Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och efter nya gränskonflikter i Afrika och ett
militäruppror i Oporto genomdrefs omsider (28
maj 1891) cortes’ samtycke till ett fördrag
med England, hvarigenom P. behöll en mindre
del af det omstridda området, men öfvergaf
alla anspråk på ett transafrikanskt välde;
sjöfarten på Schire och Sambesi förklarades
fri. Kort efter detta förödmjukande fördrag
hemsöktes P. 1892 af en svår ekonomisk kris:
ämbetsmännens löner nedsattes, konungen afstod
från en femtedel af sin civillista, och
skatterna höjdes, men likväl måste P. (13 juni)
göra statsbankrutt genom att förklara, att
blott en tredjedel af räntorna å statsskulden
kunde betalas. Protester häremot framställdes af
flera makter, och ministären måste afgå; det nya
kabinettet (febr. 1893) under Hintze-Kibeiro
minskade armén med 10,000 man, men kunde
likväl ej uppbringa medel till fordringsegarnas
fullständiga tillfredsställande. Det lyckades
däremot bilägga några vidtutseende koloniala
gränskonflikter med Tyskland (sept. 1894)
och England (nov. 1894 och okt. 1896) samt
genomdref en rätt vidtgående parlamentsreform
1895, hvarigenom deputeradekammarens numerär
nedsattes, rösträtten vid val dit utvidgades
och pärskammaren miste sina valda medlemmar,
så att den kom att bestå af 90 utaf konungen
för lifstid utnämnda pärer, 12 biskopar och 52
ärftliga medlemmar. De båda stora partierna,
regeneradores och progressistas, aflöste
emellertid alltjämt hvarandra i en genom
valmanövrer åvägabragt, tämligen regelbunden
rotation (däraf öknamnet rotativos för dem
bägge) och utgjordes i parlamentet väsentligen
af yrkespolitiker, hvilka på ett skandalöst
sätt missbrukade den politiska makten för
egennyttiga syften. Därigenom undergräfdes ej
blott parlamentets, utan äfven den genom detta
system alltmer i partimanövrerna intrasslade
konungamaktens anseende, och jordmånen bereddes
för den med år efter år växande energi bedrifna
republikanska agitationen. Denna hade äfven
vunnit anslutning inom några regementen i den
på det hela taget ännu monarkistiskt sinnade
armén, och flera smärre militärrevolter
egde rum (t. ex. i Oporto nov. 1902 och i
Lissabon april 1903), men de undertrycktes utan
större svårighet. "Regeneradores"-ministärer
(vanligen under Hintze-Ribeiro) omväxlade med
progressistkabinett (vanligen under Luciano de
Castro), till dess konung Karl gjorde ett försök
att bryta det fördärfliga rotationssystemet genom
att (maj 1906) göra ledaren för en fristående
centergrupp, João Franco, till konseljpresident
och ett år senare (maj 1907) bemyndiga honom
att tills vidare regera utan parlament. Om denne
personligen redlige, men hänsynslöse statsmans
hårdhändta försök att bortrensa korruptionen ur
statslifvet se Franco, João. Franco trodde sig
i dec. 1907 ha kufvat den opposition, som mött
honom såväl från de gamla yrkespolitikerpartierna
som från republikanerna och de kommunala
representationerna, samt tillkännagaf, att nya
val till cortes skulle ega rum i april 1908 och
diktaturen i samband därmed upphöra. Samtidigt
ersatte han emellertid de valda distrikts-
och municipalråden med af regeringen utnämnda
administrativa kommissioner samt företog
masshäktningar af politiska konspiratörer. En
antidynastisk sammansvärjning af fanatiska
republikaner kom då till stånd och resulterade i mordet på konung
Karl och dennes äldste son, Ludvig Filip,
i Lissabon (1 febr. 1908). Karls yngre son
Emanuel (port. Manoel; 1908-09), hvilken
vid samma tillfälle blifvit lätt sårad,
besteg då tronen, Franco nödgades afgå (3
febr.) och lämna landet, och en monarkistisk
koncentrationsministär bildades med amiral
Ferreira do Amaral som konseljpresident. Den
nya ministären upphäfde ett flertal af Francos
regeringsåtgärder, återställde de kommunala
representationerna och beviljade en vidsträckt
politisk amnesti. Valen i april gåfvo de formellt
förenade regeringspartierna majoritet i cortes,
utan att någotdera af de båda gamla, ungefär
jämstarka hufvudpartierna fick regeringsduglig
öfvervikt. Häftiga och ofruktbara debatter
egde rum i cortes, "regeneradores"-partiets
ledare, Vilhena, bröt med ministären, och
denna lämnade därför (24 dec. s. å.) plats
för ett nytt koncentrationskabinett under
"regeneradoren" Campos Henriques. Nya
ministerkriser inträffade i rask följd (tre
under år 1909), och den republikanska propagandan
tilltog i häftighet. Ministären Teixeira de Souza
(från juni 1910) upplöste parlamentet; i den nya
kammaren hade republikanernas antal stigit från
7 till 14, och de monarkiska grupperna voro som
vanligt hopplöst oeniga, hvadan cortes 25 sept.,
två dagar efter sessionens början, prorogerades
till december. 4 okt. utbröt i Lissabon den länge
förberedda revolutionen. De af regeringen till
hufvudstaden inkallade regementena befunnos
ha vunnits för republiken, som äfven hade
många anhängare bland flottans officerare. Från
örlogsfartygen på Tejo besköts kungliga slottet,
och efter tre dagars gatustrider (4-6 okt.) voro
republikanerna herrar i Lissabon. Den kungliga
familjen flydde till Gibraltar och tog därifrån
sin tillflykt till England.
P. som republik (från okt. 1910). En provisorisk
republikansk regering proklamerades 5 okt. under
presidium af skalden Theophilo Braga samt
med den doktrinärt radikale justitieministern
Affonso Costa och den moderate och smidige
utrikesministern Bernardino Machado som de
mest framträdande medlemmarna. Monarkiens
sak öfvergafs för ögonblicket nästan utan
motstånd i hela P., och den nya republiken
vann snart allmänt erkännande af utländska
makter. Den provisoriska regeringen skyndade att
medelst diktatoriska dekret genomföra en stor
del af det republikanska partiets program,
innan den dristade låta en konstituerande
nationalförsamling sammanträda. Sålunda
proklamerades (21 april 1911) skilsmässa mellan
stat och kyrka, kongregationernas medlemmar
utvisades, och deras egendom beslagtogs af
staten, ärftliga titlar och privilegier
afskaffades o. s. v. I maj 1911 företogs val
till konstituerande nationalförsamlingen,
hvilken sammanträdde 19 juni; monarkisterna
hade mestadels afhållit sig från att deltaga
i valen. Den nya författningen (se sp. 1450-52)
antogs 18 aug., och vid presidentvalet
(23 aug.) utsågs Manoel Arriaga till president;
João Chagas blef chef för den nya ministären,
men måste till följd af partisplittringen
i parlamentet redan i nov. s. å. vika för
en koncentrationsministär under Auguste
Vasconcello. Strejkoroligheter hade redan några
månader efter republikens införande börjat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
