- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1-2

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Possession - Possessiv - Possessorisk process - Possevino, Antonio

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

NORDISK FAMILJEBOK

KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI



Possessiön (lat. posse’ssio), besittning, innehafvande;
fastighet på landabygden, gods.
–Possessionät (ett i Sverige bildadt
ord), egare af större lantegendom, godsegare.

Possessiv (lat. possessivus, angifvande ett egande,
af possidëre, ega, besitta), gramm., anger som
attributivt tillägg till vissa grammatiska kategorier,
att dessa äro uttryck för ett egande. Possessiv
genitiv är sålunda genitiven syntaktiskt–
attributivt eller predikativt–, använd för att beteckna
egaren; det egda föremålet är det, som bestämmes
af genitiven. I uttrycken gossens bok eller
boken är gossens är gossens possessiv genitiv. Samma
betydelseförhållande kan uttryckas analytiskt,
t. ex. boken åt gossen. I synnerhet är det vissa
ordklasser, som kunna uttrycka ett egande, i hvarje
fall i adjektivisk form: possessivt (nomen)
adjektiv, t. ex. svenska folket = Sveriges folk,
och possessivt pronomen: min, din, sin,
vår, eder o. s. v. (se Pronomen). K. F. J.

Possessörisk process (jfr Possession), jur.,
en till frågan om själfva besittningen af en sak
begränsad process, i hvilken alltså frågan om rätten
att besitta saken–petitorisk process
–icke utgör föremål för pröfning. I svensk
rätt bör i detta sammanhang anmärkas § 191 Utsökningslagen,
enligt hvilket lagrum, i fall af själftäkt,
öfverexekutor eger att på ansökan genast återställa
det rubbade besittningsförhållandet; den talan,
som enligt detta lagrum föres hos öfverexekutor,
afser allenast besittningsfrågan. Annorlunda
förhåller sig med en i vanlig civil rättegång förd
talan om återställande af egenmäktigt rubbadt besittningsförhållande;
här eger otvifvelaktigt svaranden
påkalla pröfning af rätten att besitta. Jfr
för öfrigt kap. 10 § 6 Byggningab. E. K.

Possevino, Antonio, italiensk jesuit, en af
den katolska reaktionens mest framstående forkämpar,
f. 12 juli 1533 i Mantua, d. 26 febr.
1611 i Ferrara, var af borgerlig börd och härstammade
från en känd guldsmedsfamilj i Mantua.
Beskyddad af det mantuanska sändebudet i Rom,
Capilupi, och af furstehuset Gonzaga, fick P. från
1550 fortsätta sina studier för kyrkans tjänst i Rom
och där umgås i de högsta kretsarna samt 1555-59
som guvernör för två unga furstar Gonzaga fullända
sin vetenskapliga utbildning i Ferrara och Padua.
Gripen af tidens religiösa strömning, ingick han
1559 i den unga jesuitorden. Här fick hans lärdom
och mångsidiga världsmannabildning snabb användning.
Utan egentligt novitiat–något, som i sin
mån förklarar hans senare
visade ojesuitiska
egensinniga själfrådighet
äfven mot öfverordnade
–fick han genom
generalen Laynez’
gunst redan 1560 en
själfständig verksamhet.
Som påflig agent i
det efter den franska
invasionen förödda Savojen
skulle han understödja
den nye hertigen
Emanuel Filibert
i striden mot valdenserna.
P. började nu
en mångsidig missionsverksamhet. 1560-62 vistades
han i Savojen och 1562-72 som jesuitmissionär
i Frankrike. Dessa P:s ungdomsår upptas
af en energisk strid mot kättarna, valdenser
och hugenotter, enligt jesuiternas vanliga metoder,
predikan och ungdomens uppfostran i Canisius’ katekes,
upprättande af jesuitkollegier, dialektiska
dueller med motståndarna o. s. v. Han vistades
mest i södra Frankrike och var tidvis rektor för
kollegierna i Avignon och Lyon. Men äfven en stor
diplomatisk framgång i sin ordens tjänst lyckades
han uppnå, då han vid mötet i Bayonne 1565 genomdref
ett kungligt dekret om jesuitordens auktorisering
som undervisande i hela Frankrike. Belöningarna
uteblefvo icke. 1569 erhöll han professgraden
och befordrades 1572 till den under den
föga energiske generalen Mercurian mer än vanligt
viktiga ställningen som ordens generalsekreterare
i Rom.–I egenskap af påfligt sändebud i Sverige
började han 1577 sin egentliga diplomatiska verksamhet,
stödd på en rik erfarenhet i kampen mot
kätteriet. Djärf och energisk, initiativrik och ärelysten,
egde han många förutsättningar att lyckas.
Som svar på Pontus De la Gardies beskickning sände
Gregorius XIII P. till Johan III för att återföra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free