Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Predikan
146
ralism. Föregångare var Bernhard af Clair-v a u x
(d. 1153). Att nämna äro särskildt B o n a-v en tura
(d. 1274), Eckart (d. omkr. 1327), T au ler (d. 1361),
medeltidens uppbyggligaste predikant, samt Tomas
a Kempis (d. 1471). Af de kyrklige reformifrarna
drefs predikan med all kraft, såsom af Wycliffe,
Hus, Konrad från Waldhausen (d. 1369) m. fl. Också
Savonarola bör här ihågkommas.
Reformationstiden bildar epok i predikans
historia. Den reformatoriska predikan skapade
en ny kyrka, där predikan alltjämt bildar
medelpunkten i gudstjänstlifvet. Alltifrån
början öfverflyglar den evangeliska kyrkans
predikoverksamhet såväl den förflutna tidens som
genom århundradena den katolska kyrkans parallellt
löpande predikoverksamhet. Det första tidsskedet
(till 1580) är grundläggningstiden. Hjälten framför
alla är Luther. Hans från 1522 utgifna kyrkopostilla,
som upptager skrifna, men ej hållna predikningar,
har haft oöfver-skådligt inflytande med hänsyn cill
predikans såväl form som innehåll i sin bibliska
enkelhet. Närmast Luther stå V e i t D i e t r i c h
(d. 1549), Justus Jonas (d. 1555). och B r e n z
(d. 1570). En mera retorisk form ha Melanchthon,
Bugenha-gen (d. 1558), Mathesius (d. 1565) och
Urba-nus Rhegius (d. 1541). Det didaktiska intresset,
utmärkande för hela den äldre lutherska predikan,
tog sig uttryck också i predikningar öfver de
kateketiska lärostyckena. Äfven här gick Luther
i spetsen. Kateketpredikningar påträffas jämväl
under lutherska kyrkans senare perioder. Betydande
predikanter på schweiziska reformationsområdet voro,
jämte Z w i n g l i och Calvin, Bullin ger (d. 1575),
Butzer (d. 1551) och B l ar er (d. 1564). I Danmark
märkes Hans Tausen (d. 1561), i England Latimer
(d. 1555), H o o p e r (d. 1555), C r a n m e r
(d. 1556), i Skottland K n o x. Under inflytande
af den evangeliska förkunnelsens framgångar började
jesuiterna vinnlägga sig om predikan.
Ortodoxiens predikan (1580-1700) utmärkte sig,
ju mer tiden skred fram, för ensidig dogmatism och
tillkonstlad form, låt vara att dessa fel kanske
mest framträda i de tryckta predikosamlingarna. Vid
sidan af denna nyskolastiska predikoriktning gick en
annan med djupt uppbygglig och mystisk prägel. Hit
höra Johan Arndt (d, 1621), V a-lerius Herberger
(d. 1627), J o h a n n Gerhard (d. 1637), Johann
Valentin A n d r e se (d. 1654), Heinrich Muller
(d. 1675) och C h r i s t i a n S c r i v e r
(d. 1693). Under denna period märkas i Danmark
N i el s Hem-mingsen (d. 1600), Jesper Brochmand
(d. 1652) och Dinesen J er si n (d. 1634). Inom
den franska reformerta kyrkan utmärka sig Jean
Claude (d. 1687) och Jacques S a u-rin (d. 1730),
"protestantismens Chrysostomos". Icke utan inflytande
på den lutherska kyrkan blef den anglikanska predikan,
sådan den utvecklades öfver Hooker, Andrewes och Donne
till Jeremy Taylor (d. 1667) och John T i 1-lotson
(d. 1694). Den sistnämnde, ej särskildt utmärkt för
kristligt djup och patos, men väl för sin måttfulla,
om gedigen human bildning vittnande framställning,
ansågs på sin tid för Europas främste predikant. Bland
dissenters märkas Baxter
(d. 1691) och B u n y a n (d. 1688). Deras mäktiga
stämmor genljuda än i dag. - Under 1600-talet upplefde
den katolska predikan i Frankrike en utomordentlig
blomstringsperiod. Där möta de oratoriskt glänsande
predikanterna Bossuet (d. 1704), Bourdaloue (d. 1704),
Fléchier (d. 1710) och M a s s i 11 o n (d. -1742). -
Som folkpredikant erinrade den ryktbare Wienmunken
Abraham a Santa Clara (d. 1709) om medeltidens
burleska folktalare. Pietismens predikan var enklare
och uppbyggligare än ortodoxiens och blef efter sin
egenart en arftagare till innerlighetens och mystikens
representanter under föregående period. Kanske mindre
S p e n e r och F r a n c k e själfva, men väl män
af deras skola: Rambach (d. 1735), Freylinghausen
(d. 1739) och F r e s e-nius (d. 1761) äro ännu i
dag lästa uppbyggelse-författare. Detsamma gäller
den wiirttembergska pietismens målsmän, B e n g
e l (d. 1752), R i e g e r (d. 1743), Steinhofer
(d. 1761), Burk (d. 1770) och Ro os (d. 1803). Den
herrnhutiska riktningens förnämste predikant var
Zinzendorf själf, genial i sin religiösa känslosamhet
men vårdslös. Förträffliga missionspredikanter utgingo
från denna riktning. Den ortodoxa predikan fortlefde
och hade i L ö s c h e r (d. 1749) en ädel målsman.
Under anglikanskt inflytande (Tillotson) uppträdde M
o s h e i m (d. 1755) som en reformator af predikans
formella sida, därvid hälsad välkommen af den
bildade världen. Reellt blef han en föregångare
till rationalismen. Den rationalistiska predikan
hade formellt sina stora förtjänster, den var i god
mening populär och praktiskt lagd. Dess påtagliga
svaghet var dess tunna religiösa innehåll. Predikan
sjönk så lågt, att man betraktade den bibliska texten
som ett oskadligt hjälpmedel att inprägla nyttiga
sanningar. Mot den rationalistiska predikan reagerade
Herder (d. 1803), förenande humanitet och kristendom,
samt den inflytelserike supranaturalisten R e i n h
a r d (d. 1812). - Danmarks förnämsta predikanter
under 1700-talet voro pietisterna H e r s l e b
(d. 1757) och Erik P o n-t o p p i d a n (d. 1764)
samt rationalisten B a s t-holm (d. 1819). Inom den
angelsaxiska världen bildar metodismens predikan,
företrädd af W e si e y och W h i t e f i e l d,
epok. Särskildt i Wales framkallade den metodistiska
väckelsen utomordentliga predikanter. I Amerika
utöfvade J. Edwards (d. 1758) och hans skola genom
sin väckande predikan ett långvarigt inflytande.
1800-talet. I reformationens hemland gick predikan
en ny blomstringstid till mötes. Djupgående
inflytande utöfvade Schleiermacher genom sin
etiskt orienterande, men på samma gång djupt
religiösa förkunnelse. Folkligare var den ifrige
lutheranen KlausHarms (d. 1855). Den bibeldogmatiska
homilian med förkärlek för gammaltestamentliga texter
infördes af den ursprungligen reformerte G. M en k en
(d. 1831). Honom i spåren följde F. W. Krummacher
(d. 1868). Väckelsepredikan hade i L. H o f a c
k e r (d. 1828) en fullödig representant. Flera
olika predikorikt-ningar gjorde sig sedermera
gällande. Gränserna mellan dem äro ofta flytande. Den
konfessionella lutherska predikan företräddes af L
ö h e (d. 1872), Ludwig Harms (d. 1865), v. Harless
(d. 1879), T h o m a s i u s (d. 1875) och L u t h
a r d t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
