisk
stad eller (som i den forn-indiska religionen)
man anropar, vid hvarje kultisk handling, en
enskild gud (henoteism; relativ monoteism). En
egentlig kultisk polyteism uppkommer först,
då en kombination, antingen-politisk eller
prästerlig-teologisk, hopsätter gudarna
till ett panteon, som utarbetas vidare af
diktningen eller af lärda mytografer och
genealoger. Exempel på dylika kombinationer
äro babyloner-nas och egypternas panteon, som
till att börja med var resultat af en politisk
sammansmältning af enskilda stammar och distrikt
samt dessas gudar, men snart under prästerlig
vård ordnades i tria-der eller enneader (grupper
af 3 och 9 gudar) eller i familjer. Den senare
principen ligger till grund för ordnandet af
det grekiska panteon, särskildt i den form, som
detta erhöll genom den ho-meriska diktningen. De
äldre gudarna betraktas här som barn af Kronos,
de yngre som barn af Zeus och Hera, ehuru dessa
båda gudomligheter ursprungligen voro oberoende
af hvarandra, och Zeus enligt andra traditioner
var gift med Dione eller andra gudinnor. På
samma sätt var det romerska panteon ordnadt,
och här, som i Babylon, ställdes det i samband
med de astronomiska storheterna (solen, månen och
planeterna), en metod, som alltmer vann framgång
i de mytologiska spekulationerna och samlade de
spridda gudomlighe-terna till en lagbunden enhet
eller totalitet, hvars gemensamma vilja tyddes
genom astrologien. Därigenom och öfver hufvud
genom utvecklingen af ett enhetligt naturbegrepp,
genom bildandet af stora politiska enheter och
genom en filosofisk universa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
