Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
P:s ockupation af fransmännen 1807–10. I freden
i Kiel 14 jan. 1814 gaf Sverige P. åt Danmark i
ersättning för Norge. P:s öde bestämdes varaktigt
genom Preussens traktater med Danmark 4 juni
och med Sverige 7 juni 1815: Preussen erhöll
landet, men öfverlämnade i stället Lauenburg och
2,6 mill. thr till Danmark samt 3,5 mill. thr
som krigskostnadsersättning till Sverige, Det
nyvunna landet införlifvades såsom
Neuvorpommern med den förra preussiska provinsen P.
Författning och förvaltning under svensk
styrelse. I landet funnos en starkt privilegierad
adel och en talrik klass lifegna, som ännu mot
1700-talets slut utgjorde 2/3 af landsbygdens
alla invånare. De adliga godsen voro indelade
i "distrikt"; de kungliga domänerna – som mot
slutet af svenska väldet utgjorde åtminstone 1/4
af landet – sönderföllo i "amt". P:s ställning
till svenska kronan kom att h. o. h. bero
på de underhandlingar, som efter westfaliska
freden öppnades emellan landtdagen och svenska
regeringen. Länge fruktlösa, förde dessa
underhandlingar omsider till Regeringsformen
af 17 juli 1663 (utfärdad genom k. recessen
10 april 1669). Först därefter (1664) hyllade
P:s ständer Sveriges krona. Landets öfverhet,
å konungens af Sverige vägnar, var Die
königliche landesregierung, hvilken utgjordes
af generalguvernören, alltid ett svenskt
riksråd, som ordförande och 5 regeringsråd
som bisittare, bland dem presidenten för
hofrätten (ämbetet var obesatt 1678–1772),
kansleren och slottshauptmannen i Stettin,
öfverinspektor för de kungliga amten. I mycket
viktiga fall skulle landtständerna (adeln,
representanter för städerna och, till 1690-talet,
prästerna) sammankallas. Adeln representerades på
landtdagen af en deputerad från hvarje distrikt,
försedd med instruktioner från distriktets
adelskonvent. Städernas stånd bestod af en
deputerad från hvarje politiskt berättigad stad
(främst Stralsund). En erb-landmarschall var
landtdagens ordförande. Ett tredje viktigt
element på landtdagen voro de 10 (sedermera 5)
landtråden, som utnämndes af regeringen efter
ständernas förslag. De bildade landets råd,
medlade mellan pomrarna och svenska regeringen
och vakade öfver författningen. Landtdagen,
som under de pommerske hertigarnas tid hade
stora befogenheter, kunde gentemot Sverige
visserligen icke behålla någon afgörande
myndighet, ehuru 1663 års författning gaf P:s
ständer veto i Sveriges politik, för så vidt den
rörde P. Ständerna hade emellertid oinskränkt
petitionsrätt och genom Fredrik I:s privilegier
1720 uttrycklig rätt att deltaga i lagstiftning
och beskattning. Det påstås äfven, att deras
samtycke erfordrades till afsöndrande eller
redukton af dominialgods. Men redan de gamle
hertigarna hade bortskänkt gods utan landtdagens
hörande; drottning Kristina afsöndrade på
samma sätt hela amt, och ännu mindre inflytande
fingo ständerna på godsens reduktion. De hade
flera gånger begärt reduktion. Men då den till
sist kom, skedde det dem oåtsporda. Karl XI
förklarade, att landtdagen ej hade med saken att
göra. Den pommerska adeln talade något om att
vädja till kejsaren undan reduktionsdomarna,
men man fann sig i det oundvikliga, särskildt
som reduktionsverket i P. hade i Gustaf Adolf De
la Gardie fått en synnerligen human chef. Arbetet
försiggick med kraft först från 1692 och
var färdigt i hufvudsak redan med året
1694, ty mycket hade under Karl X Gustaf
undangjorts. Senare, då Sverige själft
fick konungar af mindre kraft och auktoritet,
växte äfven de pommerska landtständernas lust
till motstånd mot kronans förordnanden. Den
antydda utvägen att mot svenska regeringens
påbud vädja till rikets myndigheter blef
då det vapen de betjänade sig af. Den blef
t. o. m. hörnstenen i en hel statsrättslig
teori, som de med största ifver förfäktade. År
1799 skedde äfven i två fall sådan appellation,
ehuru i sista stund svenska regeringen lyckades
få landtständerna att frångå den. – Rättsväsendet
i P. led af stor förvirring, ty det fanns ingen
ordentlig lagbok; den bestående rätten utgjorde
en brokig samling af skilda rättsnormer. Den
svenska styrelsen bragte åtminstone ordning i
domstolsväsendet. Från underrätterna vädjades
till hofrätten i Greifswald sedan 1655 (förlagd
till Wolgast åren 1665–80); där dömdes efter
1672 års hofrättsordning, ett verk af den ädle
fosterlandsvännen David Mevius. Andliga mål
gingo till konsistorium i Greifswald. T. högsta
instans afgjordes målen af öfverdomstolen för
Sveriges tyska besittningar, Höga tribunalet i
Wisrnar (öppnadt 1653). I ekonomiskt hänseende
var P. ingen vinst för Sverige. Endast under
furst Hessensteins utmärkta förvaltning (1776–91)
gaf landet något öfverskott (totalinkomsten var
år 1782 250,000 thr). Eljest behöfdes tillskott
från Sverige (t. ex. till Stralsunds fästning och
försvarsväsendet öfver hufvud). Den förnämsta
inkomsttiteln var licenten l. stora sjötullen
af utrikeshandeln. Accisen (på spirituösa och
kvarnförd spannmål) aflöstes på landet år 1672
af en personlig skatt, quartalsteuer. Under
30-åriga kriget blefvo kontributioner stående,
och på 1700-talet hade de öfvergått till
en ordinarie grundskatt, hufensteuer. Först
Karl XI centraliserade penningförvaltningen,
i den kungliga kammaren 1684, subordinerande
under Statskontoret i Stockholm. P:s befolkning
utgjorde i slutet af 1700-talet omkr. 100,000
pers. (89,000 år 1766, 113,000 år 1802), hvaraf
nära 1/4 bodde på Rügen.
Genom en k. skrifvelse af 26 juni 1806
blef P:s gamla författning upphäfd, och i
stället förklarades gällande 1772 och 1789 års
svenska författningar samt 1734 års lag (att
tillämpas efter 1 sept. 1808). Orsaken till
denna statskupp var, att landtständerna åter,
nu trots kungligt förbud, tillgripit medlet
att appellera till domstolarna mot kungliga
förordningar (den bekanta förordningen af
30 april 1806 om ett pommerskt landtvärn). I
samband med nyordnandet gjorde Gustaf IV Adolf
ett försök med departementalstyrelse. Äfven
svensk kyrkoförfattning infördes. Landet delades
i 4 härad ("ämter"), dessa i socknar. I saker,
som rörde endast P. och Rügen, skulle landtdag
sammankallas. En sådan landtdag, sammansatt
ståndsvis efter svenska riksdagens föredöme, var
också samlad i Greifswald 4–18 aug. 1806, mottog
konungens försäkran och gaf honom hyllning med
åberopande af den svenska statsförfattningen;
dessutom åtog den sig en af konungen önskad
garanti af kammarens skulder. I samband med
statskuppen genomfördes eller påtänktes
åtminstone en rad sociala reformer. Den
viktigaste var lifegenskapens upphäfvande genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
