Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under namnet Johan IV (1640-56). Revolutionen
främjades i hög grad af de politiska
förhållandena, ty Spanien var inveckladt i
Trettioåriga kriget, och resningen understöddes
därför af alla habsburgarnas fiender, synnerligen
af Frankrike, Nederländerna och England. Äfven
med Sverige afslöts en förbundstraktat
(1641). Vänskapen med Nederländerna tog
dock hastigt slut, när alla P:s kolonier,
af hvilka många voro i denna stats händer,
förklarade sig för det gamla moderlandet. Detta
medförde t. o. m. ett kolonikrig mot
Nederländerna. Befrielsekriget fortfor äfven
några år under den följande regenten Alfons VI
(1656-83). Denne svage monark styrdes
i början af sin kraftiga moder, men gjorde
sig myndig 1662. Hans generaler, särskildt den
berömde, från Frankrike till P. sände Schomberg,
slogo spanjorerna i slag på slag, så att konungen
antog namnet "den segerrike". Under denna
tid var grefven af Castelo Melhor den ledande
ministern. 1667 företog konungens broder Peter i
samförstånd med drottningen, Maria af Nemours, en
resning, tillvällade sig regentskapet, erkändes
såsom regent af cortes (1 jan. 1668) och slöt
s. å. fred med Spanien. Castelo Melhor flydde
till Frankrike, drottning Maria fick sitt
giftermål med Alfons förklaradt ogiltigt och
äktade Peter; konungen hölls fången, först
på Terceira, sedermera i Cintra till sin död
(1683). Han efterträddes då äfven till namnet
af sin broder Peter II (1683-1706),
hvilken var en kraftig och dugande monark,
som i hög grad befordrade landets ekonomiska
utveckling. I början af spanska tronföljdskriget
slöt han sig till Frankrike, ehuru Portugal
ända sedan medeltiden och i all synnerhet från
befrielsekrigets tid stått i liflig förbindelse
med England. Detta land ditsände då en skicklig
diplomat, John Methuen, som 27 dec. 1703
lyckades af sluta det ryktbara Methuenfördraget
(se d. o.). En följd af detta fördrag blef,
att P:s blomstrande textilindustri – den enda
industri, som landet egde – gick alldeles
under. Landet råkade därigenom i ekonomiskt
och politiskt beroende af England och var under
de närmast följande hundra åren föga mer än en
Englands vasall. Peters son Johan V (1706-50)
fortsatte kriget med Spanien, som afslöts genom
en fred i Madrid 1715; sedan upprätthöll han ett
godt förhållande med denna grannstat. Han var
en god katolik och sände på påfvens begäran en
flotta mot turkarna 1717; därjämte lånade han
påfven stora penningsummor samt erhöll i gengäld
titeln rex fidelissimus ("allra trognaste
konung"). Stora summor bortslösades äfven på
dyrbara byggnadsföretag (särskildt på uppförande
af kyrkor och kloster) och på sträfvandet att
efterhärma Ludvig XIV. Johans son Josef Emanuel
(1750-77) har sin största betydelse därigenom,
att han lät sitt land styras af den energiske
och statskloke Pombal (se d. o.), som dref
konungamaktens envälde till sin spets och
använde det till införande af en mängd reformer
på alla områden. Bland tilldragelser under
denna regering må nämnas Lissabons förstöring
genom den stora jordbäfningen 1 nov. 1755 och
jesuiternas förjagande 1759. Efter afslutandet
af det bourbonska familjefördraget angreps P. af
Spanien (1762), men tillbakavisade segerrikt
fienden (fred i Fontainebleau 1763). Josef
efterträddes af sin äldsta dotter,
Maria I (1777-1816), som var gift med sin
farbroder Peter III, hvilken blef hennes
medregent. Med henne började reaktionen
mot Pombals reformer. Den leddes mindre af
det svaga regentparet än af änkedrottningen
och drottningens biktfader dom Ignacio de
San Caetano, som fullkomligt behärskade den
bigotta drottningen. Marias svaga förstånd
öfvergick slutligen i fullständigt vanvett,
sedan hennes man, hennes äldste son och hennes
biktfader aflidit. Regeringen öfvertogs då
(1788) af hennes andre son, Johan, ehuru han
förklarades för regent först 1799 och ej blef
konung, förrän hans moder aflidit (1816). Johan
VI (1816-26) var en häftig fiende
till franska revolutionen och tillät allehanda
förgripelser mot den personliga friheten för att
bekämpa de fruktade revolutionsidéerna. I första
koalitionskriget mot Frankrike deltog äfven
P. med några tusen man, men sedan Spanien 1795
slutit fred och förbund med Frankrike, angreps
P. af denna sin granne. Det skyddades dock för
tillfället af England. Just emedan P. egentligen
var endast en provins åt det brittiska riket,
ville Napoleon fullständigt tillintetgöra dess
själfständighet eller åtminstone tvinga det att
öfverge England. 1800 inryckte en franskspansk
armé i landet. Men den drog sig tillbaka, då
portugiserna bekvämade sig till freden i Badajoz
(1801), hvarigenom de afträdde gränsfästningen
Olivenza till Spanien och utfäste sig att betala
25 mill. frcs till Frankrike och att stänga sina
hamnar för engelska fartyg. Napoleon nöjde sig
dock ej därmed, utan uppträdde under de följande
åren genom sina ambassadörer Lannes och Junot
högeligen oförsynt mot P:s regering samt ingick
1807 med Spanien fördraget i Fontainebleau,
enligt hvilket P. skulle delas i tre delar:
norra delen skulle lämnas åt konungen af
Etrurien i utbyte mot hans italienska land,
mellersta delen skulle tills vidare innehafvas af
Frankrike och den södra (Algarve och Alemtejo)
lämnas åt Godoy (se d. o.) som själfständigt
rike. Strax därefter inföll Junot med en
fransk och generalerna Taranco och Solano
med två spanska arméer. Regenten steg ombord
på en engelsk eskader, som låg i Lissabon,
och af seglade 29 nov. 1807 med sin moder och
konungahuset till Brasilien. Några dagar efteråt
inryckte fransmännen, som med jubel mottogos af
befolkningens flertal. De svåra utpressningar,
som åtföljde invasionen, medförde emellertid
ett hastigt omslag i sinnena. Sedan Junot af
rest från Lissabon och lämnat regeringen åt ett
kollegium, hvars chef var biskopen af Oporto,
uppeggade detta folket till uppror, och man
vände sig till England med bön om hjälp. Engelska
regeringen ditsände genast en liten armé under
generallöjtnanten sir Arthur Wellesley (sedermera
lord Wellington), som genom ett par segrar 17 och
21 aug. 1808 (vid Rolica och Vimeiro) tvang Junot
till konventionen i Cintra (30 aug.), hvarigenom
denne utfäste sig att utrymma P. På regentskapets
begäran sändes engelske generalen lord Beresford
(se d. o. 1) att omorganisera den portugisiska
armén, och något senare insattes en engelsman,
sir Charles Stuart, i regentskapet. Ett nytt
infall af fransmännen under Soult tillbakavisades
1809, men juni 1810 följde ett vida häftigare
genom Masséna. Denne hejdades dock vid Torres
Vedras af Wellington, som förut slagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
