Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlöptes af 73,580 fartyg med 21,7 mill. ton
befordradt gods. Därefter följa Berlin (69,199 fartyg
med 5 mill. ton gods), Charlottenburg (22,862 fartyg
med 2,2 mill. ton gods), Alsum (vid Rhen, 8,374 fartyg
med 3,3 mill. ton gods), Frankfurt a. M. (14,200
fartyg med nära 2 mill. ton gods) m. fl. andra.
Kanaler. I P. liksom i det öfriga Tyskland har
under de sista årtiondena lifligt arbetats för
utvecklingen af landets kanalsystem, hvilket
numera är ett af de yppersta i Europa. Af största
betydelse är Nord–Östersjö-kanalen; Weichsel är genom
Brombergkanalen förenad med Oder, denna flod står
genom två kanaler i förbindelse med Elbe, af hvilka
den ena från Oder till Spree gör det möjligt för
större fartyg att från Östersjön komma till Berlin,
Elbe är vid sin mynning förbundet med Weser, denna
flod med Ems och Ems i sin ordning med Rhen. Dessutom
är en stor kanal (Mittelländischer kanal) projekterad
från Havel öfver Braunschweig–Hannover till Ems
och Rhen.
Järnvägar. Den första preussiska järnvägen
anlades 1838, men järnvägssystemet fick ej sin
fulla utveckling förr, än 1866 års tilldragelser
aflägsnade det hinder, som Hannover ställt i
vägen. Större delen byggdes af enskilda bolag,
och regeringen inskränkte sig till anläggning af
banor i trakter, som sannolikt icke skulle locka
kapitalister. 1876 erhöll regeringen af landtdagen
bemyndigande att inköpa de privata järnvägarna. Vid
slutet af mars 1912 hade P. 38,273 km. järnvägar,
delade på hufvudbanor (22,048 km.) och bibanor (15,985
km.) samt 240 km. smalspåriga, hvartill komma 13,573
km. spårvägar o. a. s. k. kleinbahnen. Af de förra
voro endast 172,9 km. enskilda, af de senare 2,080
km. På 1,000 kvkm. af landets yta komma alltså 104,9
km. järnvägar, en siffra, som öfverträffas endast af
Belgien, Storbritannien, Schweiz och Nederländerna. –
Landsvägarnas längd var 1912 137,515 km.
Bank- och kreditväsen. Endast riksbanken (före 1876
kallad Preussiska banken, numera Tyska riksbanken)
är sedelutgifvande. Den har sitt hufvudkontor i
Berlin, men filialer i 70 städer i P. och 27 i det
öfriga Tyskland. För öfrigt finnes ett stort antal
kreditanstalter af flera slag, såsom hypoteksbanker,
enskilda banker och (1913) 1,760 sparbanker med ett
insatt kapital af 12,698,25 mill. mk. – Om mynt,
mått, mål och vikt se Tyskland.
Statsförfattning. Enligt grundlagen af 31
jan. 1850, som genom senare lagar blifvit i vissa
delar ändrad och genom dekretet af 20 sept. 1866
infördes i de nämnda år annekterade områdena 1
okt. 1867, är P. en konstitutionell monarki, där den
lagstiftande makten utöfvas gemensamt af konungen
och representationen. Konungen blir myndig vid 18 år;
under hans minderårighet, eller när han eljest för en
längre tid är förhindrad att regera, föres styrelsen
af närmast arfsberättigade prins (om sådan ej
finnes, väljer landtdagen regent). Kronan är ärftlig
på manslinjen efter förstfödslorätt. Det kungliga
huset Hohenzollern tillhör den evangeliska
läran. Konungens ställning till regeringen är
densamma, som vanligen tillkommer en konstitutionell
monark. Han utöfvar sina regeringshandlingar genom ett
statsministerium, som består af ministerpresidenten,
hvilken
efter Tyska rikets bildande vanligen varit dess
rikskansler samt statsministrarna, af hvilka åtta
äro chefer för hvar sitt ministerium (departement)
och några ministrar utan departement. Dessa
senare bruka vara några af Tyska rikets
statssekreterare (f. n. 1915: statssekreteraren
för marinen och finanserna). Statsministeriet är
deladt på 9 ministerier, af hvilka dock endast
8 faktiskt existera, enär utrikespolitiken,
som är gemensam för hela Tyska riket, skötes af
dess utrikesdepartement. Dock bär rikskansleren
fortfarande titeln preussisk utrikesminister. De
sålunda verkligen förefintliga ministerierna äro:
1) krigsministerium, 2) finansministerium, 3)
justitieministerium, 4) inrikesministerium, 5)
ministerium för kyrkliga frågor, undervisnings- och
medicinalväsendet, 6) ministerium för handel och
industri, 7) ministerium för offentliga arbeten
och 8) ministerium för landtbruk, domäner och
skogar. Konungen bestämmer ärendenas fördelning
mellan de olika ministerierna. Författningen
stadgar, att en minister kan anklagas af en af
kamrarna för brott mot författningen, bestickning
eller förräderi och att han skall dömas af landets
högsta domstol; men närmare bestämmelser rörande
ansvarigheten, rättegångsförfarandet och straffen
ha aldrig utfärdats, hvarför i verkligheten en
juridisk ministeransvarighet icke existerar i P. –
Utom ministerierna finnas några mera fristående
centrala institutioner, nämligen 1) statsrådet
(staatsrat), inrättadt 1817 för att upprätthålla
enheten i förvaltningen och afge utlåtande öfver
viktigare lagförslag; det har nu blott rådgifvande
rätt i frågor, som regeringen dit remitterar. Det
består af myndiga kungliga prinsar, de högste
statsfunktionärer och ämbetsmän, som konungen dit
inkallat. Efter det konstitutionella statsskickets
införande har det anlitats endast, när de sociala
reformerna på 1880-talet skulle genomföras;
2) öfverräknekammaren (oberrechnungskammer) i
Potsdam (inrättad 1717), som har att öfvervaka hela
statshushållningen och att granska dess räkenskaper;
3) evangeliska öfverkyrkorådet (oberkirchenrat),
som är den högsta kyrkliga myndigheten för de 9 äldre
provinserna, inklusive Berlin och Hohenzollern; 4)
öfverförvaltningsrätten (oberverwaltungsgericht),
som har att bevara enheten i den administrativa
rättskipningen och att uppställa fasta principer för
förvaltningen. Skilda från statsministeriet äro äfven
ministeriet för det kungliga huset samt konungens
hemliga kabinett för civila och militära ärenden.
Representationen, kallad landtag, består af
två kamrar: das herrenhaus och das haus der
abgeordneten. Lagstiftningsmakten utöfvas gemensamt
af konungen och bägge kamrarna, och initiativ i
lagstiftningsfrågor tillkommer såväl konungen som
hvardera kammaren. Landtdagen har beskattningsrätt
och kontroll öfver statsregleringen. Finansfrågor
behandlas först i abgeordnetenhaus och därefter i
herrenhaus, hvilket endast eger att antaga eller
afslå statsregleringen i dess helhet. Alla beslut
fattas genom absolut majoritet, men författningsfrågor
måste genomgå en andra votering efter en tid af minst
21 dagar. Medlemmarna kunna ej ställas till ansvar
för sina yttranden i kammaren utom af den kammare,
där de äro ledamöter. Ministrarna ha tillträde till
båda kamrarna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
