Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han småningom från 38,000 till 83,000 man, af hvilka
en stor del värfvades i utlandet, på det att ej för
mycket folk skulle ryckas från jordbruket. Äfven
arméns organisation och exercis förbättrades,
hvarvid konungen kraftigt biträddes af Leopold
af Dessau. För den inre förvaltningen inrättades
ett enda centralämbetsverk, generaldirektorium
l. generaloberkriegs-, finanz- und
domänendirektorium, på fem afdelningar; ämbetsmännen vandes vid
samma punktlighet och lydnad som armén. I sin
utrikespolitik höll han sig troget till kejsaren,
som utöfvade stort inflytande på honom genom P:s
minister i Wien v. Seckendorf. Trots sin vurm
för soldater (i synnerhet storväxta) var konungen
fredsälskande och deltog endast i ett krig, det stora
nordiska. Då under Karl XII:s vistelse i Turkiet ryska
och polska trupper inryckte i Svenska Pommern och
intogo Stettin, lyckades Fredrik Vilhelm förmå dem
att till honom öfverlämna staden, mot det att han
hindrade svenskarna att från Pommern anfalla dem. När
Karl 1714 återvändt till Pommern och Fredrik Vilhelm
ej ville utlämna staden, börjades fientligheter,
som slutade så, att preussarna intogo hela Pommern
och Rügen. Kriget slöts genom freden i Stockholm
1720, då P. behöll södra Vorpommern med Stettin
(d. v. s. landet från Oder till Peene) samt Usedom
och Wollin, men betalte Sverige 2 mill. riksdaler. –
Under Polska tronföljdskriget (1733–35) deltogo
några preussiska trupper i kejsarens strid mot
fransmännen. Men då denne icke ville tillfredsställa
P:s anspråk på arfsrätten till hertigdömena Jülich
och Berg, uppstod vid Berlinhofvet ett missnöje
mot habsburgarna, som snart ledde till viktiga
följder. När nämligen tyske kejsaren Karl VI dog,
ungefär samtidigt med Fredrik Vilhelm, vägrade
dennes son och efterträdare Fredrik II den store
(1740–86) att erkänna den s. k. pragmatiska sanktionen
(enligt hvilken Maria Teresia skulle efterträda sin
fader Karl VI), enär de villkor, under hvilka denna
sanktion 1728 erkänts af P., icke hade uppfyllts. Han
framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och
inryckte snart i landet, under det att samtidigt
andra fiender angrepo Maria Teresia från andra håll
(Österrikiska tronföljdskriget; se d. o.). Schlesiens
till en stor del protestantiska befolkning mottog
preussarna välvilligt, och nästan hela landet intogs
utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid Mollwitz
(10 april 1741) och Chotusitz (17 maj 1742) erbjöd
Maria Teresia fred, och detta Fredriks deltagande i
Österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas
det <iförsta schlesiska kriget</i>, afslöts genom freden
i Breslau (12 juni 1742; bekräftad i Berlin 28 juli
s. å.), hvarigenom P. vann Schlesien utom Teschen,
Troppau och Jägerndorf samt dessutom grefskapet Glatz
(sammanlagdt 38,500 kvkm. och 1,2 mill. inv.). Under
de följande åren hade Österrike sådana framgångar emot
sina öfriga fiender, att det började tänka på att
återtaga Schlesien. Fredrik beslöt då att förekomma
anfallet och började det s. k. andra schlesiska kriget
(1744–45). Efter sina segrar öfver österrikare och
sachsare vid Hohenfriedberg (4 juni 1745) och Soor
(30 sept. s. å.) samt Leopolds af Dessau seger öfver
österrikarna vid Kesselsdorf (15 dec. s. å.) afslöt
han fred i Dresden (25 dec. s. å.). Breslaufreden
bekräftades, och Maria Teresias gemål, Frans
Stefan, erkändes som kejsare, men Fredrik
ålade Sachsen att betala 1 mill. thaler i
krigskontribution. Ostfriesland tillföll vid det
där regerande furstehusets utslocknande 1744 P.,
som 1694 af kejsaren förvärfvat rätt till detta
rikslän vid inträffande ledighet. Österrikes
längtan att återvinna Schlesien gaf Fredrik orsak
att med Maria Teresia börja ett nytt krig, det
s. k. Sjuåriga kriget (1756–63), i hvilket äfven
Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige uppträdde
som hans fiender. Fredrik, som understöddes endast
af England och några små tyska stater, lyckades dock
i freden i Hubertsburg (15 febr. 1763) behålla sitt
land oförminskadt, om det än blef svårt utmattadt (se
vidare Sjuåriga kriget). Med mycken ifver började
Fredrik nu arbeta på landets upphjälpande. Förlusten
af människor sökte han ersätta genom att uppmuntra
invandringen; genom stora byggnadsföretag gaf han
arbetsförtjänst. Han stiftade en bank i Berlin
och förbättrade postväsendet. Sedermera vidtog han
flera finansiella åtgärder, såsom upprättande af
flera monopol samt höjande af afgifterna på tobak,
vin och kaffe, hvilket framkallade missnöje. Hären
omdanades. Efter Sjuåriga kriget närmade han
sig Ryssland för att sålunda trygga sig mot
Österrike. Därigenom blef han äfven invecklad i Polens
angelägenheter och framställde 1769 den första planen
att dela Polen. Denna kom dock ej till verkställighet
förr än längre fram under det rysk-turkiska kriget,
då Ryssland mot en del af Polen afstod från Turkiets
styckning. Vid Polens första delning (1772) fick
P. det polska Westpreussen (utom Danzig och Thorn)
samt det s. därom belägna s. k. Netzedistriktet
(sammanlagdt 35,500 kvkm. med 900,000 inv.). Med
Österrike kom Fredrik åter på fientlig fot, när det
1777 sökte tillbyta sig Bajern emot Belgien. Han drog
1778 i fält (det s. k. bajerska tronföljdskriget;
se d. o.), men Österrike gaf i sista stunden efter,
och fred slöts i Teschen 13 maj 1779, då det nöjde
sig med en del af Bajern (Innviertel). När Josef
II än en gång återkom till de bajerska planerna,
bildade Fredrik emot honom Tyska fursteförbundet
1785, hvilket har betraktats som inledningen till
Tyska rikets upplösning. Därigenom kom en stor del
af de tyska staterna för första gången under P:s
ledning, men Fredriks snart därpå följande död,
17 aug. 1786, afvände från Österrike den fara,
som hotade det, ty hans efterträdare förstod ej att
upprätthålla den ställning, som Fredrik förvärfvat
åt sitt land. Af dennes storartade arbete för P:s
inre förkofran må här endast erinras om hans omsorg
för handeln, näringarna och förvaltningen. Nya
vägar och kanaler anlades; bondeståndets ställning
förbättrades, och genom utdikningar vunnos nya
fält för jordbruket. Fabriksindustrien befordrades
genom anläggning af porslins- och sidenfabriker
m. m. Rättskipningen låg Fredrik mycket om
hjärtat, och en ny lagbok började utarbetas af
justitieministrarna Cocceji och Carmer. För konst
och vetenskap började i P. med Fredrik en ny tid,
ehuruväl han ej rätt uppskattade den då uppblomstrande
tyska litteraturen. Hans armé, som slutligen steg till
nära 200,000 man, var den bäst öfvade och utrustade
i Europa (se vidare Fredrik, sp. 1266–70).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
