Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porcius - Porcopolis. Se Cincinnati, sp. 324 - Porcus babirussa, zool. Se Hjortsvinet - Pordenone - Pordenone. 1. Giovanni Antonio da P. - Pordenone. 2. Bernardino Licinio da P. - Pordenone. 3. Giulio Licinio da P. - Porer. 1. Anat. - Porer. 2. Fys. - Poretsje - Porfirio Diaz - Porfyr, geol., petrogr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1380
Porcopolis-Porfyr
1386
spela en roll först omkr. 300 f. Kr. och
till hvilken hörde familjen Cato (se d. o.)-
Bland kvinnliga medlemmar märkas P o re i
a, Cato Uticensis’ dotter, gift först med
Calpurnius Bibulus och sedan med M. Brutus,
Cæsars mördare. Hon var en kvinna af ädelt
tänkesätt och stor själsstyrka. Efter Brutus’ död
(42 f. Kr.) berättas hon ha gett sig själf döden
genom att svälja glödande kol (enligt andra genom
kolos). Denna berättelse saknar dock sannolikhet,
då hon antagligen dog af sjukdom redan före
makens själfmord. R-
Tdh. (J. C.)
Porco’polis (af grek. po’ikos, svin, och
po’lis, stad, "svinstaden"). Se Cincinnati,
sp. 324. Po’rcus babiiVssa, zool. Se
Hjortsvinet. Pordenone [-nåne; mlat.
Portus Naonis~], stad uti italienska
prov. Udine, vid järnvägen Venezia -Udine.
4,500 inv.; i hela kommunen 16,265
(1911). Konstslöjd- och ritskola. Bomulls-
och sidenindustri ; papperstillverkning.
Pordenone [-nåne]. 1. Giovanni Antonio da
P., italiensk målare, f. 1483 i Pordenone,
d. 1539, kallas äfven de Corticelli (efter
faderns födelseort), Sacchi (de Sacchis var
hans familjenamn), Regi l lo (ett namn, som
han antog, då han 1535 slogs till riddare af
Ungerns konung) och L i c i n i o (förmodligen
emedan han förblandats med den följande). 1504
var han själfständig målare i hemtrakten, 1528
uppträdde han i Venezia i täflan med Tizian,
1533 flyttade han dit, och 1538 kallades han
till Ferrara. P., hvars talang berömmes som
"stor och liflig, ehuru något kärf och föga
genomträngd af andlighet", var den egentligen
dramatiske skildraren och freskomålaren inom
venezianska skolan. I teckning och förkortningar,
anatomisk kunskap och lidelsefull rörelse har
han ansetts närma sig Michelangelo eller kanske
ännu mera den i afseende på färgen med honom
besläktade Kubens. Hans figurer ha en viss
manlig, veneziansk skönhetsprägel, men mot de
store mästarna inom skolan går han icke upp. Hans
förnämsta verk från ungdomstiden är en freskcykel
i kyrkan S. Salvatore i Castel Colalto. Fullt
utvecklad visar sig hans förmåga med freskerna i
domerna i Treviso och Cremona. I den sistnämnda
utförde han Kristus inför Pilatus, Vandringen
till Golgata, Korsfästelsen, Nedtagandet från
korset samt Madonnan med helgon, i hvilka bilder
hans kraft stegras till våldsamhet, men också den
dramatiska verkan är mäktig. Samma anda möter i
den storartade bilden på en orgel i Spilimbergos
dom, under det att de freskcykler han målade i
Casarsas kyrkokor, i S. Pietro i Treviso och i
Madonna di Campagna (Piacenza) ådagalägga en för
P. ovanlig måtta och ädelhet i figurerna. Af hans
altarbilder må utom den nämnda anföras Tronande
madonna med 4 helgon (i Susignana), Maria (1515)
och S. Godehard mellan Sebastian och Rochus
(1525), bägge i Pordenone, och Treenig-
heten (1534, i S. Trinitä i staden
S. Daniele). Hans mest bekanta bild i
Venezia, S. Lorenzo Giustiniani med helgon och
ordensbröder (i akademien), har, som Burckhardt
uttrycker sig, en alltför sökt dramatik. I
akademien finnas ock en Madonna med två helgon
och bilder af stiftarna (1525), en enkel
och intagande existensbild. - 2. Bernardino
Licinio da P., italiensk målare, släkt med den
föregående, lefde under förra delen af 1500-talet
och var påverkad af Giorgione. Han är upphofsman
till en del familjebilder, framställande en
konstnär i kretsen af släktingar och lärjungar,
af hvilka ett exemplar finnes i Villa Borghese
(Rom), andra i England, t. ex. i Hampton
court palace. Vidare målade han porträtt,
igenkännliga på sin röda karnation, såsom
Ottavio Grimani (i Wiens galleri), Kvinnligt
porträtt (i Dresden). Slutligen målade han äfven
altartaflor, såsom Tronande madonna med helgon,
med föga uttryck, men utmärkt i färgen (1535,
i kyrkan Frari, Venezia), och Salome och bödeln
med Joh. döparens hufvud (tillhörde samlingen
Sciarra,Rom). Stockholms nationalmuseum eger
ett mansporträtt af P. - 3. Giulio Licinio
da P., troligen släkting till den förre
och lärjunge till P. l, arbetade i Augsburg
1561 och lefde 1589 som hofmå-lare_i Wien.
1-3. C. R. N.*
Porer (af grek. po’ros, genomgång). 1. Anat. De
punktlormiga öppningar, som finnas på hud och
slemhinnor och som äro körtelmynningar. Jfr
Hudmaskar. - 2. Fys., mellanrummen mellan de
smådelar (atomer, molekyler), af hvilka en
kropp består (se Ogenomtränglighet). Dessa
porer, som äro ofattligt små och ej kunna
upptäckas med blotta ögat eller mikroskopet,
få ej förväxlas med de för ögat mer eller mindre
tydliga mellanrum, som förekomma hos de i vanligt
tal kallade porösa kropparna, såsom svampen,
pimstenen m. fl. Egenskapen att innehålla porer
kallas porositet och tillkommer alla kroppar.
1. L. Mbg. 2. B. R-*
Pore’tsje, kretsstad i ryska guv. Smolensk. 6,372
inv. (1900). Handel med trä och hafre. J. F. N.
Porfirio Di’az (förr Piëdras Negras), stad i
mexikanska staten Coahuila, vid Rio Grande,
midt-emot Eagle Pass i Texas. Omkr. 8,000 inv.
Porfyr (af grek. porfyfreos, purpurfärgad),
geol., petrogr., en hård bergart, bestående af
en vanligen röd eller rödbrun, stundom också grå,
grönaktig, grönsvart eller brunsvart grundmassa,
till utseendet nästan tät, hvari ligga liksom
inströdda, mer eller mindre ymnigt, enstaka
kristaller och korn af hufvudsakligen fältspat
eller af kvarts jämte fältspat, hvilka genom
sin olika färg vanligen skarpt sticka af mot
grundmassan. Man skiljer mellan felsitporfyr,
diabasporfyr och diorit-porfyr, allteftersom
grundmassan består af felsit eller utgöres af
diabasens eller dioritens beståndsdelar. De
båda senare slagen benämnas numera vanligen
porfyrit (se d. o.). En porfyr, hos hvilken de
s. k. strökornen till anmärkningsvärd mängd
utgöras af kvarts, benämnes kvartsporfyr
(Dalarna, Härjedalen, Åland, Sachsen och
flerstädes i Tyskland); en mörk porfyr med nästan
flintliknande grundmassa kallas hornstensporfyr
(Dalarna). Porfyrgranit (jfr Granit, sp. 131)
och granitporfyr kallas en porfyriskt utbildad
bergart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
