Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Posse. 2. Jöran Knutsson P. - Posse. 3. Jöran Nilsson P. - Posse. 4. Karl Magnus P. - Posse. 5. Knut Jöransson P. - Posse. 6. Gustaf Knutsson P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folk, men det oaktadt var han en bland de
efter Stångebroslaget utlämnade och till lifvet
hotade herrarna. Dömd till döden vid riksdagen
i Linköping 1600, benådades han likväl, sedan
han under knäfall gjort afbön för hvad han
felat mot hertigen. Han hölls dock i fängsligt
förvar till 1603, då han på finska adelns förbön
frigafs. Omedelbart efter sin frigifning inlät
han sig i nya förbindelser med Sigismund. Då han
emellertid fruktade upptäckt, ansåg han bäst
att ånyo fly till Polen (okt. 1603). Där vann
P. stort förtroende hos Sigismund, förmådde
denne bl.a. att inblanda sig i Rysslands
angelägenheter och företrädde Sigismund på den
kongress, som till biläggande af stridigheterna
mellan honom och Sverige sammanträdde i Stettin
1615. Under Gustaf Adolf stämplade han utan
framgång med de missnöjde i Sverige.
3. Jöran Nilsson P., den föregåendes kusin,
politiker, son till befallningsmannen på Älfsborg
Nils Axelsson P., tyckes under de första
striderna mellan hertig Karl och Sigismund
ha, åtminstone i religionsfrågan, stått på den
förres sida; men redan 1596 hörde han till dem,
på hvilka konungen ansåg sig kunna lita och som
mottogo särskild befallning att för hans räkning
hålla krigsfolk samladt. Då konflikten 1598
nådde sin spets, ställde P. till oroligheter i
Västergötland och hindrade därvarande adel att
infinna sig på det af hertigen sammankallade
mötet i Vadstena, hvarför de församlade ständerna
förklarade honom och hans anhängare fredlösa i
riket, såvida de ej efter ytterligare anmaning
fogade sig i de fattade besluten. Emellertid
samlade P. Västgöta ryttare, stötte med dem
till konungen och deltog i spetsen för dem i
slaget vid Stångebro. Efter konungens flykt
förlikte sig P. visserligen med hertigen, men
inlät sig därefter liksom kusinen Jöran åter
i förbindelser med den afsatte konungen.
Sedan stämplingar, syftande till uppror i
Västergötland, hvari båda kusinerna voro
inblandade, 1603 upptäckts, begåfvo sig
båda i okt. s. å. till konungen i Polen. Man har
tillskrifvit P. författarskapet till den för sin
hätskhet beryktade nidskriften Hertigh Carls
slaktarebenck, dät är En sanferdigh wiss
berättelse om de ynckelige fängzlende, pinande
och mördande, som den ogudachtige försten Hertigh
Carl til Södermanlandh, på både yppere
och ringere Swerigis rijkes stender och
undersåther, så wäl andelige som wärldzlige
bedreffwet hafuer etc., som dock torde
ha till författare Gregorius Borastus. (Denna
numera i endast några få exemplar bevarade
skrift trycktes 1617, i Warschau eller Krakau.)
P :s dödsår är obekant.
4. Karl Magnus P., f. på 1660-talet, blef
fänrik vid gardet 1682, löjtnant 1684, kapten
1695, major 1701, öfverstelöjtnant 1702, öfverste
för gardet 1706, d. ogift 11 april 1715 under
fångenskapen i Moskva. P. var en framstående
och duglig krigare och deltog i den kungliga
arméns strider från och med landstigningen
vid Humlebæk, där han förde täten af
landstigningstrupperna; vid Holowczin
blef han sårad. Efter slaget vid Poltava
fick P. i uppdrag att föra öfverbefälet öfver
infanteriet. Han var med vid kapitulationen
vid Perevolotjna; uppgiften, att han därvid
skulle sagt öfverbefälhafvaren Lewenhaupt,
att infanteriet
ville ge sig, torde sakna all grund. P. har
fört en journal öfver krigsrörelserna
från 10 aug. 1707; i den enda till vår tid
bevarade renskriften afbrytes den med 27 april
1709. Denna journal är af framträdande betydelse
genom sina noggranna uppgifter och genom den
klara militära blick och uppfattning, som i
den framträder. Den är tryckt i Quennerstedts
"Karolinska krigares dagböcker", I (1901). Bref,
skrifna under Nordiska kriget af P. till hans
fader och broder, äro tryckta i "Historisk
tidskr.", 1882.
A. Friherrliga ätten P. till Hedesunda.
5. Knut Jöransson P., friherre, son till
P. 2, riksråd, föddes på Hammarskog 2 mars
1592, d. där 5 april 1664. Ehuru han beklädt
ansvarsfulla befattningar i Sigismunds tjänst
i Polen (så t.ex. förde han 1623
och 1624 befälet öfver Sigismunds flotta),
dref honom kärleken till fädernejorden
att söka tillstånd att återvända till
Sverige. Säkerligen ej utan medverkan af sin
mäktige kusin Axel Oxenstierna erhöll han
1624 den begärda tilllåtelsen och aflade 1625
trohetseden till Gustaf Adolf samt fick af denne
vederlag för sina förlorade gods. Dock synes
icke Gustaf Adolf ha anförtrott honom någon
statens tjänst. Förmyndarstyrelsen utnämnde
honom emellertid 1633 till ståthållare i
Södermanland och 1634 till landshöfding i
Östergötland. Efter att 1635 ha utnämnts till
Maria Eleonoras hofråd och 1637 åter till
landshöfding i Södermanland blef han 1641
riksråd. Under Kristinas regering användes han
fortfarande på viktiga poster. Efter K. Fleming
blef han 1645 öfverståthållare i Stockholm och
s. å. lagman, 1650 bisittare i Svea hofrätt och
1651 president i Göta hofrätt. Samma år upphöjdes
han i friherrligt stånd och skref sig till
Hedesunda (i Gästrikland) samt fick 1653 Arnäs’
friherreskap (i Ångermanland och Medelpad). Karl
X inkallade honom 1655 i Reduktionskollegium vid
detta ämbetsverks bildande och gaf honom 1657
Medelpads lagsaga. 1662 tog P. afsked från alla
sina tjänster.
6. Gustaf Knutsson P., friherre,
den föregåendes son, riksråd, landtmarskalk,
f. 29 maj 1626 i Stockholm, d. där 13
april 1676. Efter omsorgsfull uppfostran
och grundliga studier först i Uppsala
och sedermera under tre års utrikes resor
(1645-48) i Tyskland, Holland, Frankrike,
Italien och England utnämndes han, ännu ej
hemkommen, till kammarherre hos drottning
Kristina. Hans tjänstgöring vid hofvet
afbröts dock strax åter för en liten tid
genom en sändning till Tyskland i ett ärende
angående exekutionstraktaten i Nürnberg. 1653
utnämndes han till landshöfding i Jönköpings län,
hvartill i början af 1654 lades Kronobergs län.
Hans erkända duglighet jämte den betydande
och ansedda ställning han innehade i södra
Sverige förskaffade honom Karl X:s uppdrag att
fungera som landtmarskalk vid provinsialmötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
