Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pope, Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1373
Pope
1374
äfven Ovidiusöfversättaren G. Sandy bidragit
till välljudet i hans vers. Efter Drydens
föredöme försökte P. öfversatta stycken af
Chaucer, Statius och Ovidius. 1709 började
P. bli bekant som skald getfom sina Pastor als,
som dock voro ännu omogna ungdomsprodukter,
och under de närmaste sex åren växte hans rykte
med exempellös snabbhet. 1711 utkom hans Essay
ön criticism (skrifven 1709). Detta arbete kan
visserligen icke i moget omdöme tafla med sin
franska förebild, Boileaus "L’art poé-tique". Det
är mera vårdslöst i skrifsättet och ej så logiskt
genomtänkt, men det är elegant och vältaligt och
utgjorde på 1700-talet en obestridd auktoritet
för den sanna smaken samt öfverträffade nästan
Boileaus dikt i inflytande. Med den komiska
hjältedikten The rape of the lock (öfv. af
J. L. Odhe-lius, "Våldet på Belindas lock",
1797, och af J. M. Stjernstolpe, 1819), som
kom ut 1712 och väckte stort uppseende, intog
P. sin plats som en af den samtida litteraturens
förnämsta mästare. Uppslaget till dikten gaf
en liten societetsskandal: en viss lord Petre
hade i hemlighet afklippt en af miss Arabella
Fermors beundrade hårlockar. Denna obetydliga
händelse behandlade P. (efter Boileaus föredöme i
"Le lutrin") med hela den samtida hjältediktens
maskineri och högtidlighet, i det att sprättar,
koketter och kammartärnor in-togo de i epopén
oumbärlige gudarnas plats (i den utvidgade
upplagan af 1714 infördes äfven -gnomer och
sylfer). I den engelska litteraturen har denna
dikt länge betraktats som ett oöfverträffadt
mästerverk af elegant och luftig kvickhet; mera
reserve-radt har den franska kritiken (Taine)
uttryckt sig. Under tiden hade P. utgett Messiah
(1712), ett vittnesbörd om det mästerskap, till
hvilket hans versbehandling redan hunnit, och
Windsor forest (1713), en landskapsbeskrifning
i stil med Denhams "Cooper’s hill" ; han hade
i en polemik med tidens mest fruktade kritiker,
Dennis, besegrat honom och kände sig tillräckligt
stark att bryta med Addison och hans kotteri
samt närma sig Swift och tory-partiet. Trots sitt
relativt ringa antal skrifter räknades han redan
bland samtidens förnämsta författare. 1713-26 var
P. nästan uteslutande sysselsatt med utgifvandet
af en öfversättning af Ho-meros. Iliaden, som
också är bäst, utförde han ensam, men af Odyssén
endast 12 böcker; med de öfriga hjälptes han af
Fenton och Broome. Arbetet utgafs i subskription
och gjorde P. till en rik och oberoende man,
i det han för detsamma erhöll omkr. 9,000 pd -
det största honorar, som dittills utbetalats
till någon engelsk författare. Någon trogen
tolkning af Homeros i vår tids mening är arbetet
långt ifrån. Därtill kunde P. alltför litet
grekiska; han nöjde sig också hufvudsakligen
med att omskrifva äldre öfversättningar, och
under hans händer förvandlades Homeros till en
elegant och polerad conteur i 1700-talets anda -
just hvad samtiden väntade af honom och förstod
att uppskatta. 1723-25 utgaf P. en upplaga af
Shak-spere, icke utan förtjänster, men full
af godtyckliga förändringar och strykningar. ,
Den kritiserades skarpt och rättvist af Theobald
i dennes "Shakespeare restored" (1726). Under
tidigare år hade P. försökt lefva ett gladt
Londonlif, hvilket dock icke passade för hans
svaga kroppskonstitution, men redan omkr. 1715,
fast icke trettioårig,
började han känna årens tyngd. 1716 flyttade han
från Binfield och slog sig 1718 efter faderns död
ned i den villa vid Twickenham, som han gjort så
berömd och där han lefde till sin död. Han omgaf
den med en trädgård i den nya landskapsstilen och
byggde där sin berömda grotta, som ännu finns
kvar. Hans ensamma ungkarlslif förljufvades
där af den något mysteriösa vänskapen till
Teresa och Martha Blount, hvilka han känt sedan
barndomen. Den förra blef snart hans fiende, men
Martha var särskildt efter moderns död (1733)
hans enda stöd. Han testamenterade också till
henne större delen af sin kvarlåtenskap. 1717
utgaf han en samlad upplaga af sina skrifter,
där för första gången publicerades två af hans
förnämsta dikter, Eloisa to Abelard (öfv. af
J. V. Liliestråle 1782) och To the memory of an
unfortunate lady, båda i en varm, känslosam stil,
olika P:s vanliga. Redan tidigare hade P. och
Swift tillsammans med några andra af samtidens
kvickhufvuden, Arbuthnot, Gay m. fl., bildat en
"Scriblerus club" (så uppkallad efter en fingerad
pedant), som med sina kvickheter förföljde allt
slags dumhet i litteraturen. Denna klubb utgaf
1727-28 3 band Miscellanies; ett sista band
följde 1732. Bland P:s bidrag i denna samling
är särskildt hans Peri Bathos anmärkningsvärd
som den kvickaste af hans prosaskrifter. Den
utgöres hufvudsakligen af en samling plattheter
och dumheter från olika samtida författare, som
af P. kvickt kommenteras. Under sysslandet härmed
fick P. idén till The Dunciad, denna satir mot
tidens småförfattare, i hvilken P. tog hämnd för
alla inbillade och verkliga oförrätter under de
sista tjugu åren och som, trots tonens våldsamhet
och bristen på öfverlägsen humor, obestridligen
i många afseenden är ett mästerverk. I första
upplagan (1728) är Shakspere-ut-gifvåren Theobald
hufvudfiguren, men dikten undergick under årens
lopp många förändringar, och i den sista upplagan
(1743) tillades en fjärde bok, och Colley Cibber
har blifvit hjälten i stället för Theobald till
stor skada för enheten i poemet och kraften i
satiren. 1733-34 utkom P:s berömdaste arbete,
Essay ön man, i fyra epistlar ("Försök om
människan", öfv. 1765 af J. Y. Liliestråle; af
J. L. Odhelius på prosa och af J. Wetterbergh,
"Menniskan", 1814). Dikten var ett försök att
från rationalistisk ståndpunkt rättfärdiga
det ondas tillvaro och försona människan med
världsplanen. Tidens deistiskt naturvetenskapliga
betraktelsesätt fick ett vältaligt uttryck i
denna dikt, hvars många sentenser ha en nästan
ordspråksartad karaktär. Idén till dikten och
det väsentliga innehållet hade P. erhållit af
Bolingbroke; själf var han ingen tänkare. Han
sköt också skulden på Bolingbroke, då han
anklagades för bristande renlärighet. "Essay
ön man" var ursprungligen tänkt som ett
led i en serie filosofiska poem; af dessa
utfördes endast fyra under titeln Moral essays
(1731-35), till hvilka fogades en tidigare
dikt till Addison. Dessa jämte hans 1731-38
i rask följd publicerade Satires and epistles
of Horace imitated beteckna höjdpunkten af P:s
författarskap. Ingenstädes är han så originell,
så kvick, så helt sig själf, som i dessa skenbara
imitationer af Horatius, hvilka i kåserande form
ge en serie sedeskildringar af samtidens lif. I
spetsen för dem står den lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
