- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1343-1344

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pompejus - Pompejus Trogus - Pompelmus, bot. Se Citrus - Pompholyx, kem. med. Se Oxidum - Pompiers - Pompignan, Jean Jacques Le Franc de - Pompilidæ, zool. Se Vägsteklar - Pompilus, zool. - Pom-Poms, krigsv. - Pomponatius, Petrus (Pietro Pomponazzi) - Pomponazzi, Pietro. Se Pomponatius - Pompong - Pomponius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1343

Pompejus Trogus-Pomponius

1344

53 stupade Crassus vid Carrhæ, och P. drogs
småningom, bl. a. genom giftermål med Metellus
Sci-pios dotter, allt närmare senatspartiet,
som i honom sag republikens räddare och fick
honom utnämnd till ensam konsul för år 52, men
i Cæsar .anade en våldshärskaren. Efter många
tvister och underhandlingar bröt ändtligen fejden
ut i början af år 49. P. var otvifvelaktigt
genom de krafter, öfver hvilka han rådde,
den starkare. Men han egde icke motståndarens
Öfverlägsna fältherreskicklighet, hvarjämte
ledningen af det hela försvårades genom de många
förnäme vännernas inblandning, öfverraskad
genom Cæsars hastiga marsch öfver Eubicon
in i Italien, måste P. fly till Grekland,
där han samlade österns stridskrafter och
snart uppsöktes af Cæsar, sedan denne förut
slagit P:s här och legater i Spanien. Efter en
allvarsam motgång vid Dyrrhachium drog denne
sig till Tessaliens slätter. P. följde honom,
obetänksamt nog, ehuru vägen till Italien
stod öppen, och blef fullständigt slagen vid
Farsalos 9 aug. 48. Han flydde öfver Mindre
Asien ooh Cypern till Alexandria, där han
räknade på skydd hos Egyptens unge konung. Men
dennes rådgifvare förledde honom, i hopp om att
därmed vinna Cæsars ynnest, att genast låta
mörda flyktingen. Jfr Cæsar. - P. var en man
af många goda egenskaper, såsom tapperhet och
krigisk duglighet, oegennytta och sedlighet
samt outtröttlig verksamhet, men han saknade
den andliga öfverlägsenhet, som kräfdes för att
vinna och behålla väldet i ett världsrike. Hans
naturliga fåfänga fann alltför rik näring i de
tidiga och ständiga framgångarna samt förledde
honom sålunda att tro sig kallad till högre
värf, än han mäktade utföra. Han var ej heller
i högre mening politiker. Dock må man ej med
Mommsen och andra förringa hans förtjänster
på flera områden. Den roll han spelat i Korns
historia visar, att han måste ha varit en man af
betydenhet och i synnerhet en duglig fältherre,
ehuru visserligen ej jämförlig med Cæsar.

Den store Pompejus’ äldre son, C n e j u s,
flydde från Farsalos till Afrika och därifrån
till Spanien. Efter att där ha samlat en här
och förenat sig med andra undkomna ledare af
det slagna partiet bibehöll han sig till år. 45,
då Cæsar vann den afgörande segern vid Munda i
Lusitanien. Cnejus blef kort därefter dödad.

Däremot räddade sig hans yngre broder, S e
x-t u s, hvilken t. o. m. förmådde skaffa
sig en ny här och försvara sin ställning, ja
efter Cæsars död (44) äfven utvidga sin makt i
Spanien. 43 fick lian af senaten öfverbefälet
till sjöss för att medverka till republikens
skyad. Begagnande sig däraf, visste han att
småningom stärka sina krafter och sätta sig i
besittning af Sardinien och Sicilien samt att
med sin flotta behärska hafvet, så att Italien
led brist på lifsmedel. Underhandlingar öppnades
därför af de nye triumvirerna, Octavia-nus,
Antonius och Lepidus, och ledde till ett fördrag
vid Misenum (39). Striden utbröt dock ånyo 38
och fördes med föga framgång för Octavianus,
hvilken hade fått fejden mot Sextus på sin del,
tills slutligen den senare blef af Octavianus’
fältherre Agrippa i grund slagen vid Mylai och
Naulochos (36). Sextus flydde till Asien, men
blef där tagen till fånga och dödad af Marcus

Titius, som Antonius sändt
för att öfvervaka honom.
R- Tdh. (J. C.)

Pompejus Trogus, romersk författare, samtidig
med Livius, skref efter grekisk förebild,
troligen Timagenes, den första på latin affattade
världshistorien, Historiæ Philippicæ, bevarad
i Justinus’ (se d. o.) utdrag. Hans språk och
framställningssätt synes ha varit liffullt
och åskådligt. Han utgaf vidare ett arbete i
zoologi, troligen ock ett i botanik, hvilka
skrifter senare begagnades af Plinius d. ä.
. R. Tdh."

Po’mpelmus, bot. Se C i t rus.

Pompholyx, kem. med. Se Oxidum.

Pompiers [plpië], fr., brandsoldater.

Pompignan [påpinjä7], Jean Jacques Le Franc de,
markis, fransk skald, f. 1709 i Mont-auban,
d. 1784, vardt 1745 generaladvokat och chef
för uppbördskammaren i sin födelsestad. Han
egde litterära insikter och en poetisk förmåga
med allvarlig riktning. I sina dikter var han
ojämn, ofta hvardaglig eller högtrafvande. Af
underord-nadt värde äro mestadels hans Ëpitres
morales, Poésies familiéres och Odes, långt
bättre hans öfversättningar af Psaltaren, Poésies
sacrées (1751; flera uppl.). Hans Ode sur la mört
de J. B. Rousseau utgör en prydnad för sin tids
vitterhet. P. invaldes 1759 i Franska akademien
och holl ett om fåfänga vittnande inträdestal,
i hvilket han angrep encyklopedisterna, hvilka
svarade med bitande epigram. 1770 utgaf han sin
öfv. af Aischylos’ tragedier, den tidigaste
på franska. P:s Oeuvres complétes utgåfvos i
4 bd 1784, hans Oeuvres choisies i 2 bd 1800
(3:e uppl. 1822).

Pompi’lidæ, zool. Se Vägsteklar.

Po’mpilus, zool. 1. Antikt namn på en fisk. Se
Lotsen. - 2. Se Vägsteklar.

Pom-Poms [på’m på’ms], eng., krigsv., populär
engelsk benämning på maskinkanoner. Se Kulspruta,
sp. 222.

Pomponätius, Petrus (Pietro Pompo-nazzi),
italiensk renässansfilosof, f. 1462
i Man-tua, d. 1525 i Bologna, anslöt
sig till de s. k. "alexandristerna" och
bekämpade averroisternas uppfattning af
Aristoteles. Skrifter: De immor-talitate animæ
(1516), Apologia (1517), Defenso-rium (1519),
De fato, libero arbitrio, de præde-stinatione et
de providentia (1520) m. m. Hans Opera utgåfvos
1567. Jfr G. Spicker, ’T." (1868), och L. Ferri,
"La psicologia di P." (1877). S-e.

Pomponazzi [-na’tsi], Pietro. Se P o m p o-n a
t i u s.

Pompo’ng (fr. pompon, möjligen af pompe, ståt),
den klotrunda, ellipsoidiska eller runda och
flata prydnad, som anbringas på en tschakå eller
käppi (i Sverige äfven ofvanför vapenplåten på
mössan) och vid hvilken plymen fästes, då sådan
bäres. C. O. Is.

Pomponius, namn på en fornromersk släkt, bland
hvars medlemmar märkas, jämte P. A 11 i c u
s och P. Mel a (se dessa), följande. Lucius
P. S e-c un d us, krigare och författare af
tragedier, var vän till Plinius d. ä., som
skrifvit en nu förlorad lefnadsteckning öfver
honom. - Pomponia G r æ c i n a var maka till
konsuln Plautius, hvilken förde ett segerrikt
krig i Britannien. Om henne berättar Tacitus,
att hon år 58 e. Kr. blef anklagad för "utländsk
öfvertro". hvarvid dock domen lämnades åt hennes
make, som frikände henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:36:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0732.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free