- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
117-118

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Praga, Emilio P. - Praga, Marco P - Pragfreden - Pragmatisk - Pragmatiska armén - Pragmatisk sanktion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

117

Pragfreden-Pragmatisk sanktion

118

uttryck åt en inre sönderslitenhet, som dock var
förenad med trängtan efter idealen. I Fiabe e
leggende (1867; 2:a uppl. 1884) behandlade han
medeltida sagoämnen, och därefter försökte han
sig med åtskilliga dramer. P. blef 1865 lärare vid
ett konservatorium i Milano. Efter hans död utgafs
hans diktsamling Trasparenze (1878). Jfr Croce i
"Gritica", II (1904). - 2. Marco P., den föregåendes
son, italiensk författare, f. 1863 i Milano, egnade
sig tidigt åt dramatiskt författarskap och hade sin
första sceniska framgång med Le vergini (uppf. 1889,
tr. 1890). Af hans senare, i allmänhet dystra
naturalistiska pjäser må nämnas La moglie ideale
(uppf. 1890, tr. 1891), L’innamo-rata (1893), L’amico
(uppf. s. å., tr. 1908), Alle-luja (1893), Verde
(1894), La crisi (1905), La morale (1908), Uatto unico
och L’ondina. "Förrådd" uppfördes 1895 i Stockholm.

Pragfreden kallas den fred, som i P. 23 aug. 1866
afslöts mellan Preussen och Österrike. Denna
sistnämnda makt afstod därigenom från sin tidigare
ställning i Tyskland, samtyckte till Tyska förbundets
upplösning, af trädde sina rättigheter i fråga
om Slesvig och Holstein samt utfäste sig att
betala 20 mill. thaler i krigskostnader och att på
förhand erkänna de nya anordningar Preussen gick
att företaga i Nord-Tyskland. Särskildt omstridd
har sedermera fredstraktatens 5:e artikel ("§ 5")
blifvit. Den lydde: "Hans Majestät kejsaren af
Österrike öfverlåter åt Hans Majestät konungen af
Preussen alla sina i freden i Wien af 30 okt. 1864
förvärfvade rättigheter rörande hertigdömena Holstein
och Slesvig, dock så att befolkningen i de nordliga
distrikten af Slesvig skall afstås till Danmark,
när den genom fri omröstning tillkännager sin önskan
om att förenas med Danmark". Denna bestämmelse,
som närmast genom Napoleon IILs inflytande kom
att inryckas i traktaten, uppfattades i Danmark och
Nord-Slesvig vid dess tillkomst allmänt som ett löfte
om återställande af hela det danska Nord-Slesvig,
men den var affat-tad i tämligen oklara ordalag
och gaf därför, som Bismarck senare (i Nordtyska
förbundets riksdag 18 mars 1867) yttrade, en viss
"latitud" vid genomförandet. Detta visade sig vid
de förhandlingar, som våren 1867 inleddes mellan
preussiska regeringen och den danska, ty den förra
framställde då så vidtgående kraf med hänsyn till de
garantier, som skulle trygga i Nord-Slesvig kvarboende
tyskars nationella rättigheter, att danska regeringen
fann sig nödsakad att, för att ej råka i ständigt
beroende af Tyskland, af slå dem, i all synnerhet som
upplysning ej under förhandlingarna kunnat vinnas om,
huru stort landområde Danmark kunde återvinna genom
dessa eftergifter. Underhandlingarna afbrötos därför i
mars 1868 och åter-upptogos sedermera icke. Bismarck
lyckades hösten 1878 få till stånd en traktat med
Österrike (i Wien 11 okt.; offentliggjord först 4
febr. 1879), genom hvilken Österrike "för att knyta de
band ännu fastare, som bestå mellan de båda makterna",
medgaf, att villkoret ("modaliteten") för Österrikes
afstående i Pragfredens 5:e artikel till Preussen
af sina rättigheter rörande Slesvig och Holstein
upphäfdes. Danmark, som icke var medkontrahent i
Pragfreden, hade själf klart ej heller någon juridisk
rätt att kräfva med stöd af dennas 5:e artikel,

och detta erkändes officiellt af danska regeringen
såväl s. å. som än uttryckligare genom konventionen
om optantbarnen af 11 jan. 1907, hvilken in-ledes
med orden: "sedan gränserna mellan Danmark och
Preussen fastställts genom fredstraktaten i Wien af
30 okt. 1864 och genom de dispositioner, som Hans
Majestät konungen af Preussen och Hans Majestät
kejsaren af Österrike träffat i kraft af sagda
traktat". I Danmark och än mera bland Nord-Slesvigs
dansktalande befolkning har man emellertid ofta
betraktat Pragfredens 5:e artikel som ett åt
nämnda dansktalande befolkning 1866 gifvet löfte,
hvilket äfven efter den preussisk-österrikiska
öfverenskommelsen af 1878 skulle kvarstå (åtminstone
moraliskt) bindande, och man har därtill knutit
förhoppningar om, att tyska folket en gång
af hänsyn till detta löfte och af aktning för
nationalitetskänslan skulle manas att till Danmark
återställa den danskspråkiga delen af Slesvig. Vid
nationalitetskampen i Nord-Slesvig spelade "§
5" också länge en mycket framträdande roll. Jfr
M. Mackeprang, "Nordslesvig 1864-1909" (1910). -
En tidigare Pragfred var den mellan kurfursten af
Sachsen och kejsaren 2 maj 1635 af-slutna (se_ Prag,
sp. 116). V. S-g.

Pragmatisk (grek. pragmatiko’s, eg. duglig,
kunnig i statsvärf, af prafgma, verksamhet), klok,
erfaren (Kant kallar klokhetsreglerna pragmatiska
imperativ); som låter händelser och tillstånd
framstå i deras sammanhang af orsak och verkan
(pragmatisk historieskrifning 1. historisk pragmatism,
i motsats mot det krönikeartade behandlingssättet
af historien; denna bemärkelse har ordet pragmatisk
fått i Tyskland; jfr H i s t o r i a, sp. 776).
S-e.

Pragmatiska armén, den af England och Holland i
österrikiska tronföljdskriget uppställda armén. Jfr
Pragmatisk sanktion.

Pragmatisk sanktion (lat. safnctio pragmaftica) är
ett från romerska rätten hämtadt uttryck, som urspr,
afsåg en kejserlig förordning i statssaker. Under
medeltiden brukades det ofta som beteckning på en
suveräns reglemente i kyrkoärenden. I nyare tider
har namnet användts på åtskilliga statslagar till
tronföljdens ordnande, hvilka man velat ge ständig
giltighet. - Bland förordningar, som bära namnet
pragmatisk sanktion, må nämnas franske konungen
Karl VII:s pragmatiska sanktion i Bourges af juli
1438, i hvilken Konstans- och Baselmötenas beslut
antogos och gallikanska kyrkans själfständighet
gentemot påfven garanterades genom förbud emot
mandater, exspektanser och annater, emot påfvebullors
publikation utan konungens bifall m. m. Den Ludvig IX
tillskrifna pragmatiska sanktionen af 1269, hvilken
anförts som grundval för gallikanska kyrkan, har
uppvisats vara en förfalskning från 1400-talet. (Jfr
J. Haller, "Papsttum und kirchenreform", 1903.) -
Den af kejsar Karl V 4 nov. 1549 för Nederländerna
utfärdade pragmatiska sanktionen bestämde, att alla
nederländska provinser skulle odeladt öf-vergå till
en och samme härskare af Karls stam. Viktigast af
alla är den af kejsar Karl VI af Österrike utfärdade
pragmatiska sanktionen. Den är byggd på Pactum mutucR
successionis af 12 sept. 1703 (den s. k. Leopoldinska
arfföljdsordningen), ett slags fördrag mellan
dåv. romerske konungen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free