- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1327-1328

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

senare af germanska stammar (rugier,
turcilinger). Omkr. år 500 invandrade slaver,
nämligen vendiska folk, som själfva kallade
landet Pomore (d. v. s. det vid hafvet belägna),
men å andra sidan gåfvo anledning till, att
nordborna kallade det Vendland (Venden). Långt
bort i tiden nämnas i dessa trakter blomstrande
handelsplatser, såsom Julin (sagans Vineta)
på ön Wollin. Kristendomen kom till P. redan på
800-talet, men först biskop Otto af Bamberg
(två missionsresor 1124 och 1128) stadgade dess
välde. Tidigare en del af det stora vendiska
konungariket, fick P. med Svantibor, år 1062,
egna furstar. Vid hans död (1107) fingo de
bägge äldre sönerna landet i väster, Slavien
l. Pommern i egentlig mening (landet emellan
Peene och Persante), de bägge yngre den östra
delen, Pommerellen (landet emellan Persante och
Weichsel), där Svantibors ätt utdog 1295. Den
östra, större delen af Pommerellen afstods
1308 till Tyska orden, men det öfriga tillföll
den i Egentliga P. regerande grenen, som 1325
därjämte förvärfvade Rügen. Två Svantibors
sonsöner i Egentliga P. togo 1170 hertigtitel
och fingo den 1181 bekräftad af kejsar Fredrik
I; men länshögheten lades i den brandenburgske
markgrefvens hand. Med länshyllningen i Lübeck
1181 börjar P. inträda i kretsen af germanska
stater. Tyska kolonister strömma in, och det
slaviska elementet dör småningom bort. Kamp
med grannstaterna och med hansestäderna fyller
P:s medeltida historia. Förhållandet till
Brandenburg växlade, tills 1529 fördraget
i Grimnitz gjorde P. till riksomedelbart
hertigdöme, men gaf Brandenburgs fursteätt
exspektans till hertigdömet. Vid nyare tidens
början omfattade P. nästan fullständigt den
nuv. preussiska provinsen P. Efter att sedan
1295 ha varit deladt på linjerna P.-Stettin och
P.-Wolgast samlades det vid denna tid i en ende
härskares hand, Bogislav X:s, en utmärkt furste,
som efter 50-årig regering afled 1523. Vid hans
sons död, 1531, delades det åter mellan de båda
linjerna. Barnim IX tog Stettin, Filip I
Wolgast och Rügen; men båda förenade sig att
genomföra reformationen, och den gemensamma
landtdagen i Treptow 1534 antog Bugenhagens
kyrkoordning. Oaktadt Barnim 1569 nedlade
sin makt till förmån för wolgastska linjen,
fortfor ändock splittringen: de wolgastske
hertigarna slöto nämligen med hvarandra det
s. k. Jasenitzska fördraget 1569, som grundlade
skillnaden emellan Vorpommern ("die wolgastische
ort") och Hinterpommern ("die stettinische
ort"). Indelningen gjordes icke efter naturliga
gränser, efter Oders lopp, ty Greifenhagen,
Bahn och Wildenbruch, ehuru belägna ö. om
Oder, lades till Vorpommern, medan Stettin och
Garz, som ligga på Oders västra sida, tillföllo
Hinterpommern. 1621 blef Bogislav XIV hertig af
Stettin. 1625 ärfde han äfven den utslocknade
wolgastska linjen, och med honom utdog 10 mars
1637 mansstammen af P:s gamla fursteätt. Under
hans regering hade P. blifvit en valplats för
Trettioåriga kriget. Stralsund, belägradt af de
kejserlige, knöt i juni 1628 förbund med Gustaf
Adolf, som därigenom vann en fast punkt i P. Ett
"evigt" förbund ingicks mellan honom och hertig
Bogislav 10 juli 1630. Före årets utgång hade
svenskarna fullbordat landets militära ockupation, och från den stunden
var Sveriges konung den verklige härskaren
där. Gustaf Adolf erkände väl Brandenburgs
successionsrätt, men fäste därvid det
villkor, att kurfursten Georg Vilhelm skulle
bryta med kejsaren. Med tanken fäst på den
förestående tronledigheten antogo P:s ständer
år 1634 en regementsförfattning, som uppdrog
interimstyrelsen åt ett åttamannadirektorium. Men
då Brandenburg 1638 skaffade sig kejsarens
investitur på länet, fick direktoriet befallning
att upplösa sig. Befallningen måste åtlydas, och
P. föll i fullständig anarki. Då måste Sverige
taga styrelsen om hand. Den ordnades tills
vidare i militärisk anda (Lillieström
var alltsedan 1636 själen i P:s förvaltning,
om hvilken han inlade stora förtjänster); ett
"Concilium status" i Stettin ledde från 1641
ärendena, till dess omsider freden gaf rättslig
hemul åt Sveriges styrelse. Genom freden i
Osnabrück 1648 erhöll Brandenburg Hinterpommern,
utom Stettin och en landsträcka ö. om Oder (amten
Damm och Gollnow) samt ön Wollin. Dessa områden
lades jämts hela Vorpommern samt öarna Rügen och
Usedom till Sverige, som äfvenledes fick arfsrätt
till Hinterpommern efter Brandenburg – allt som
län af kejsaren. Den för Sverige förmånliga
Stettinrecessen 1653 afgjorde tvisten med
Brandenburg rörande gränsen. Åt Mecklenburg gick
gränsen, enligt reglering år 1591, längs Trebel
och Recknitz. I allt innefattade det svenska
området omkr. 200 kv.-mil. – P:s historia under
svenskt välde är länge en historia om mycken
strid och nöd. Sedan under åren 1657–59 polacker,
österrikare och brandenburgare härjat i landet,
kommo de svåra krigsåren 1675–79, då danskars
och brandenburgares öfverenskommelse, att de
förre skulle ha Rügen, de senare det egentliga
P., syntes skola gå i fullbordan. Men båda
måste uppge sina anspråk, Danmark i Lund 1679,
Brandenburg i S:t Germain s. å. Brandenburg
vann blott den lilla sträckan på Oders östra
strand samt Gollnow i pant för en penningsumma
(som dock 1693 inbetaltes). De första åren af det
stora Nordiska kriget lämnade P. oberördt. Men
sedan kejsarens och sjömakternas underhandlingar
om neutralitet för Tyska riket hade strandat
på Karl XII:s oböjliga vilja, nalkades stormen
äfven dit. I aug. 1711 vältrade sig danska, ryska
och polska skaror öfver gränsen. M. Stenbock
kunde skaffa blott ett ögonblicks luft. 1713
uppträdde Preussen först som tvetydig medlare
(sekvestrationstraktaterna i juni och okt. 1713),
snart som öppen fiende. Karl XII ledde ett
helt år (nov. 1714–dec. 1715) försvaret från
Stralsunds murar, men måste omsider fly. Rügen
och Vorpommern ofvan Peene blefvo danskarnas
byte, resten besattes af preussarna. Danmark
måste dock lämna sin andel tillbaka genom freden
i Frederiksborg 3 juni 1720; men Preussen
fick behålla sin eröfring i Stockholmsfreden
20 jan. 1720, där Sverige afträdde alla de
delar af Hinterpommern, som vunnits 1648, samt
därtill Vorpommern s. om Peene och öarna Wollin
och Usedom. Återstoden af Sveriges pommerska
provins, det s. k. Svenska P., utgjorde 70
kvmil. Ett försök att genom det s. k. Pommerska
kriget (1757–62) återtaga det förlorade
misslyckades. Gustaf IV Adolfs deltagande i
kriget mot Napoleon 1805–07 ledde till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:58:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfca/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free